Läs
Mörk natt
djupt hav som
internetbok


Mork1



I




Det började som duggregn. Framåt kvällen ökade regnet i styrka, och tunga regndroppar piskade nu staden samtidigt som en rasande vind drev färggranna höstlöv längs Nevskij Prospekts glimrande asfalt. Det var inte längre fråga om något vanligt lågtryck, utan en riktig storm, den värsta denna höst.

Medan John Grey kämpade i motvind längs den folktomma gatan förbannade han vädret. Han svor fullt medveten om att han inte kunde skylla sitt elände på någon annan än sig själv, för vandringen i regnet var följden av hans otålighet. Avståndet till hotellet hade inte verkat så långt och envetet hade han tillbakavisat taxin som värden hade föreslagit.

Missnöjd med sig själv ruskade John vatten från hattbrätten. Han hatade S:t Petersburgs höst som kändes värre än någon annanstans. Våren och sommaren i S:t Petersburg gillade han. Han gillade till och med vintern trots att en isande vind ofta svepte längs Neva och drog med sig mängder av snö. Det var bara hösten som kändes tung. Ibland undrade John om hans avsky grundades på händelser som hade inträffat några år tidigare och nära nog kostat honom livet. Fast händelserna hade inte på något sätt hängt ihop med vädret utan berodde på de slumpmässiga uppdrag som han råkade ha i S:t Petersburg just under stadens tristaste årstid. När John åter satte hatten på tänkte han moloket: Nej, han gillade inte hösten, var han än befann sig.

Koncentrerad på eländet som regnet medförde, lade John inte märke till den svarta Zim som dök upp från tomma intet och färdades i hans promenadfart. Han noterade inte bilen förrän den stannade vid trottoaren och ut ur den hoppade tre mörkklädda män. John Grey var en robust man med stabila nerver. Trots sina nära femtio år var han vältränad, både fysiskt och psykiskt. Men de högväxta och beslutsamma männens plötsliga framträdande fick ändå kalla kårar att rusa längs hans ryggrad. Några år tidigare kunde männen ha betytt en plågsam död i någon av Ljubljankans kalla och ljudisolerade celler eller så hade han försvunnit spårlöst till ett straffläger någonstans på Sibiriens vidsträckta tundra utan minsta möjlighet att bli benådad. Men nu var det ”glasnost”, och kommunistregeringens välde bara ett plågsamt minne hos Rysslands och många andra länders invånare. Sådant här borde inte inträffa längre.

John stötte undan ett spår av rädsla och stannade. Männens välövade agerande vittnade om beslutsamhet och effektivitet. Troligen hade de genomfört liknande operationer otaliga gånger tidigare.

Varför jag? blixtrade det till i Johns sinne och han tänkte protestera.

Mr Grey! sade mannen som stannade som ett hinder framför John och därmed bröt Johns tankar. — Chefen vill träffa er. Stig in i bilen!

Dörrarna till Zim hade lämnats öppna när männen klev ur. John kisade hastigt runt omkring sig som efter hjälp men de få fotgängare som passerade platsen lade knappt märkte till händelsen. Eller rättare sagt; de gångna årtionden hade rädslan för myndigheter präglats in i deras sinnen, stängt deras ögon och hindrade dem från att lägga sig i saker som inte direkt påverkade dem själva.

Vem i helvetes chef! Vad är det fråga om?

Självförsvarsinstinkten ryckte i Johns muskler och försökte få honom att reagera men situationen kändes hopplös. Männen behärskade sin sak. Dessvärre var det inget tvivel om vad deras pösiga ytterkläder dolde. Mannen som hade stoppat John anade hans osäkerhet och flinade. Men han visade ingen fientlighet. Bara självsäker beslutsamhet.

Beklagar, men jag vet inte. Vi har order att hämta...

Uppgivet ryckte John på sina axlar och krängde in sig i bilens framsäte. Det fanns inga realistiska möjligheter till något annat än att lyda. Den svarta Zimmen sattes i rörelse och bilen flöt smidigt in i trafiken på S:t Petersburgs huvud­gata.

Ni tilltalade mig med namn. Hur visste ni? frågade John utan att försöka dölja sin identitet. Mannen log via back­spegeln.

Allt gammalt har inte försvunnit än. Om er finns det en mapp med bilder.

John ryste till som om kallvåta myror kröp längs hans rygg. Så hans förflutna var ändå skälet till kidnappningen. Minnen av människor som hade försvunnit utan att lämna ett enda spår efter sig blixtrade till i hans minne. Kanske var det precis det som han höll på att göra. Försvunnen på en affärsresa, var det så det skulle inristas på hans minnestavla? Fast den här resan kunde ha inträffat för många år sedan. Han levde på lånad tid.

Värsta rusningstrafiken var över, och den tunga bilen gled framåt på den folktomma gatan utan hinder. Mångmiljonstaden var bekant för John. Hans utbildning före den första resan och månaderna i S:t Petersburg hade fullbordat hans kännedom om staden. Det och hans kunskaper i ryska språket hade räddat honom från många svårigheter, möjligen även från att bli gripen. Ändå tog ständig vaksamhet och oro sin tribut, och han var på randen till en kollaps, när han äntligen hemkallades. Månaders vila och intensivt tänkande fick honom att ta avsked från säkerhetstjänsten och söka sig till civila uppdrag.

Efter Sovjetunionens kollaps riktade John sin energi på att hjälpa den tidigare fienden. Han förstod mycket väl att ett privat korståg inte gottgjorde det som hade hänt under det kalla krigets tid. Men det lindrade hans samvete och fungerade som självrannsakan för de tidigare åren. Allt gammalt borde ha varit glömt så arresteringen kom som en överraskning.

KGBs gamla huvudbyggnad skymtade förbi utan att bilen svängde in under dess bloddrypande skugga. Istället fortsatte bilen utan att bromsa mot en stadsdel, som enligt informationen John hade tillgång till, var på väg att bli bostadsområde för landets välbeställda nya mellanklass.

Femtontal minuter senare stannade Zimmen på innergården till en ämbetsverksbyggnad på flera våningar. John väntade tills bildörren öppnades innan han steg ut och stannade upp. Lystet andades han frisk nattluft. Det regnade inte längre och stjärnhimlen skymtade i molnspringorna. Men vinden som blåste mellan husen spådde fortsatt spöregn. Stormen som väderprognosen hade varnat för skulle komma över staden med full styrka framåt natten.

Någon tog tag i Johns arm och John såg sig om.

Den här vägen, Mr. Grey! Var god och följ mig!

Mannens röst ljöd monotont utan minsta uns av fientlighet. Förundrad följde John honom medan de andra männen stannade vid bilen. Rutinerna har förmodligen blivit ändrade, tänkte han. I stället för att dra ur bilen en som misshandlats halvdöd uppförde sig bödlarna nu med dämpad vänlighet. Johns ledsagare sade inte ett ord innan han identifierade sig för vakterna som öppnade dörren. Inifrån liknade byggnaden inte någon vanlig myndighetsbyggnad ty dess korridorer vaktades noggrant. Inte av beväpnade soldater, utan av vänliga civilklädda män. Ingenting iögonfallande, men trots allt effektivt. Inte en enda sekund tvivlade John på vad byggnaden användes till.

På tredje våningen stoppades de av en stängd dörr. I en bredare del av korridoren stod ett litet skrivbord. Kvinnan bakom bordet sade något i snabbtelefonen. Ett elektriskt lås knäppte till. John vinkades in och vakten stängde dörren efter honom.

John tittade hastigt runt i rummet som inte var stort. Det var kanske trettio kvadrat och enkelt möblerat. Som om det var reserverat för någon mindre viktig person. Men mannen som satt bakom den i jämförelse med rummet alldeles för stora skrivbordet var ingen oviktig person. John svalde i ett försök att bli av med känslan som hade fastnat i hans strupe. Han hade personligen aldrig tidigare träffat mannen som satt bakom bordet men kände igen honom från de otaliga bilder som han hade sett tidigare. Mannen reste sig mödosamt.

Mr. Grey! Det är fortfarande inte lätt att få tag i er, utbrast mannen. — Beklagar om vi gjorde er misstänksam.

Han sträckte ut handen. Tvekande fattade John tag i den. Mannen tittade nyfiket frågande på John.

Mitt namn är Anatoli Merkow. Ni har väl hört talas om mig?

Frågan lät ironisk och John ryckte till. Mannen som stod framför honom var gråhårig och märkt av någon olycka. John mindes att det hade ryktats om ett attentat, men han hade inte fått någon bekräftelse på det. Mannens ögon glittrade nyfikna. John svarade inte omgående.

Slå er ner! Vi har mycket att tala om.

Anatoli Merkow gestikulerade mot en fåtöljgrupp några steg längre bort och haltade med sitt stela ben till närmaste fåtölj och satte sig suckande.

Nå, ska ni inte sitta, uppmanade han den tvekande gästen. — Mr. Grey. Ni är här... så att säga... frivilligt. Och vi grubblar inte över det som har varit. Tvärtom, den här gången behöver vi er hjälp. Merkow log sorgset och satte sig till rätta. Han fortsatte: — Ni verkar må bra!

John bet sig i läppen, funderade en stund och gick sedan rakt på sak utan att ta notis om Merkows sista mening.

Ni sade; ”vi behöver er hjälp”! Vem vi, herr överste?

Frågan var onödigt vass men en massa mardrömmar spökade i Johns tankar. Anatoli Merkow stelnade till.

Ni minns min militärgrad, men jag är inte längre anställd hos KGB eller dess efterföljare. Inte heller på avdelningen som vakar över kärnkraftens säkerhet. Också ni har gått över till det civila. Humanitär hjälp. Mr. Grey, vi bägge har mycket att försona. Hoppas att vi har tid för det... Den gamla mannens ögon verkade ledsna när han såg på John. — Världen har förändrats mycket och inte bara till det bättre, fortsatte han med en trött röst.

Förmodligen hämtade ni inte mig för att minnas det förgångna, utbrast John irriterat. — Man saknar mig snart och mina vänner är inflytelserika. Om jag blir gripen...

Översten avbröt meningen tvärt.

Ni är inte gripen. Som jag nämnde behöver vi er hjälp och tiden räckte inte till för inbjudan. Översten pekade på snabbtelefonen som låg på skrivbordskanten. — Tryck på knappen. På grund av foten har jag svårt att röra mig, förklarade han när John tvekade. Ett tryck på knappen kopplade på snabbtelefonen.

Anjuska, ta in en kanna te och några bakelser, befallde översten med en röst som säkert skulle nått korridoren även utan hjälp av tekniken. — Du vet hur många vi är, röt han när kvinnan tvekande frågade efter antalet koppar.

John knäppte av telefonen och vände sig om för att sitta ned, när överste Merkow fortsatte:

Nederst i bokhyllan finns ett barskåp. Ni kan välja vad ni vill ha, och häll upp en vodka åt mig. Glasen hittar ni längre upp.

Efter en stunds letande hittade John glasen. Han ställde ett par stycken på bordet, tog fram vodkaflaskan och satte sig ned och vägde fundersamt den iskalla buteljen i sina händer. Till slut böjde han sig framåt och fyllde glasen. Flaskan ställde han på bordshörnet. Överste Merkow tog tag i sitt glas.

För en bättre värld, sade han innan han svepte vodkan i sig utan att vänta på sin gäst. Överstens röst lät bitter och glaset darrade uppseendeväckande. Möjligen av nervositet eller var det av ålder.

