Livet är gåtfullt. Ingen kan med säkerhet säga vad som kommet att hända om en stund, i morgon, om en vecka eller om några år. Även de bästa framtidsplaner kan bli ändrade eller krossas i en katastrof lik den som drabbade hundratusentals människor den andra juldagen 2004. Naturen är obarmhärtig liksom ödet. Krig har påverkat mitt och miljoner andras liv påtagligt. Utan krig hade mitt liv säkerligen fått en helt annan inriktning. Skulle det ha blivit bättre eller sämre, det kan jag bara spekulera om. Men hur som helst, jag vill inte vara utan en enda av de erfarenhet som jag har fått uppleva, inte ens några av de dumheter som jag har gjort mig skyldig till under årens lopp.
Med den här sidan ska jag kort försöka upplysa andra om mitt barndom och nuet. Kanske kan sidan ge en viss fingervisning varför jag är den som jag är .

lahto3

Kanneljärvi är eller kanske man
måste säga var en välmående
kommun på Karelska näset nära Finska viken, två mil från den gamla Ryska gränsen. S:t Petersburg (Leningrad) låg närmare än närmsta finska stad, Viipuri.

Ett par bilder från mitt barndom
Bilden till vänster är tagen på vårvintern 1944. Om platsen vet jag inte mer än att den möjligen är från mitt dåvarande hemkommun, Kanneljärvi. Om året är jag däremot helt säker om, för senare, på  sommaren samma år kollapsade de finska linjerna på Karelska näset och ryska trupperna stormade in. Men då hade jag redan åkt med tåg via Haparanda till Sverige. Det hade blivit drygt två veckor i en trång tågvägsvagn.
 Av själva resan jag
kommer inte ihåg någonting fast i minnet finns händelser långt före den. De flesta från vintern 1943-44 och sommaren innan, eller ändå längre bort i tiden. Likaså kommer jag ihåg den första vistelseorten i Sverige. Vem vet, kanske är det självbevarelsedriften som hindrar mig från att minnas sådant, som jag inte kunde riktigt begripa på då.
Ja visst tog det tid att anpassa sig, men lyckligvis var människorna som tog hand om mig varmhjärtiga och förståndiga människor. Jag är mycket tacksam för den omtanken och värmen som de gav mig. Men samtidigt måste jag tacka mina föräldrar som tog det svåra beslutet att skicka mig
undan kriget långt bort till en främmande land. Förmodligen räddade deras beslut mitt liv.
Bilden till höger är mer än två år yngre än den första. Den är tagen i Trosa, Trosa kanal i bakrunden. På bilden är jag redo för återresan till Finland. Runt halsen en lapp, som även tiotusentals andra krigsbarn var tvungna att bära. Den resan var åter en resa mot det okända, för i stället för Karelska näset var resans mål Västra-Finland. Dit hade mina föräldrar och syskon blivit evakuerade undan den anstormande ryska krigsmakten.
Det blev en ny och den här gången även en rejäl och överraskande kulturshock för människorna i de nya hemtrakterna hade inte mycket förstoelse för de karelska krigsflyktingarnas situation. Vi barn, vi fattade nog inte allt, men för våra föraldrar måste det ha känts bittert att bli kallade får ryssar som borde resa tillbaka till de platser varifrån de hade blivit förflyttade ifrån.
Men trots alla svårigheter jag har  bara ljusa minnen från mit barndom, även från åren som krigsbarn i Sverige.

Koo Reiman alias Kaino Ranén
kaino@comder.com
lahto4