koo reiman blogg
Skriv feedback: kaino@comder.com

2017-08-27
Moln över Karelska näset
moln 3
Moln över Karelska näset boken berättat om en ung familjs, Nikkanens, liv från nyårsnatten 1938 till de första dagarna i december 1939, strax efter vinterkrigen början. Familjen är diktat men mycket som händer runt om de är sådant som har hänt även i verklighet. Eller nästan i alla fall, för möjligen har jag med författarens rätt lagt till något, tagit bort eller på annat sätt get till händelsen mitt eget prägel. På trettiotalet levde man i Finland och på Karelen under Sovjetunionens skugga. Livet pendlade mellan tvivel och hopp. Familjen Nikkanen planerade för sin framtid, tills krigen i Europa nådde även Finland. Det slog sönder deras och hundratusentals anda finska familjers liv. Runt fyrahundratusen karelare var tvungna lämna sina hemtrakter för en ovis framtid som flykting i sitt eget land.

Här är två korta smakprov av boken:

Viborg, Karelska näsets ”metropol”, gjorde sig klart att ta emot det nya året. I god tid före midnatt samlades invånarna på Linnasilta i de smala gränderna i Gamla Stad och på torgets båda sidor på ett av Finska vikens sund. Eldar som stadens brandkår hade tänt belyste självständighetsstatyn på Tervaniemi. Eldarna värmde inte enbart luften utan även människornas hjärtan med sitt budskap. En halvtimme före midnatt tändes ljusen på fästningens torn och strålkastarna svepte över Viborgs Slott och dess flerhundraåriga murar. Året 1937 höll på att gå in i historiens dunkel. På Linnasilta bland alla andra människor stod även Johannes Nikkanen med sin fru Maiju. Snöstormen och kylan som hade plågat människorna hela veckan innan hade lämpligt nog mojnat till underbart vinterväder och hade lockat även dem till stadens centrum för att ta emot nyåret. Himlen täcktes av ett tunt lager moln och några få snöflingor svävade ner mot snötäcket som täckte staden i vit skrud och glittrade i strålkastarnas starka ljus. Vintern på Karelska näset hade börjat ovanligt tidigt, första dagarna i november. Från Patterimäki sköts en ensam raket upp i luften. Som med båge flög den över hustaken innan den exploderade till ett stjärnregn, slocknade och gav utrymme för tusentals nya som väntade på sin tur. Klockan närmade sig midnatt.
-Det börjar snart, konstaterade Maiju.
-Fryser du? frågade Johannes som såg hur hans fru trampade på plats.
Maiju skrattade åt sin mans omsorg.
-Nej, inte jag... eller bara lite i tårna.
Johannes skakade på huvudet.
-Sa jag inte det? Du borde ha tagit de andra stövlarna som är så rymliga att du skulle kunnat ha extra yllestrumpor.
Maiju tog tag i Johannes arm.
-Om vi promenerar värms de upp.
-Eller om vi går hem?
-Inte än, men efter fyrverkeriet. Så mycket fryser jag inte.
Hon knuffade Johannes i rörelse, men i trängseln kunde de bara förflytta sig sakta. De hann längst ut på bryggan när de första raketerna brakade loss. En stund senare avlossades kanonerna på slottets murar. Samtidigt, vid årsskiftet, vaknade stadens kyrkklockor till liv. De ljöd kristallklara över staden, mångfaldigades mot slottens robusta murar och försvann i parkernas och minnenas mörker. Året 1937 gick till historien.
-Kan vi gå nu eller vill du lyssna på de som talar? frågade Johannes.
Maiju nickade.
-Inte vill ja' höra dem men vi har inte bråttom för nu har vi ett helt år på oss att göra vad som helst.
-Vill du att vi går hem? Det är flera kilometer. Vi kan ta spårvagnen, de kanske går fortfarande.
Maiju såg på Johannes och log.
-Inte så här sent på natten och om de gör det är de fulla med folk. Jag promenerar hellre när vädret är så fint. Ingen väntar på oss där hemma.
-Nej, inte än, medgav Johannes.

................................................................................. ..........................................

Johannes höll på hälla malt kaffe i pannan när Mikko kom tillbaka till huset.
-Hör du, kan du komma ut för att lyssna? frågade han sin son. -Det låter som åska, men inte är det väl det den här tiden på året.
Kaffet var nära att koka över innan Johannes hann ställa panna på spiskanten. Han såg på sin far som stod kvar i dörröppningen.
-Det kan åska även mitt i vintern, sade Johannes. Han hade inte bråttom men följde ändå med sin far ut. De stannade på trappan. Ingenting annat än den närliggande skogens sus i den tilltagande vinden hördes. Johannes skakade på huvudet och vände sig för att gå tillbaka till köket, när han fars rop stoppade honom.
-Nu... nu börjar det igen!
I vinden hördes mullrande långt borta som annalkande åska, men det lät annorlunda, mer hotande.
-Det är nog Kronstad som övar, sade Johannes. -Har hört det några gånger under hösten, fast inte så här tidigt på morgonen.
Han tog tag i dörrvredet för att gå in när hans far åter stoppade honom. Hela horisonten på östsidan blixtrade till ljus och en stund senare strök en stormvind över himlavalvet. Nästan samtidigt skallrade fönsterrutorna i lufttrycket av de långskjutande tunga kanonernas startskott. Några sekunder senare exploderade granaterna bland husen i Kivinebb. Johannes stelnade till.
-Herre Gud! stönade han. -De skjuter över gränsen.
Mikko Nikknen nickade med kritvitt ansikte. Han visste vad det var fråga om.