Visste ni att min son stupade i Afghanistan? frågade Merkow helt plötsligt. Han ställde sitt glas på bordet. — Några veckor innan våra trupper drogs tillbaka.

Nej, det visste jag verkligen inte. Jag beklagar det som hänt. Han var en fin man.

Johns medkänsla var äkta. Överste Merkow sneglade på honom ur sina ögonvrår.

Nikolai räddade ert liv. Ni visste inte det, eller hur?

John överraskades.

Jag fattar inte, stammade han.

Så klart inte, suckade översten och fortsatte: — Ni träffade Nikolai flera gånger?

John nickade. Överstens ögon glittrade fuktiga.

Han gillade inte mitt yrke. Min son var idealist, men framför allt en läkare av Guds nåd. Efteråt fick jag veta... det var våra egna som förstörde fältsjukhuset...

Utan att märka det betonade Merkow orden ”våra egna”.

Nikolai var er enda son? John hade svårt att fortsätta. — Men översten, vad menar ni med att er son räddade mig...?

Merkow nickade dämpat utan att se John i ögonen. Det knackade på dörren och samtalet bröts. John fick inget svar på sin fråga. Kvinnan som John såg tidigare i korridoren steg in bärande på en bricka med en gammal samovar och ett urval av småkakor.

Anjuska, min ängel. Ställ brickan på bordet. Vi sköter resten själva...

Men översten...

Gör som jag säger, Anjuska. Laga även till dig själv lite te. Vi behöver inte din hjälp på ett bra tag.

Båda männen tittade tyst efter kvinnan som lämnade rummet. John mindes ryskorna som han hade träffat under sina tidigare vistelser och i hans bröst kändes det konstigt. Resorna hade inte enbart inneburit livsfara.

Översten böjde sig framåt och fyllde kopparna med ångande te.

Tyvärr hinner vi inte talas vid om det förgångna, sade han. Sakta lyfte han den heta koppen och sörplade teet genom en sockerbit. Med sina mörkbruna, klara ögon vaktade han John som satt mittemot. Silverskeden klirrade mot porslin.

Vi var tidigare liksom... på skilda sidor av fronten. Försök inte neka. Om er finns det en tjock mapp med uppgifter. Ingen vidare trevlig läsning för oss, och ert handlande visar att även ni vill glömma. Ni försöker gottgöra det som hände tidigare, för era händer är blodiga precis som mina.

John stelnade till. Vad fan ville man ha av honom? Överstens sista mening hade liknat en hotelse.

Mr. Grey, fortsatte översten, — ni gissade nog att ni är här på grund av er bakgrund men jag försäkrar er; inte i det avseendet som ni lär tänka. Han nickade med sitt gråhåriga huvud. — Vi har ett problem som vi behöver hjälp med. I själva verket är ni den enda människan... Överste Merkow tystnade för en stund. Någonstans tickade en klocka som John inte hade lagt märke till tidigare.

Vad vet ni om så kallat ”rött kvicksilver” (Red Mercury), frågade översten överraskande. Rösten var monoton men hans ögon tittade undrande.

John svalde. Munnen kändes förbannat torr. Klockans tickande mångfaldigades i volym.

Ni kan tala helt fritt, manade översten entonigt. — Nå, hur mycket? Ni arbetar inte längre vid underrättelsetjänsten, men era kontakter är väl kvar. Ni har inte kunnat undvika att höra.

Översten. Ni vet lika väl som jag... när man inte är med längre..., började John skarpt, men avbröt sitt svar mitt i meningen. Överste Merkow såg sammanbiten ut och på något sätt vädjande. — Är det inte ett band..., hårdrock möjligen? försökte John slingra sig undan. Överste Merkows min ändrades inte och John fortsatte: — Eller menar ni... eloxerat kvicksilver? Jag har hört talas om det fast tillhör det inte mer alkemin?

Merkow ändrade inte en min.

Alkemi eller inte. Hur som helst såg ni till att locka en av våra forskare till väst. Med honom fick CIA dokument som handlade om rött kvicksilver.

John kände hur en iskall pust svepte genom rummet.

Ni kan inte beskylla mig för det, försvarade han sig.

Överste Merkow log men hans ögon var hårda som kvartssten.

Sådana ärenden sköts inte på en dag eller två, sade han torrt. — Det tar månader eller år att lägga grunden till, och därför misstänker jag att ni vet helvetes mycket mer än ni låter mig förstå...

John försökte lokalisera klockan. Dess tickande började likna en ånghammares slag.

... jag vill att ni svarar mig ärligt, krävde översten.

Jag har hört rykten, erkände John. — Är inte rött kvicksilver någon sorts mirakelämne som passar till vad som helst? Att förbättra radarteknik eller bygga flygplan och båtar som inte syns och ända upp till atomvapen. Enligt min mening, och jag grundar det på många kända forskares uttalanden, är ämnet runor jämförbara med ufon.

I väst har man publicerat otaliga artiklar om ämnet.

John nickade.

Likaså om ufon, men det bevisar inte att de finns.

Det är er uppfattning. Efter en kort stund fortsatte Merkow bittert: — Tro mig. Det satans ämnet är en realitet. Ni måste tro mig...

Undrande höjde John på sina ögonbryn. Försökte man tvinga honom att erkänna sådant som var så hemligklassat, att trots alla sina försök hade han inte mer än några tidningsklipp att gå på?

Vad har det för betydelse vad jag tror...? undrade han. — Vad har det för betydelse för mig... eller för er?

Med sammanbiten min ställde översten tekoppen på bordet. Trots att det var svalt i rummet rann svettdroppar som små pärlor på hans panna.

Ni har teknisk utbildning. Vi skulle kunna bevisa att rött kvicksilver existerar, men det skulle ta tid och gode Gud, tid har vi inte.

Ni har redan flera gånger nämnt tidsbristen, utbrast John. — Jag gissar att ni inte shanghaijade mig för att tala om det. Översten, vad är det fråga om?

Merkow gnisslade sina tänder medan han nervöst rörde i tekoppen. Han hade svårt att börja.

Jag ska berätta och hoppas att ni tror mig...

Åter samma vädjan. Översten fattade vodkaflaskan som stod på bordshörnet och fyllde sitt glas. John hade knappt smakat på sitt och tittade häpet på när översten svepte i sig allt. Överstens händer darrade mer än tidigare.

Ni måste tro mig för hundratusentals människoliv står på spel. Lyssna nu noga. Ni talar utmärkt ryska, men om det är något som ni inte uppfattar, fråga omgående.

John nickade. Handflatorna kändes fuktiga när han gned dem mot skinnfåtöljen.

Jag var fortfarande i tjänst när det bland officerarna börjades tala om det nya mirakelämnet, förklarade överste Merkow med dämpad röst. Han fyllde på sitt glas igen men nöjde sig med att bara fukta sina läppar. — Men i alla fall, först i slutet av 80-talet fick jag en officiell bekräftelse. Mr. Grey, er tekniska utbildning gör det lättare för er att förstå, men jag är bara en enkel soldat, som tvingas blint lita på vad som berättas. Och ärligt talat gillar jag inte alls det som jag fick höra. Vi har tillverkat ett nytt terrorvapen utöver dem som redan finns.

Översten tystnade för en kort stund. Hans blick fladdrade runt i rummet.

Mr. Grey! Kan ni berätta för mig varför människorna vill förgöra varandra. Och jag menar inte enbart arméer utan grupper som kan kallas terrorister. Alla vill döda.

Översten tystnade åter och John rörde sig oroligt. Han var rädd för vad mer översten skulle säga.

Översten, konstaterade John när Merkow inte fortsatte. — Världen är full av rubbade människor och sådana som för sin övertygelse eller religion är kapabla till vad som helst. Han hade svårt att fråga: — Ni nämnde terroristerna. Vad har de att göra med era atomvapen...?

Merkow reste sig och haltade några varv runt i rummet. När han satte sig igen stötte hans stela ben mot bordet så att vodkan skvalpade över ur de till kanten fyllda snapsglasen.

Jag menar uttryckligen atomvapen, muttrade han efter en stunds tvekan. — Men inte vilka atomvapen som helst utan sådana som har med det nya mirakelämnet att göra.

Det blev alldeles tyst i rummet.

Fattade jag rätt? undrade John till slut. — Påstår ni att någon terroristgrupp har fått tag i er senaste atomvapenteknologi.

Han hoppades på ett nekande svar men överstens tystnad svepte undan allt tvivel. Hotet som världen hade fruktat under en längre tid verkade ha blivit verkligt.

Men vad angår det mig?

Översten harklade för att rensa sin strupe.

Ni vet vad som är röda kvicksilvers kanske viktigaste egenskap?

Om jag tolkar uppgifterna rätt så kan man med det minimera vapnens storlek.

Ja. I teorin kan man tillverka en atombomb som inte är större än en tennisboll. Tennisboll med en fruktansvärd effekt...

Med en allvarlig min på sitt ansikte korsade översten sina armar över bröstet och tittade frågande på sin gäst.

I det här fallet gäller det vapen som är stora som en handbollsboll, fortsatte han utan någon varning när John höll sig tyst. — Styrkan i en av dem motsvarar ett tiotal Hiroshimabomber.

John ruskade på huvudet.

Hur i helvete har någon kunnat få tag på dem eller har ni släppt dem på rea? Man har inte ens testat...

De fungerar, betonade Merkow tvärt. — Det spelar ingen roll hur de har hamnat utanför vår kontroll. Avgörande är att två sådana finns i terroristernas händer.

Och ni vill ha min hjälp att hitta dem?

Merkow skakade på sitt huvud.

Nej. Vi vet var de förbannade bomberna finns. Er hjälp behövs för att ofarliggöra dem.

Menar ni USA eller mig personligen? Är bomberna redan i väst?

De är på väg. Om ni lyssnar så förklarar jag. Översten hällde i sig vodkan som var kvar i glaset och lutade sig mot fåtöljens ryggstöd. — Vi har varit i veckor på spåren av bomberna utan att få tag i dem. Två handbollsbollar. Några tiotals kilo per styck. De är lätta att gömma.

Har ni blivit hotade...?

Inte direkt. I början trodde vi att er regering... Överste log kyligt. — Helt förståeligt eller hur? Nu är vi säkra på att ert land inte är inblandat.

Men vem och varför?

Vi vet inte. Teknologin betyder pengar. Det är fråga om miljarder räknat i er valuta. Pengar och... makt. För den som vet tillräckligt är vapen inte svåra att tillverka. Det är inte ens dyrt. Ni kan tänka er vad det betyder för ett land som strävar efter maktställning på sin kontinent.

Påstår ni att någon västmakt är inblandad?

Varför inte eller någon rörelse som har tillräckligt med resurser. Det är många industrier i väst som arbetar med vapen. Kanske sponsrade de operationen. Åt sig själv eller för att sälja vidare. Om det har vi ingen aning om än.

Översten! Ni måste informera FN om era misstankar, väste John. Han hade svårt att kontrollera sin röst. — Så det är inte terrorister som det är fråga om?

Många har redan förlorat sina liv, och det är terrorism.

Men hur kan jag hjälpa till?

Bomberna är på väg till väst på en båt. På den båten finns några av era tidigare arbetskamrater. Vi vill att ni kontaktar dem.

Men varför? Vad kan de göra?

Oh, jag glömde berätta, förklarade Merkow. — Bomberna är modifierade. För det första; vi ville inte att utomstående skulle fritt få fingra på våra hemligheter. Bomberna exploderar om någon försöker tumma på dem. För det andra har de en mycket farligare egenskap: Om de ställs i hög värme... Översten avbröt mitt i meningen för att söka sig en bättre sittställning i fåtöljen. Han fortsatte: — Tvåtusen grader utlöser sprängämnen som sätter igång kedjereaktionen. Ni fattar vad det betyder...

John noterade inte överstens sista ord. Han ville inte tänka på deras innehåll.

Om ni vet, varför inte borda båten och hämta bomberna?

Ifall vi inte hittar någon annan utväg... Översten grävde fram en liten papperslapp ur sin bröstficka. John läste snabbt meddelandet.

Så, om vi stiger ombord på båten, kanske de verkställer hotelsen.

Gode Gud, suckade John. — Terroristerna vet hur man spränger bomberna och de är redo att offra sig.

John steg upp och började i sin tur gå runt i rummet tills överstens harklande stoppade honom. John var förbannad när han vände sig om och såg på översten.

Vilken djävla soppa ni har kokat ihop! Miljoner människoliv är i fara.

Ni behöver inte påminna mig om det, svarade översten med en ansträngd röst. — Vi kan inte göra någonting för allt rapporteras till båten. Ni kan tänka er... om bomberna flyttas under resan till någon mindre båt. Det är inte svårt med två handbollsbollar. I så fall kan de komma fram mitt i... New York. Över tio miljoner människor. Vi vill inte det...

Men vad... vad kan jag göra?

Ni kan befalla era kamrater på båten. Få dem att leta fram och tillintetgöra männen som vaktar bomberna.

Jag har inte sådana befogenheter...

I så fall måste ni övertyga den som har det...

Det är inte säkert om jag kan... John föll tillbaks ned i fåtöljen och glodde argt på översten.

Båten är på väg...





II




Två decennier före John Greys och överste Merkows möte, på 1970-talet, hasade sovjetmedborgare Juri Ivanov sig mot sin arbetsgivares kontor sinnet fullt med onda aningar. Han hade blivit beordrad att infinna sig där, och han väntade svårigheter. Juri lydde, för han hade inget annat alternativ trots att redan minen på den som förmedlade ordern talade om besvärligheter. Man gjorde så som forskningsinstitutets chef befallde. Ingen vågade ens tänka något annat än att lyda. Chefens ställning betydde makt som han inte var sen att använda för hela partihierarkin stödde och skyddade honom. Sovjetstaten var en stormakt och dess varaktighet kunde ingen ifrågasätta. Inte ens Sovjetstatens värsta fiende anade vad som skulle hända senare. Den var en maktfaktor och dess ledares makt nästan utan gränser.

Kärnfysikern Juri Ivanov var rundlagd medellång medelålders man. Juris barndom på Moskvas asfaltgator hade inte varit olycklig fast inte precis lycklig heller. Med Sovjetstatens mått mätt var hans föräldrar inte fattiga utan tillhörde medelklassen i den dåvarande samhällsordningens officiellt klasslösa samhälle.

Pappan var med i partiet och hans många förtroendeuppdrag garanterade familjen förmåner som en vanlig sovjetmedborgare enbart kunde drömma om. Juri var enda barnet i familjen, och kände ibland föräldrarnas omtanke och deras förväntningar på hans framtid betungande. Men han var intelligent och utan större ansträngningar klarade han av föräldrarnas förhoppningar. Skolgången förlöpte utan problem och han hade inte heller några svårigheter att ta sig in i Tekniska Högskoleanstalten i Moskva. Före fyllda trettio hade Juri till sina föräldrars lycka och stolthet blivit en färdig atomfysiker. Det enda som störde hans föräldrar, framför allt hans pappa, var Juris totala ointresse för allt som berörde partiet och politiken. Detta ställningstagande kunde inte ens hans fars många föreläsningar och kärleksfulla påstötningar rubba.

Efter att ha avslutat studierna drog Juri sig till sina föräldrars fasa bort från dem och började ett självständigt liv och arbete i en av Sovjetunionens mest kända kärnforskningsinstitutioner. Två år senare gifte han sig med en flicka som han hade träffat redan under studietiden. Hemmet och arbetet blev viktiga för Juri, och när familjen efter intensiva försök ökade med en ny medlem kände han sitt liv fullbordat. Dottern blev Juris ögonsten och familjen fyllde hans liv i sådan grad att han inte ens kunde tänka på något annat.

Till politiken höll Juri sig neutral och försökte inte analysera de förmåner som tjänsten på forskningsinstitutionen belönade familjen med. Möjligen var det en ren försummelse eller kanske var han för ärlig och samvetsgrann för att helt smälta in i det rådande systemet. Eller han bara skydde ansvaret som medlemskap i partiet skulle ha medfört. Var skälet att undvika politik vad som helst, begränsade han betydligt sina möjligheter att själv påverka sitt öde. Därför var Juri i mitten av 70-talet tvungen att nöja sig med de beslut som andra hade fattat. Inom familjen hade de gjort planer för en gemensam semester som de många år i rad hade tillbringat på Svartahavskustens långa sandstränder. Men mötet med chefen ändrade allt.

Kamrat Ivanov! yttrade chefen när Juri steg in i rummet. Chefen var alltid korrekt. — Jag får gratulera!

Juri stannade upp som ett frågetecken. Någonting i chefens tonläge hade varnat honom.

Vårt kära fosterland behöver er, kamrat Ivanov, fortsatte chefen och försökte le vänligt. — Ni är vald att leda forskningsarbetet på en mycket hemlig forskningsanläggning.

Juri Ivanov hade aldrig känt hemlandet som speciellt kärt. Hans tankar gick inte i sådana banor. Förstås var han tacksam för utbildningen som staten hade bekostat honom, och han var tacksam för det höga sociala statuset som arbetet på forskningsinstitutionen medförde. Men trots sitt ointresse för politik och ekonomi, var Juri Ivanov inte socialt blind. Han led av vetskapen att största delen av samhället levde i fattigdom. Den var förblindad av partiets propaganda och hade anammat sig föreställningen att alla andra i världen hade det ännu sämre. Juri Ivanov svalde.

Var finns forskningsanläggningen...? frågade han helt onödigt.

Jag får inte avslöja det men långt från Moskva. Om tre veckor ska ni flytta.

Juri Ivanov var nära att utbrista sig i protester, men han var inte för starka meningsyttringar. I stället svalde Juri sin bitterhet och lämnade rummet med huvudet högt.

Nyheten var nära till att leda till skilsmässa. Med möda lyckades dottern ena familjen och de lämnade Moskva tillsammans med största delen av sitt bohag.

Man gjorde helt klart för Ivanovs att de inte kunde planera med ett snabbt återtåg till Moskva. Förmodligen skulle pensioneringen vara deras enda chans att bli av med denna ”frivilliga” deportering. Men att hårdnackat motsätta sig den nya tjänsten skulle bli ödesdigert, det visste de. När stora fäderneslandet kallade skulle ett vägrande inte ses med blida ögon av beslutsfattarna. I bästa fall sattes en kvast i Juris händer och resten av sitt liv skulle han bli tvungen att sopa rent på institutionens långa korridorer. I värsta fall behandlades han som landsförrädare.

Den största motviljan mot flytten grundades på Juris vetskap om sitt nya arbetes karaktär. Även om forskningsanläggningen var hemlig, en vanlig sovjetmedborgare hade inte den blekaste aning om den, sipprade det in uppgifter om den i de forskarkretsar som Juri tillhörde. De var inga officiella rapporter utan rykten, antaganden och undangömd rädsla. I själva verket hade Juri redan månader anat att någonstans högt över hans huvud höll man på att bestämma hans framtid. Och inte bara hans utan även många andras som befann sig i hans situation.

Som kärnfysiker forskade Juri Ivanov inom atomkraft för civilbruk, men han visste att kunskap som han under de senaste åren hade skaffat sig kunde användas även till annat, i hans tycke mer vidriga ändamål.

Därför kom inte chefens meddelande som en överraskning utan var bara en bekräftelse på hans tidigare rädsla. Därefter behövde Juri Ivanov inte tänka mer på sitt nya arbetes beskaffenhet. De människor som han i fortsättningen hade att göra med verkade bära en gemensam stämpel. Det var som om på deras pannor stod inpräntat: Armé, topphemligt.

Allt hölls så pass hemligt att Ivanovs familj isolerades från sin bekantskapskrets och de lämnade Moskva på samma sätt som många före dem hade tvingats göra; utan farväl till de närmaste. Flytten och resan blev till en prövning. Om sitt bohag behövde de inte bry sig om. Till deras hjälp kommenderade soldater skötte den delen.

Flera dagars tågresa och slutsträckan i en dyster arméhelikopter medan civilisationen hamnade allt längre bakom bröt nästan ned familjen. Från planets fönster kunde man urskilja en vidsträckt och folktom ödemark. Och framme väntade en rejäl chock. Man hade informerat Juri att allt hölls på att färdigställas, men situationen de kastades in i blev en bitter överraskning. Anläggningen var i bruk, men människorna som flyttade till området vållade problem. Inte ett enda bostadshus var färdigt. Bara en mängd med betongpelare smyckade gropar visade att man höll på att bygga. Första inkvarteringen blev i all hast resta baracker utan rinnande vatten eller andra bekvämligheter. Smala, i regn leriga gränder ledde till de vedervärdiga bostäderna. Och som pricken över allt elände kom det fram att den till Juri lovade chefsposten i själva verket var en mindre ledarställning på en undangömd avdelning.

De hade flyttat till området när senvårnaturen var som bäst. Luften var kristallklar och dallrade av fågelsång och doften av blommor. I början visste Juri inte riktigt vart de hade kommit. Försökte bara gissa att de befann sig någonstans på Ural-bergets kant, för resans början hade dominerats av enformighet som växlades under helikopterflygning till massiva bergsformationer. Till slut hade planet stannat vid en sjö i en bred dalgång. Senare fick de veta att forskningsanläggningen till stora delar fanns insprängd i berget skyddad för kärnvapenanfall och vad som var lika viktigt, den sågs inte av de långt ovanför jordytan kryssande spionsatelliterna. Man kunde bara se en liten, långt borta från civilisationen hastigt rest stad utan någon logisk mening.

I början ställde Juris fru sin makes säng så långt bort som möjligt från rummet som hon reserverade för sig själv och deras dotter. Under flera månader lät hon maken inte ens röra vid henne eller ha något intimare samröre.

Naturen i omgivningen var bedårande vacker och trots alla brister i boendet började Ivanovs sakta och till sin förvåning trivas. Möjligen bidrog faktumet att utan deras vetskap hade man reserverat för Juris fru en arbetsplats som motsvarade hennes utbildning. Redan i Moskva hade frun tjänstgjort som lärarinna, och eftersom anläggningspersonalen till största delen var människor i sin mest reproduktiva ålder, kom det till området massor av barn i skolålder. Juris fru fick erfara att hon inte var bara välkommen utan mycket viktig när man höll på att bygga upp det nya samhället. Arbetet tog hennes tankar från boendebristerna och hon förlät sin man för deras roll som nybyggare.

Deras dotter Mishja hade det värst. Under de första månaderna avstod dottern absolut och konsekvent från möjligheten att träffa jämnåriga. Mishja beskyllde inte sina föräldrar för det, för hon visste att de inte hade haft några alternativ. Det var bara det att hon inte hittade någonting som intresserade henne. Flytten från Moskvas betongdjungel till ödemarken var för henne en ny och skrämmande erfarenhet. Men när tiden gick och staden blev mer färdig, och byggandet framskred överraskande fort, ökade även möjligheterna för tidsfördriv. En bio, två cafeterior, sporthall och mycket annat som ingår i ett urbaniserat samhälle blev färdiga och minskade klyftan till det som hon hade varit van vid i Moskva.

Knappt ett år efter flytten fick Ivanovs en lägenhet i ett nybyggt radhus och livet flöt in i sitt normala flöde. Till området kom även familjer som de redan hade känt när de bodde i Moskva. Sällskapslivet utvidgades och blev mer livligt och givande för nu bodde de mycket närmare varandra än på Moskvas förortsområden. Det blev även mer tid över att umgås.

Efter hårda påstötningar uppifrån gick Juri äntligen med i kommunistpartiet. Till sin överraskning fick han nya förmåner. Utöver familjens vanliga semester kunde de nu resa flera gånger om året till någon av Svartahavskustens kuranstalter. Även teaterbesök som för Ivanovs lik andra sovjetmedborgare var en viktig kulturgärning blev möjliga. Allt förstås bekostat av forskningsanläggningen. Från den utanför dalen byggda flygplatsen flög helikoptrar de privilegierade till närmaste storstad som hade mer etablerat kulturliv.

Medan månaderna gick anpassade Juri sig allt bättre till sin nya ställning. Förmånerna blev självklara och han grubblade inte längre över att alla inte hade samma möjligheter att njuta av livets goda. Fast ibland gnagde honom en malande oro över deras forsknings ändamål, men som vetenskapsman satsade Juri hundra procent på sitt arbete. Trots vetskapen om att allt gjordes för krigsindustrin kände han en viss stolthet när de närmade sig de tidigare ställda målen.

Många år löpte fint till 1980-90 talens skiftning. Men med början av Berlinmurens fall ändrades Ivanovs liv åter en gång. Sovjetunionen söndrades och att vara med i kommunistpartiet var inte längre någon fördel utan en last. Juri Ivanov var långsam i sina vändningar. Det tog två decennier för honom att inse fördelen med medlemskapet, nu när en ny tid nalkades var han inte pigg på att bli av med sin lilla röda bok.

I början av 1990-talet byttes forskningsanläggningens stela kommuniststyre ut och ersattes med en ny som var lika stel och byråkratisk som sin föregångare men fungerade under demokratins täckmantel. Anläggningens högsta ledning stannade kvar med stort sett sina tidigare privilegier. Bara de tokstollar som inte var förnuftiga nog att avsäga sig sina tidigare ideologier fick lida.

I slutet av 1993 kallades Juri Ivanov åter till verkställande direktörens kansli. Deras samtal fortlöpte i fredlig harmoni och Juri var lättad när han lämnade rummet. De hade inte bara tagit upp Juris partitillhörighet utan även praktiska saker. Till sin förvåning fick Juri veta att han hade tilldelats höjd status till den grad, att han nu hade nycklarna och besiktningsrätten även till anläggningens allra hemligaste och heligaste salar. I praktiken blev Juri en av de fem vars identitetskort kunde öppna alla dörrar inom forskningsanläggningens område. Undantaget var förstås VD:ns rum, vilket bara denne själv hade rätt att träda in i.

För Juri kändes statushöjningen spännande. Och när det samtidigt betydde ett visst återförande av de förmåner som han under den sista tiden hade förlorat, ägnade han inte tid åt att grubbla över anledningen till sin nya ställning. I stället använde han de närmaste veckorna åt att besöka de för honom tidigare förbjudna avdelningarna. Djupaste intrycket på Juri gjorde vistelsen i rummet där frukterna av deras arbete lagrades. Den långt in i berget sprängda lokalen kändes skrämmande. Juri såg de massiva och med små blyglasfönster utrustade kassaskåpliknande stålkonstruktionerna som stod mot sidoväggen. Vart och ett av skåpen innehöll en metallboll som var cirka tjugo centimeter i diameter.

Med blandade känslor betraktade Juri ting som han med sin forskning hade hjälpt till att tillverka. Han såg metallbollarna som bara väntade på att i deras inre stängda helvetets eld skulle släppas loss. Juri Ivanov var inte ateist eller troende men synen av bomberna tvingade honom att allvarligt begrunda på hur kort och ömtålig all existens var. Följden blev att han efter den första gången aldrig mer vistades i kärnvapenförrådet eller på avdelningen som var så hemlig, att han tidigare inte ens hade hört rykten om den. Att betrakta deras forsknings resultat släppte loss all den rädsla och misstänksamhet som Juri tidigare hade lyckats hålla undan, och han låste in nycklarna i det väl bevakade skåpet som vad reserverat till det ändamålet.

Veckorna gick utan att det hände någonting speciellt. Deras arbete närmade sitt slut och Juri inbillade sig att bekymren för hans del var för alltid över.

Men han misstog sig rejält.

På nyårsnatten mellan åren 1993-1994 hade Ivanovs just återvänt hem från en fest som de hade haft med sina vänner, när telefonen ringde. Överraskad kisade Juri på sin klocka. Den var halv tre på natten, konstaterade han. Vem fan hade något att fråga den här tiden på natten? Alla deras närmaste vänner träffade de ju redan tidigare på kvällen. Till årsskiftets ära hade Juri och hans fru skålat med champagne och vodkasnaps, och efter hemkomsten blev det bråttom till sängs. Juris frus, Irinas, nakna kropp fick blodet att strömma in i Juris manliga del, och han valde sin frus famn hellre än att svara i telefonen.

Nästa morgon låg de fortfarande i sängen när telefonen ringde igen. Sömndrucken hasade sig Irina upp för att svara. Hon ropade hallå flera gånger innan hon ryckte menande på axlarna och lade telefonluren tillbaka på sin plats. Ingen hade svarat. Under de följande veckorna upprepades händelsen med jämna mellanrum och familjen blev irriterad. När det inte verkade bli någon fason på störandet kontaktade Juri forskningsanläggningens högsta chef. Av någon anledning undvek han milisen och säkerhetspolisen som vaktade områdets viktiga poster. Direktören lyssnade noga. När Juri hade berättat färdigt tog direktören fram ur barskåpet en halvflaska vodka och två glas.

Juri Ivanov. Ni gjorde rätt i att kontakta mig och inte myndigheterna, sade direktören medan han fyllde i glasen. — Milisen är nödvändig men det är inte bra om någon av dem som arbetar på anläggningen har att göra med dem. Framförallt gäller det en person med er ställning... Direktören räckte det till kanten fyllda glaset till Juri, lyfte på sitt eget och utbrast lite obestämt:

För hälsan, och för vårt fortsatta samarbete.

Juri följde sin värds exempel och tömde glaset till botten. Han stannade kvar för ytterligare ett par supars tid och svarade på frågor om de störande telefonsamtalen. Fast mesta tiden ägnade de åt att diskutera Juris arbete. Juri kände inte sin chef väl för deras tidigare möten hade bara handlat om helt officiella frågor. Under de mötena hade Juri inte bildat någon som helst uppfattning om sin chef, men nu väckte deras samtal underliga känslor gentemot honom. Möjligen var det nubbarna som framkallade dem eller något i direktörens röst eller ord som väckte till liv en undangömd antipati. Känslan växte så stark att den tvingade Juri att avbryta diskussionen redan innan man lät honom förstå att audiensen var slut. Med ursäkter steg han upp och var på väg ut när direktörens ord stoppade honom.

Juri Ivanov! Tiderna har ändrats. Nu ser var och en bara till sitt eget bästa, sade direktören och fortsatte: — Jag betonar åter en viktig sak. Vad som än händer, så i stället för att kontakta milisen kontaktar ni mig. Det är ytterst viktigt!

Juri nickade jakande och stängde dörren. Halvspringande hastade han till sin avdelning. Diskussionen med direktören hade inte fortlöpt riktigt som han hade väntat sig. Trots det upphörde de nattliga ringningarna.

Det gick flera månader, till slutet av maj då Juri åter fick ett samtal. Den här gången bröts det inte av.

Juri Ivanov. Ni känner inte mig, men lyssna..., talade en mörk kvinnoröst och utan att ge Juri tillfälle att hämta sig från sin förvåning fortsatte kvinnan: — Jag har ett viktigt meddelande som inte kan berättas i telefon. Vi måste träffas.

På en kort stund kunde Juri på grund av sin häpnad inte svara. Hans tankar var totalt förvirrade och trots att han ansträngde sig för att minnas lät rösten inte bekant. Och han förstod inte varför en främmande kvinna kontaktade just honom. Juri Ivanov var inte en man som sökte efter äventyr utanför äktenskapet. För honom betydde arbetet och familjen alldeles för mycket för att han ens skulle tänka i sådana banor.

Jag... jag fattar inte.

Kvinnan skrattade lågt.

Jag förstår att ni inte fattar. Ni känner väl till ”Seger” restaurangen på västsidan av staden? Jag väntar er där om en timme!

Samtalet avslutades innan Juri hann avböja förslaget. Fortfarande kunde han inte förstå varför kvinnan ville träffa just honom. Hon måste ha tagit fel på personen, tänkte han. Det kunde inte vara något annat fast kvinnan hade tilltalat honom med hans namn. Juri Ivanov brottades alltjämt mellan nyfikenhet och förtvivlan när hans fru kom hem från sin sena köprunda. Det avgjorde saken. För Irina nämnde Juri inget om samtalet och gick inte heller till det föreslagna mötet.

En vecka senare var Juri åter ensam hemma. Hans fru var på skolmöte och dottern på besök hos sina vänner när telefonen ringde.

Juri Ivanov, sade kvinnan med mörk röst. — Ni kom inte trots vår överenskommelse. Den här gången var kvinnans röst inte lockande utan sträv. Hon fortsatte: — Vi måste absolut träffas.

Jag lovade ingenting. Och förresten känner jag inte er, försökte Juri förklara. — Kan ni inte komma hit så vi kan diskutera.

Sina sista ord ångrade Juri så snart de blev sagda. Irina var inte svartsjuk. Hon hade ingen anledning att vara det men ändå om en helt främmande kvinna besökte bostaden skulle det kräva förklaringar. Kvinnan som ringde anade Juris tankar och småskrattade:

Det var ingen bra idé. Vi kan träffas på restaurang ”Seger”. Ni hinner dit på tre kvart. Och Juri, för dig själv och din familj är det säkrast att du kommer.

Åter avslutades samtalet tvärt innan Juri hann protestera. Han svor lågt. Kvinnan tog inte fel på person för hon verkade veta mycket väl vem hon talade med. Men vad var det fråga om? Kvinnans sista mening kunde tolkas som rent hot. Juri sneglade på sin klocka. Frugan skulle inte komma hem förrän om två timmar. På den tiden skulle han hinna träffa den främmande kvinnan. På några få minuter fick Juri kläderna på sig. Irina hade deras några år gamla bil, en Zhiguli, men även utan bilen var det möjligt att hinna till mötesplatsen i tid.

Trots att solen ännu gassade över närliggande bergstoppar kändes senvårens luft kylig. Dalen och staden var redan snöfria men högre upp låg drivorna fortfarande tjocka och luftströmmen som föll längs bergssidan svepte med sig kyla och fukt.

Efter att Ivanovs hade anlänt hade staden vuxit snabbt. De flesta av dess invånare bodde i två nära varandra byggda höghusområden. Mellan dem fanns stadens affärs- och förvaltningscentrum, knappt en halvtimmes promenadavstånd från byggnader som låg längst bort.

Juri med sin familj bodde i ett radhus på stadens ytter­kant, i ett lugnt område avsides från centrum som hade blivit stökigt och bullrigt.

Staden hade inget allmänt trafiknät. På vardagsmorgnar såg forskningsanläggningens bussar till att alla hann i tid till sina arbetsplatser. På eftermiddagarna transporterade samma bussar människorna tillbaks till bostadsområden. På kvällarna gick inte bussarna.

Juri Ivanov promenerade i rask takt. Han njöt av den friska luften och stillheten som bara någon av stadens få bilar kunde störa. Halvvägs till mötesplatsen ropade en bekant röst på honom. Juri stannade. Han var på grusvägen som ledde genom parken mitt i mellan bostadsområden till restaurang ”Seger”. Några steg längre bort avlägsnade sig en gestalt från skuggorna och Juri suckade av rädsla. Personen som hade gömt sig bland buskarna närmade sig snabbt.

Juri Ivanov. Jag var inte säker på om ni skulle komma den här vägen...

Nyfiket betraktade Juri kvinnan. Hennes röst lät precis likadan som i telefonen men annars motsvarade hon inte den bild som han hade fått av henne. Hon bar en mörkblå kappa med huva och hade långa svarta stövlar och liknade även övrigt de hundratals kvinnor i staden som klädde sig likadant. Lokala varuhusens sortiment var begränsat. De som inte hade möjligheten eller pengar att handla i någon av de större städernas köpcentra var tvungna att klä sig likadant. Kvinnan var mörkhårig och hennes frisyr följde modet som för tillfället rådde i staden. Tunga solglasögon gömde det mesta av hennes ansikte men Juri inbillade sig att även hennes ögon var mörka. När kvinnan hann ikapp honom tryckte hon sin hand in i hans armveck och knuffade Juri som hade liksom fastnat i sin rörelse.

Vi promenerar men håller oss till parken, yttrade kvinnan kort. Hennes röst var nu inte lika mjuk som tidigare. Ur sina ögonvrår blickade Juri hastigt för att förvissa sig om att han hade sett henne tidigare.

Har vi träffats...? frågade han undrande.

Det har ingen betydelse. Kvinnan stannade och tving­ade Juri göra likadant. Den nergående solens strålar glittrade på kvinnans mörka glasögon. — Jag går rakt på sak. Har du någonsin tänkt på hur det skulle kännas att vara väldigt rik, fortsatte hon, nu åter vädjande mjukt.

Frågan överraskade Juri. Han skrattade osäkert.

Jag har ett bra arbete och en underbar familj som är mig kär. Är inte det rikedom? Kvinnan knep ihop sina läppar. — Men vad menade ni egentligen...?

Jag menade... Kvinnan tryckte hårdare på Juris arm. — Jag syftar på fullständigt ekonomiskt oberoende. Utlandsresor, älskarinnor, västerländska bilar. Allt sådant överflöd som du nu inte har råd med.

Kvinnan duade vänligt. Som den kärnfysiker Juri var rörde sig hans tankar ofta i helt andra banor än hos vanliga människor. Han var tankspridd, ofta även omedvetet omdömeslös mot sina närmaste, men inte utan verklighetsuppfattning. Bryskt gjorde Juri sig fri från kvinnans grepp.

Jag vet inte vad ni vill, men... ni är ute i mycket farliga ärenden. Jag vill inte höra mer.

Överdrivet likgiltigt ryckte kvinnan på sina axlar men hennes röst blev hotfull.

Juri! Jag beklagar men du måste lyssna.

Juri kände sig osäker. Kvinnan stod precis framför honom med händerna i kappfickorna och hennes mörka ögon blixtrade kallt bakom mörka glasögon. Hastigt såg Juri om sig. De befann sig vid sidan av stigen som löpte genom parken. Inom synhåll fanns det ingen som skulle kunna komma till hjälp. Kvinnan log igen och hennes röst fick en lockande ton.

Bli inte rädd. Min uppgift är bara att förmedla ett förslag.

Juri visste att han inte borde lyssna mer, men fötterna vägrade att bära honom vidare. Kvinnans sista ord var lugnande medan hennes hållning utstrålade hot. Juri Ivanov var ingen modig man.

Det gäller väldigt stora summor. Du hjälper oss och vi belönar dig väl. Det här är ditt livs möjlighet att bli rik.

Jag vet inte vad ni menar och vill inte höra mer, stönade Juri. Fötterna fungerade åter och han vände sig för att lämna platsen när kvinnan bryskt fattade tag i hans arm.

Du får några dagar att tänka över. Berätta inte för någon om den här diskussionen. Inte ens för din fru. Hon är förtjusande och din dotter... Mishja, det var nog så hon heter. Hur mycket skulle hon fylla på sin nästa födelsedag?

Juri Ivanov stannade inte längre för att lyssna mer. Halvspringande lämnade han platsen med kvinnans sista mening ekande i sitt huvud. Han hade uppfattat hotet som den innehöll.

Nästa morgon kontaktade Juri anläggningsdirektören så som de hade kommit överens om tidigare. Han fick tid för omgående audiens och direktören lyssnade noga utan att avbryta. När Juri slutade sin berättelse sänkte sig en tryckande tystnad i rummet. Bara direktörens nervösa knackande med fingertopparna på bordskivan hördes. Efter några minuters tystnad lyfte chefen sin blick.

Ni fattar väl vad det här kan betyda? undrade han med tryck på varje ord.

Jag vet inte riktigt... De vill ha min hjälp, men jag fattar inte...

Spela inte enfaldig! Ni vet fan så väl vad det betyder.

Juri bet sig i läppen. För helvete, även han kunde tänka.

Jag förstår att det som vi har skapat förändrar kärnvapenindustrin totalt, och att västvärlden vill ha tag på våra hemligheter, men varför jag? Trots att jag har varit med från början har jag... jag har inte alla kunskaper för att tillverka de vapen. Jag undrar...

Direktören bröt Juri genom att befallande lyfta sin hand.

Tänk inte mer på det nu. I stället vill jag veta... Direktören tittade undrande på sin gäst. — ... vad ska ni göra närmast?

Juri tvekade men efter en stunds harklande svarade han störd av direktörens skarpa blick.

Jag måste kontakta säkerhetspolisen. Kvinnan måste gripas... trots att... hon kan vara rubbad.

Just så, Juri Ivanov, nickade direktören medgivande. — Javisst rubbad, men vad skulle ni berätta för polisen. Skulle ni säga att någon har hotat er och ni misstänker att de vill komma åt anläggningens hemligheter. Det kan ni säkerligen berätta, men ni glömmer... Den här staden finns inte officiellt. Alla som kommer hit eller går härifrån finns i milisens register. Här kan inte finnas några främmande och därför låter er berättelse närmast osannolik. Och framför­allt, varför skulle man först kontakta just er?

Även Juri hade tänkt så, för han mindes alla säkerhetsåtgärderna och kontrollerna som de utsattes för när han med sin familj reste bort från dalen. Men han visste också att det inte var helt omöjligt att ta sig in i staden utan att bli upptäckt. Bergskedjan och ödemarken som låg runt omkring dalen gjorde det möjligt.

Er skildring av kvinnan är mycket otydlig. Skulle ni kunna identifiera henne med andra kläder och kanske hade hon peruk? Med en misstänksam min i sitt ansikte lutade direktören sig bakåt i stolen.

Jag är inte säker... om peruk, stammade Juri.

Då så! Milisen behöver säkra kännetecken att gå efter. Förmodligen var det någon störd människa. Alla pallar inte med den här isoleringen. Direktören steg upp och hämtade en halvfull konjaksflaska. När han räckte det ifyllda glaset åt Juri fortsatte han: — Jag föreslår... Ni har bra vitsord från ledarna på anläggningen. Om ni går till milisen och de hittar inget... Sådant kan betyda..., hur skulle jag nu säga det... Vi förväntas att vara i korrekt psykisk form, så är det. Nej, Juri Ivanov, vi låter tiden gå och väntar. Förmodligen kontaktar man inte er mer. Men om det mot förmodan händer så ska ni söka upp mig, sade direktören till slut medan han ställde sitt tömda glas på bordet. När han såg att Juri tvekade fortsatte han: — Jag känner den lokala milischefen. Det är bättre om jag förklarar... mer inofficiellt först. Ni fattar väl. Jag vill inte att myndigheterna ska tro att anläggningens forskare ser syner mitt på dagen.

Juri lät bli att svara, men han förstod vad direktören menade. Enligt skvaller hade några anläggningsanställda blivit tvungna att sluta på grund av psykiska störningar. De förflyttades till någon hemlig plats, och deras öden blev lika okända för alla andra utom för dem som var invigda i ärenden.

De tömde ytterligare några glas och Juri var påtagligt på lyran när han två timmar senare gick från direktörens rum. Diskussionen hade inte lugnat Juri. Inte heller avlägsnat oron som gnagde honom.

Veckorna gick utan att någon kontaktade Juri Ivanov och han glömde hela affären. Även familjens gemensamma semester förlöpte utan störningar. Under tre veckors tid njöt de av sol och vila utan en enda tanke på kärnfysik eller något annat som kunde göra livet surt. Allt verkade vara bra tills det som hade hänt på våren upprepades fast med värre grymhet. På semestern hade Juri spenderat timmar i semesteranläggningens simbassäng och motionsal för att förbättra sin kondition, som under de gångna åren hade försämrats kraftigt. Så att även efter hemkomsten fortsatte Juri under de underbara semesterveckorna anskaffade vanan att motionera. Deras hemstads badhus som i åratal stod obrukbar hade äntligen färdigställts, och han började regelbundet att gå dit för att simma. Det blev bara en eller två gånger i veckan, men när redan det förbättrade hans fysiska och psykiska välbefinnande ställde hans fru inga hinder emot de nya aktiviteterna.

Några veckor efter semestern gick Juri till badhuset på samma väg genom parken där han på våren hade träffat den främmande kvinnan. Utan att vara på sin vakt joggade Juri när han bryskt stoppades av två personer.

Juri Ivanov! Minns du mig?

Frågan fick en isande fruktan att svepa sig runt Juri. Kvinnans mörkmjuka röst skulle han aldrig kunna glömma. Juri vände sig för att springa iväg men han var inte tillräckligt snabb.

Men Juri. Vill du inte träffa en gammal vän...? frågade kvinnan med bitande ironi. — Jag som tog med mig chefen.

Juri bet ihop tänderna när han anade att den här gången skulle mötet inte sluta lika hastigt och lyckligt som på våren.

Man väntar på mig..., stammade han instinktivt.

Det har gått tre månader. Nu vill jag ha svar.

Juri såg i smyg på kvinnans sällskap. Mannen var lång, nästan huvudet längre än Juri. Med ett grymt, hårt ansikte och ögon som nästan genomborrade en. Han hade inte ett uns av den följsamhet och mjukhet som kvinnan hade och han försökte inte ens föreställa vänlig. Mannen väntade svar och Juri visste vad som kunde rädda honom från miss­han­del eller något ännu värre.

Ni avslöjade inte vad ni var ute efter... Bara tomt prat om ekonomisk oberoende, viskade han brottandes med sin rädsla.

Mannen flinade och tog steget närmare.

Räcker inte kärnfysikerns fantasi? Någonting kallt och hårt pressades mot Juris hals. — Du nödgas hitta nå’t bättre, eller...

Resten av meningen blev hängande i luften. Stiletten sänktes sakta. Någonstans längre bort hördes ljud av steg och samtal men ljuden dämpades snabbt.

Vi flyttar oss till skuggan. Här är vi alldeles för synliga.

Kvinnan pekade mot mitten av parken. Juri Ivanov ville ropa på hjälp, han ville springa ifrån men rädslan höll honom på plats tills han hårdhänt knuffades i väg.

Gå! Vi har inte hela kvällen...

I skydd av några buskar tvingades Juri sitta ner med ryggen mot ett större träd. Kvinnan böjde sig närmare.

Min kamrat är hårdhänt men jag vill inte skada dig. Pengarna är ett mycket effektivare sätt...

Men säg vad är det fråga om? fick Juri fram.

Du har nycklarna till himmelriket eller nå’t ditåt. Du ska hjälpa oss in i anläggningen. Kvinnan log lugnande. — Om du hjälper oss blir du hundratusen dollar rikare. I vilken valuta och i vilket lands bank som helst. Hundratusen dollar, Juri, tänk på vad allt du kan göra med dem!

Juri försökte stå upp men fötterna bar inte och tankarna kändes blytunga. Han hade inte längre några förhoppningar om framtiden. En död man, vad gör han med hundratusen dollar?

Om... jag hjälper. Vad har jag för garantier att ni i stället för pengar inte gör slut på mig.

Men Juri! Hur tänker du? Kvinnan log med ögon kalla och hårda som flintsten. — När vi får vad vi vill är hundratusen en liten ersättning. Jag ger mitt ord på att det inte händer dig någonting...

Juri försökte åter stiga upp och lyckades nästan. Flämtande stödde han sig mot trädet. Löften utan täckning, ord som inte hade något innehåll, det visste han.

Med rätta kontakter är min hjälp värd miljarder. Hundra­tusen är bara en förolämpning, lyckades han till sist viska.

Kvinnans ögon blixtrade.

Affärer Juri. Äntligen är vi där vi borde ha varit redan under vårt första möte. Men hundratusen är mycket pengar och Juri, du förhandlar även om ditt liv. Den här gången var hotelsen rak på sak utan några slingringar. Kvinnan fortsatte: — Men vi är vänliga och frikostiga människor och betalar bra ...

Juri var inte intresserad av pengar. Viktigare för honom var att klara sig helskinnad ifrån banditerna. Han andades djupt, den här gången lyckades han hålla rösten i styr och sade:

En halv miljon... amerikanska dollar. För mindre än så hjälper jag inte...

Stiletten i mannens hand öppnades hastigt. Juri försökte dra sig undan men trädet hindrade honom. Kvinnan höjde lugnande sin hand.

En halv miljon. Juri, du har inget verklighetssinne, eller hur?

Juri tittade rakt in i kvinnans ögon. Solglasögon gömde dem inte längre och de var mörka, nästan svarta.

Jag måste lämna landet. En halv miljon. I annat fall hjälper jag inte till. Hälften före och hälften efter kuppen.

Kvinnan lät irriterad.

Jag är inte så helvetes säker på om vi kan lita på dig. Du kanske springer direkt till milisen.

Juri försökte flina. De där människorna behövde honom och ju mer han begärde desto mer skulle hans eftergift kännas pålitligt.

När jag får mina tvåhundrafemtiotusen ser ni att det ökar vårt ömsesidiga förtroende, sade han men kunde inte hålla rösten övertygande. — Någon mindre summa tänker jag inte ens diskutera om. Annars kan ni döda mig på direkten.

Du är visst någon sorts ”gambler” för ditt krav är ett rent vansinne. Jag skulle inte våga...

Juri visste inte om man smickrade eller hotade honom. Kvinnan tittade på sitt sällskap.

Kanske kan vi komma överens, men först är vi tvungna att konfrontera några människor. Jag kontaktar dig senare för att ordna en träff. Kvinnans kalla blick naglade sig fast i Juris ögon. — Du förstår, om du ens viskar om vårt samtal till nå’n, sätter du inte bara ditt eget liv i fara utan också din frus och dotters. Kom ihåg det, Juri! Kvinnan upprepade hotelsen från deras första möte.

En stund senare försvann främlingarna in i skymningen. Juris knän vek sig och han gled ned med ryggen mot den grova trädstammen. Det tog en stund innan hans krafter återkom, och trots känslan att hela världen gungade, lyckades han stiga upp. Kämpande mot illamående och malande tankar hasade Juri sig till bostaden.

Utan att säga ett ord till Irina som redan hade hunnit hem, stängde Juri in sig i sovrummet. Med darrande händer lyfte han telefonluren och valde numret. Forskningsanläggningens chef svarade omgående. Stammande berättade Juri vad som hade hänt. När Juri kom in i vardagsrummet och började byta om anade Irina att någonting ovanligt var i gärning. Hennes undrande fråga kvittade han med en lögn.

På anläggningen har det hänt en olycka, förklarade Juri. — Ingenting allvarligt men jag måste dit för att kontrollera.

Aven tidigare under årens lopp hade det hänt att Juri blivit tvungen att besöka sin arbetsplats utanför ordinarie arbetstid. Så inte heller den här gången väckte det någon livligare diskussion, trots att Irina av sin mans min gissade att något ovanligt hade inträffat.

Juri! Var försiktig! Irina sträckte sig för att ge honom en kyss när maken gjorde sig redo att åka. På grund av en oförklarlig känsla lade hon till några ord som de inte hade använt på åratal: — Juri, du vet att jag älskar dig!

Överraskad tittade Juri på sin fru, men utan att hitta något bra svar vände han om sig och gick därifrån medan Irina blev stående vid dörrposten.

Aldrig tidigare hade Juri vistats hos sin chef i dennes bostad. Redan vid anläggningens grundande var dess anställda delade i flera kast. Chefens bekantskapskrets bestod först och främst av personer som tillhörde anläggningens topp. Utöver dem ingick i hans kast även de mest betydelsefulla från stadens förvaltning. Gruppen som Ivanovs tillhörde var större men även i den umgicks man med dem man kände sedan tidigare.

Juri Ivanov körde försiktigt. Irina hade oftast bilen och även vid tillfällen när de åkte tillsammans nekade Juri envetet att sitta bakom ratten. Allt grubblande över tekniska problem gjorde honom tankspridd som han själv var väl medveten om. Inte ens manlig stolthet fick honom att skryta med sina körkunskaper. För det var Juri alldeles för ärlig och naiv.

Asfaltvägen rundade sjön innan den började stiga till en smal platå som låg drygt två hundra meter högre upp. Vägen följde bergssluttningen några kilometer till det sista huset. Bakom det slutade berget i ett stup. Solen hade redan försvunnit ur sikte men dess sista strålar förgyllde bergstopparna. Sjön och staden överhöljdes av en blåskimrande solrök.

Chefens hus låg allra närmast forskningsanläggningen. Huset var rest på en gräsplan cirka tio meter ovanför vägen. Juri rattade in bilen på den brant stigande inkörningsrampen och parkerade framför trappan. Obeslutsamt stannade han upp på den stenlagda gårdsplanen, tvekade en stund innan han bestämt tryckte på ringklockan. Dörren öppnades av direktören själv som utan att säga ett ord ledde Juri till sitt arbetsrum längst in i huset. Han låste dörren efter dem.

Nå, Ivanov, vad har hänt? frågade direktören sin gäst som sjönk ned i en fåtölj. Medan direktören väntade på svar, fyllde han två glas med sherry ur en karaff och räckte ett av glasen åt Juri. — Ta den här, den dämpar oron. Ni ser ut att ha stött på en vålnad.

I en klunk svepte Juri ned sherryn.

Banditerna kontaktade mig, viskade han dovt.

Kvinnan! Samma som i våras?

Juri nickade.

Hon. Men nu var hon inte ensam. En man... en riktig bastard var med henne. De hotade mig... och familjen. Om jag kontaktar milisen skulle de.... Han kunde inte avsluta meningen.

Fick du reda på vad de vill?

Ja... eller nej, inte riktigt. De ska kontakta mig senare.

Med sherryglaset i sin hand rundade direktören rummet några gånger innan han satte sig bakom bordet och stönade något som Juri inte kunde uppfatta.

Juri Ivanov. Dessa människor är fiender till vårt samhälle, sade han till slut. — Utländska agenter som försöker skada vårt fosterland. De måste krossas men inte på er familjs bekostnad. Vad tänkte ni själv göra?

Juri tvekade. Det var lätt att säga vad han borde göra, men sätta sin familj i fara genom att berätta för myndigheterna, det kändes inget vidare.

Jag måste kontakta säkerhetspolisen. Det är... min skyldighet.

Det är klart, men vad händer med er familj? Banditernas hot kanske inte är bara munväder.

Förkrossad tittade Juri på sin chef.

Vet inte, men våra forskningsresultat får inte hamna i främmande händer. Orden bara pressades fram. — För Guds skull, Rigor Pavlov. Vad ska jag göra?

Direktören förflyttade sig till fåtöljen mittemot Juri.

Juri, sade han och klappade sin gäst lugnande på knäet. — Vi måste lämna uppgifterna till säkerhetspolisen, men banditerna är säkerligen flera och alla de ska gripas. Det har inte hänt något annat än att du blev kontaktad? Är det så?

Juri skakade på huvudet och direktören fortsatte:

Stadens milisbefäl är en pålitlig man och en god vän till mig. Vi ber honom komma hit och berättar allt. Om vi gör en officiell anmälan får alldeles för många veta om det. Juri, vi kan inte lita på någon, inte ens säkerhetspolisen. Vi ställer inte er familj i fara. Milischefen får bestämma hur vi agerar.

Tröstande klappade direktören Juri på axeln och Juri kände sig lättad. Oron för familjen hade nästan paralyserat honom. Men om milisbefälet visste uppfyllde han sin plikt utan att äventyra de käraste. Juri nickade.

Bra! Om ni väntar går jag och ringer. Bekymra er inte. Vi hittar ett säkert sätt att bli av med problemet. Åter klappade direktören sin gäst på axeln och lämnade rummet. Juri hörde hur dörren låstes men han var alldeles för uppjagad för att bry sig om det. Han satt kvar med ögonen fastspända på telefonen. Efter cirka tio minuter kom direktören tillbaks.

Beklagar att det dröjde, men jag fick inte direkt tag på milisbefälet, ursäktade han sig. — En trafikolycka eller något sådant. Han kommer så fort som möjligt. Pavlov reste sig och fyllde åter glasen med sherry. — Snart får vi te och något ätbart. Jag förstår er rädsla, Juri Ivanov, men vi tänker inte längre på hotet.

Milisbefälet kom en och en halv timme senare. Han var en medelålders kantig man med tjocka, skuggande ögon­bryn. Juri kände inte honom sen tidigare. Milisbefälet ingick inte i hans bekantskapskrets och han hade aldrig tidigare behövt ordningsmaktens hjälp.

Juri Ivanov. Milisbefäl Ivan Mosaljev, presenterade direktören formellt. — Kanske ni redan känner varandra?

Juri svarade inte. Milisbefälet rynkade sina ögonbryn som i ett försök att minnas men skakade till slut på huvudet.

Nej, jag tror inte det. I alla fall har vi inte haft någon konversation. Han satte sig på en stol en bit bort från Juri och tittade skarpt under sina tjocka ögonbryn.

Pavlov nämnde att ni har problem. Vad är det fråga om?

Milisbefälets röst lät sträv och i hans blick fanns ingen vänlighet. För Juri liknade allt en mardröm och han hade svårt att berätta. En halvtimme senare var händelserna ändå förklarade för milisbefälet som, när Juri slutade höll sig tyst en bra stund bara fingrande på sin ämbetsjackas spänne.

Ingen annan vet ännu någonting om vad som har hänt? undrade han till sist.

Jag har inte berättat för någon. Inte ens om det i våras och det senaste ... hände nu på kvällen. Frugan träffade jag bara i förbigående.

Utmärkt, utbrast milisbefälet med eftertryck. — I så fall gör vi så här. Tills vidare sköter jag utredningen utan att blanda in några andra. Och med tanke på hotelsen... vi ska inte ordna säkerhetsvakt åt er familj ännu för det skulle väcka nyfikenhet... som ett tecken för banditerna. Och ni berättar inte för någon och när ni kontaktas igen informerar ni mig. Uppfattade ni allt, Juri Ivanov?

Milisbefälet fick en stillsam nick till svar.

Om ni är färdiga, sade Pavlov efter att ha hämtat ett tredje glas och en konjaksflaska, — ska vi glömma allt det otrevliga? Ivan Mosaljev ställer visst inte oss till svars om vi tömmer den här flaskan av nektar. Ni ska bara vara försiktig på hemvägen.

Direktören lyfte sitt glas för fosterlandet, som han sade. Juri tycktes höra en konstig ironi i hans röst.

De satt tillsammans ytterligare ett par timmar tills Juri började göra sig klar för att åka hem. Klockan närmade redan midnatt. Milisbefälets min var allvarlig när Juri höll på att ta farväl.

Juri Ivanov. Ni behöver inte bekymra er. Vi griper banditerna. Viktigast är att ni inte förlorar er självbehärskning och gör något oplanerat. Och kom ihåg, vad som än händer kontaktar ni mig, varnade han.


När Juri parkerade bilen på platsen som var reserverad för honom syntes inget ljus från bostaden. Förmodligen hade Irina tröttnat på att vänta och krupit till sängs. Med onda aningar klev Juri uppför trappan. Pustande stannade han framför dörren och ryckte lätt på handtaget. Tack gode Gud, tänkte han, den var låst. Försiktigt, för att inte väcka familjen, stoppade Juri i nyckeln och låste upp. Gångjärnen knarrade när han klev in. Hallen var beckmörk men utan att tända lampan smög han in i sovrummet. I det svaga ljussken som föll genom fönstret såg han att sängen var tom. Överkastet låg slätt. Kämpande mot framryckande panik stormade Juri in i Mishjas rum bara för att konstatera att inte heller där fanns någon. Helt förvirrad stapplade han till vardagsrummet och tände taklampan. Även vardagsrummet var tomt, men på soffbordet lutande mot blomvasen låg en, från någon förpackning avriven pappbit. Försiktigt lyfte Juri upp pappbiten och läste texten som var skriven med stora bokstäver:

Du skulle tiga. Om du vill återse din fru och dotter vid liv, gör inga fler dumheter. Vi kontaktar dig”.

Juris värld störtade samman. Jämrande trillade han ned på soffan och låg kvar resten av natten ansiktet gömt i händerna. Allt verkade så hopplöst. Familjen som var viktigare än allt annat hade rövats bort. Och man försökte tvinga honom in i sådant vars följder man inte ens kunde ana. Alla av Juris under sovjettiden väl skolade hjärnceller försökte få honom att kontakta säkerhetspolisen, men kärleken till sin fru och dotter hindrade honom från att göra plikten även denna gång. Det på pappbiten klottrade meddelandet berättade vad som skulle hända om han talade med myndigheterna. Redan att träffa anläggningschefen och milisbefälet hade varit fel.

När morgonen grydde vaknade Juri ur sin dvala. Chocken hade tvingat honom helt ur gängorna och ett orkeslöst försök att ta sig till arbetet slutade i säng. Han föll åter in i en tung avtrubbad sömn. När dagen vände till eftermiddagen väckte telefonens envetna ringande honom. Juri vacklade till vardagsrumment, telefonen hade flyttats ditt, och lyfte luren. Skakande och utan att kunna säga ett ord stod han på sin plats.

Juri Ivanov! Anläggningsdirektören verkade bekymrad. — Är det du, Juri? Är du sjuk? Vi väntade på dig. Du glömde visst mötet...?

Den nattliga chocken gjorde att Juris sinne i början vägrade att förstå frågorna. Inte förrän direktören upprepade sina ord fattade Juri vad man hade frågat honom. Mötet, för helvete! Just nu skulle han kunna skita i alla världens möten.

Jag... jag mår inte riktigt bra, lyckades han till sist mumla.

Varför meddelade du inte? Jag skulle ha återkallat träffen. När du inte var med var den meningslös, kritiserade direktören. Av någon konstig anledning duade han sin underordnad. — Jag har full förståelse för om du blev chockad i går, men varför lät du inte frun ringa?

Juri var nära att tappa taget om luren.

Jo, frugan visst, men... svamlade han i ett försök att koncentrera sina tankar.

Eller är även din fru och dotter sjuka? Man har inte sett dem idag?

Frun och dottern, varför i helvete frågade direktören efter dem? tänkte Juri förskräckt.

De, de har rest bort för några dagar. Han märkte själv hur tunn och omöjlig lögnen var men i sin rädsla hittade han inget bättre. — De var tvungna att ge sig av... helt plötsligt, stammade han vidare.

Direktören harklade torrt.

Det är de nya tiderna. Tidigare kunde ingen ge sig av utan att be om resetillstånd först. Nu är det annat. Människorna försvinner utan att någon vet ett nys om det.

Juri bet sig i läppen. Direktörens ord lät skrämmande. Eller innehöll konstaterandet en hotelse? Men direktören kunde inte veta.

De åkte på morgontimmarna. En bekant hämtade... med bil. Att ljuga gick redan mer naturligt. — Jag var inte sjuk då. Det är någon sorts magknip. Kom helt plötsligt. Kanske har jag ätit sådant som inte passar mig.

Förhoppningsvis var det inte något av det som jag bjöd på i går. Ska jag be en läkare...

Direktörens ord fick Juri nästan att kräkas.

Kamrat Pavlov. Inte det. I sin nöd använde han det gamla tilltalssättet. — Det är över till morgon.

Direktören skrattade dovt.

Juri Ivanov! Nu är jag verkligen bekymrad. Du låter allvarligt sjuk. Du måste komma ihåg. Nya tider kräver nya seder. Direktören sade inget mer på en stund, men när Juri inte hittade något bra svar fortsatte han. — Du är chockad. Jag meddelar avdelningen att du är sjuk. Stanna hemma och krya på dig. Och när frun och dottern kommer tillbaka hälsa dem från mig.

Juri ryckte till. Aldrig tidigare hade direktören frågat om Juris familj. Han försökte mumla någon sorts tack. Efter att samtalet brutits stod Juri kvar på sin plats skakande och svettande. Om chefen hade hört att familjen blivit bortrövad, blixtrade det till i hans sinne. Direktören hade uttryckt sig konstigt och stötande. Men nej, det var inte möjligt. Ingen utom banditerna och han själv kunde veta.

Under de följande timmarna väntade Juri att polisen skulle storma in med dragna vapen och utrustad med tusentals frågor som han inte kunde svara på. Men ingenting hände och han blev övertygad om att myndigheterna inte visste något. Telefonen ringde inte mer. Inte under den dagen eller den följande heller. Utan att våga lämna rummet ens för att äta, väntade Juri på samtal. Han blev alltmer bekymrad och rädd. Trots sin desperation orkade Juri vänta drygt en vecka. Därefter, bruten av förtvivlan glömde Juri löftet till milisbefälet och stapplade till forskningsanläggningens säkerhetspolis och med osammanhängande ord avslöjade allt för jourhavande befäl.

Tjugo timmar senare, efter att ha upprepat sin berättelse otaliga gånger, tuppade Juri av i de vänliga men absolut medvetet resonerande förhörsledarnas famn.

Tungt bevakat skjutsades Juri till stadens sjukhus. Ett par dygn svävade Juri mellan vakenhet och medvetslöshet utan att kunna svara på läkarnas eller förhörarnas frågor. Efter att ha kvicknat till fyllde oron för hans familj Juris tankar. Frågor som han ställde till läkarna ruskade de bara huvudet åt. Juri borde inte oroa sig. Han pressade läkare och myndighetspersoner som ofta besökte honom men ingen tycktes veta någonting.

Det gick ytterligare ett par dygn tills några bistra män steg in i rummet i överläkarens sällskap. Besökarnas uppträdande fick Juri omgående att ana bekymmer, och han samlade sig för att höra sanningen. Men trots att han var förberedd bröt han samman när männen berättade att hans fru och dotter hade hittats döda. Mördade på ett bestialiskt sätt. Juri tappade medvetandet och låg i det tillståndet när det uppdagades, att det från anläggningens noga vaktade vapenrum hade försvunnit två helt användningsdugliga kärnvapen. Juri isolerades och två väpnade vakter placerades i samma rum med honom. Runt sjukhuset mångfaldigades bevakningen. Om allt det där hade Juri inte den ringaste aning om för han låg i djup koma. Inte ens läkarnas ansträngningar kunde väcka honom till liv, och Juri Ivanov dukade under framåt dagen, helt lugnt och stillsamt.




III




Överste Grigori Malev pustade ut av ansträngning när telefonen på nattduksbordet vaknade till liv. Den nakna unga kvinnan som låg bredvid honom kändes behagligt mjuk och varm, och hennes hy klibbade fast på hans svettiga kropp. Lik översten andades även hon tungt och ojämnt, och deras rörelser var lättjefullt sömndruckna. Telefonen ringde for­dr­ande åter och trots Malevs halvhjärtade protester räckte kvinnan sin arm för att lyfta luren.

Om det är någon av dina tidigare så berätta, att jag skjuter honom om han vågar störa oss mer, morrade Malev. Han satte sig upp på sängkanten. Förmodligen var allt det roliga över för kvällen och han kunde gå och tvätta sig medan flickan pladdrade i telefon. Malev stapplade upp och vände sig för att gå till badrummet men stannade plötsligt när han hörde flickan säga:

Grigori! Det är en man, men han frågar efter dig.

Vad i helvete! Jag har inte berättat..., började Malev när han tog emot telefonen. — Hallå! Vem fan...? röt han som en retad björn men stelnade till när han upptäckte vem som ringde.

Överste Malev! Jag är där om en halvtimme. Ni hinner klä på er till dess.

Telefonen lades på. Översten svor när han räckte telefonluren till kvinnan som väntade med stora ögon.

Satan! Jag måste gå. Det har hänt... Han fortsatte inte utan lyfte sina kläder från stolskanten och började hastigt klä på sig.

Grigori. Ja’ vill inte längre. Om det inte e’ din fru e’ det nå’t annat... Ja ville ha mer, inte bara att vi träffas så här i förbigående.

Den unga kvinnans röst lät misslynt och varnande. Hon hade önskat att mannen skulle ha stannat över natten. Malev svarade inte. Han hörde knappt vad hon sade. Generalens röst hade låtit kall och befallande. Hans ärende måste vara extremt viktigt, för inte för intet skulle han leta fram honom från gömställen som Malev kallade sina kärleksnästen. Översten var en ståtlig och på sätt och vis vacker man. Inte bildskön utan mer på det manliga sättet och han var medveten om det själv. Hans mörka, nästan svarta hår och mörka ögon fick ansiktsdragen ibland att verka nästan grymma, men trots det banade hans 190 centimeter långa och 90 kilo tunga vältränade kropp vägen till många kvinnors famn. Men Malev skröt aldrig om sina erövringar, inte ens för sina närmaste arbetskamrater. Därför borde ingen ha känt till hans tillhåll den här gången heller, men tydligen visste någon. Mångmiljonstaden Moskva var för liten för att hålla några hemligheter. Efter att ha klätt på sig observerade Malev den tjurande tjejen.

Jag kommer att vara borta en tid. Jag ringer...

Han böjde sig för att kyssa henne men hon vände sig bort.

Strunt i det. Jag väntar inte...

Meningen drunknade i kudden. Översten smålog när han klappade tjejen på hennes bara rumpa. Förhållandet började bli för krävande, tänkte han, men visste att trots hennes sturska ord skulle han ändå ringa. Egentligen var överste Malev inte kär men han behövde henne eller någon annan ung kvinnas livstörst.

Ett pinande regn piskade Moskvas gator när översten steg ut. Lyckligtvis blev väntan inte lång ty bara några få minuter senare gled en svart Zim fram till trottoarkanten och dess bakdörr knuffades upp. Utan förmaning klev översten in.

På byrån borde man veta... Det gick en timme till intet innan vi lyckades lokalisera er.

Han som talade lät irriterad.

Generalen. Ni fattar. Jag vill inte att någon vet om mina affärer, muttrade Malev osäkert. — Men vem var det som... visste...?

Genom dunklet såg han generalens sneda smil.

Vi vet mycket om många människor, men våra kvinnor vet allt om oss. Antingen vi vill det eller inte.

Jösses! Var det Tatjana? pustade översten. Han kände sig smutsig.

Ja! Det var Tatjana. Hon vet om era äventyr. Ni måste på något sätt gottgöra henne när det här är över.

Limousinen hade redan en bra stund åkt ifrån staden. Malev ville fråga om resans mål men undvek det. Det skulle tillkännages i sinom tid.

Joo, javisst, samtyckte han och fortsatte: — Generalen, ni är inte här bara för att berätta att våra fruar vet mer än vi själva. Vad är det fråga om?

I gatlyktornas sken verkade generalens min allvarlig.

Vi är snart på flygplatsen. Två av överstens bästa medhjälpare väntar där. Ni flyger iväg omgående. Er fru har meddelats att ni ska på några dagars kommendering.

Generalen! Vart och varför?

Till Ural, löd ett ogint svar. Generalen var tyst en stund innan han fortsatte: — Jag har inga detaljer, dem får ni där framme men för satan, det här är något stort. Så stort att jag inte längre kan lugnt sova på någon natt. Generalens ögon blixtrade dystra när han tittade åt sidan. — Jag berättar kort allt som jag vet. Det är inte mycket men man får en någorlunda bra uppfattning om händelsen. Lyssna nu noga!

Ljusen från militärflygplatsen syntes framför dem när generalen avslutade sin redogörelse. Under några minuter var bägge männen tysta tills Malev stönade med en ansträngd röst:

Hur är det möjligt? Hur lyckas man genomföra ett sådant kap?

Jag vet inte. Er uppgift blir att ta reda på vem och hur. Men det allra viktigaste är att hitta de förbannade bollarna innan någon vettvilling drar ur säkerhetssprinten.

Bilen svängde till flygplatsens välbevakade del. En tungt beväpnad soldat stoppade dem men generalen identifierades snabbt och bommen som låg i deras väg skramlade upp. En stund senare stannade bilen i skydd av terminalen. Cirka trettio meter längre bort skymtade silhuetten av ett lätt bombplan halvt dolt i skuggan.

Löjtnanterna är redan i planet. Generalen tryckte Malev hårt på armen. — Ni vet följderna om bomberna sprängs. I grunden är jag ateist men trots det ber jag i varenda känd Guds namn att ni hinner hindra en sådan katastrof. Lycka till med uppdraget!

Efter att ha kravlat sig ut ur bilen till den regntunga luften sträckte Malev på sig, gjorde en kort honnör, vände sig om och utan att snegla bakåt klev med några steg till planet där man redan väntade honom. När flygplanet en stund senare taxade ut på startbanan stod den svarta Zimmen fortfarande kvar.


Några timmar senare steg överste Malev ut ur planet i sällskap av sina bägge underordnade på ett flygfält vars existens de tidigare inte visste någonting om. Luften kändes kylig. Höstens färger lyftes fram av den stigande solen bakom bergstopparna. De hade flugit mot den gryende dagen, och Moskvas regn hade förvandlats till morgonens klarhet. Med gnisslande bromsar stannade en kamouflagefärgad Niva bredvid dem. En uniformsklädd soldat hoppade ut ur bilen och hälsade:

Herr överste. Jag har order att skjutsa er till staben.

Malev gjorde tecken åt löjtnanterna som steg in på baksätet medan han själv satte sig bredvid föraren.

Låt oss åka, befallde han. — Hoppas att det där framme finns några koppar starkt svart kaffe tillgängligt.

Föraren försökte reda ut passagerarnas officersgrad. Deras klädsel avslöjade ingenting men han hade blivit informerad.

Översten, det är ordnat. Frukosten väntar.

Malev sneglade på sin klocka som var över fem. Ännu i Moskvas tid, tänkte han. De hade förflyttats flera timmar framåt i tiden. Hur mycket, det ville han inte ens gissa om? Viktigt var att någon hade tänkt på deras välbefinnande.

Översten! Ni har inget bagage, undrade föraren.

Malev ryckte på axlarna.

Nää, vi gör bara en kort visit, svarade han och fortsatte torrt: — Hoppas jag...

Mullrandet av en tung dieselmotor fick översten att blicka ut genom Nivas sidofönster. Längs landningsbanan bullrade en tankbil mot planet som efter att ha fått sina bränsletankar påfyllda skulle flyga tillbaka till Moskva. Malev förbannade tyst. Om några minuter skulle deras enda förbindelse till civilisationen försvinna medan de själva blev strandsatta utan utrustning eller vetskap om uppdragets längd.

Luften kändes kylig och Malev huttrade. Natten hade varit förbannat kort, flinade han för sig själv, för tjejen hade inte gett tillfälle för vila. I själva verket var den nuvarande älskarinnan alldeles för ung och krävande, men på något sätt tilltalade hennes själviskhet översten. Men det var djävligt att Tatjana visste. Malev hade aldrig haft en tanke på att såra sin fru. Han suckade; ibland var livet alldeles för komplicerat.

Låt oss åka, påfordrade översten åter medan han svepte sin mantel tätare runt om sig.

Flygfältet var röjt på en skogsbevuxen slätt. Inom synfältet fanns inget annat än flygledartornet och två av korrugerad plåt byggda hangarer. De passerades på avstånd. Längre fram reste sig bergssidan och kastade en tung skugga över flygfältet. Dåligt asfalterad, tjälskadad väg slingrade sig en stund i skogen innan den började stiga, och Malev undrade inte längre varför man hade skickat en terrängbil för att hämta dem. Klättrandet jämnades ut när de nådde en smal dal och på änden av den en lång tunnel. Knappt en timme senare stack vägen ut ur bergssluttningen och Malev kippade efter andan. Staden låg halvt i skuggan, men i den klara luften spreds solljuset över motsatta sidans bergsmassiv och avslöjade detaljerna med ett magiskt glimmer. Höstgranna lövträd syntes som färgfläckar i den annars dominerande barrträdskogen. Bergstopparna speglade sig i den silverglimriga sjön som syntes bakom staden.

Vilken idyll! Jag trodde att sådant här finns bara på målningar, konstaterade översten.

Chauffören kisade överraskad. Koncentrerad på bilkörningen iakttog han inte omgivningen. Möjligen hade han aldrig ens tänkt på hur vackert det var.

Vackert, det är det. Men rakt på sak är staden inte alls lika idyllisk när man ser den närmare, och där händer så’nt som inte borde hända någonstans.

Vad är det som händer, undrade Malev. Det korta samtalet med generalen hade redogjort bara det allra viktigaste. Här på själva platsen visste man säkerligen mer.

Alla de morden och rykten som cirkulerar i staden. Chauffören tittade undrande på översten och försökte gissa: — Det är på grund av de händelserna som herrarna har kommit?

På morden eller rykten, utbrast Malev irriterat. Försvinnandet av kärnvapen skulle ju hållas hemligt, för det nya Rysslands hela ära stod på spel. Men här i den gudsförgätna staden cirkulerade redan rykten.

Chauffören skrämdes till tystnad av Malevs sträva röst, och han svarade bara undvikande på efterföljande frågor.

Nivan skramlade till skydd av de första höghusen, och Malev såg hur rätt chauffören hade haft det. Det som från avstånd verkade vara vackert förvandlades till en karg verklighet. De knappt två decennier gamla husen behövde redan en grundlig översyn. Ytterväggarnas rappning höll på att ramla ner i stora bitar och fönsterposterna lyste gråa när färgen hade försvunnit med väderskiftningar. Malev suckade uppgivet. De hade forskat fram effektiva sätt att förgöra allt liv på jorden flera gånger om, men att alstra något som höll en generation hade varit en övermäktig uppgift för kommunistregeringen. Det mest sorgliga var att toppstyrningen hade förtärt hantverksskickligheten som landet en gång ägde.

Under tystnad fortsatte Nivan in i staden och stannade framför en massiv ämbetsverksbyggnad.

Varför han man inte bebyggt det där området, undrade Malev. Han gjorde ett tecken mot lutningen på andra sidan sjön. På något sätt verkade kontrasterna mellan byggda och obyggda områden frågeväckande.

Häpnat sneglade chauffören på översten.

Den där sidan... vet inte riktigt, började han. — I lutningen där, översten ser säkert en del av dem. Där ligger anläggnings- och stadsledarnas bostäder. Allt annat är sprängt in i berget. Kanske ville man inte ha allmänna bostäder för nära...

Så klart, det är helt naturligt. Absolut inga höghus för nära chefernas villor, snäste Malev och fick en lång blick av chauffören som steg ur och stannade vid bilen tills översten och löjtnanterna hade hunnit kliva ut ur Nivan.

Är det här säkerhetspolisens stab?

Malev fick en kort nick till svar.

Ni verkar vara säkra på er själv. Byggnaden har inte ens ett staket.

Chauffören nickade åter.

Nää, inget staket men den är bevakad. Allt syns bara inte. Men översten har helt rätt. Här har det varit lugnt och säkert, i alla fall fram till senaste tiden.

Han räckte sin hand för att ta hand om väskorna som löjtnanterna hade med sig men stöttes bryskt undan. Chauffören ryckte på sina axlar och vinkade åt dem att följa efter honom. Dörren framför dem öppnades. Den sparsamt belysta hallen vaktades av fyra automatkarbinförsedda soldater. De inkomna var redan förväntade och utan ett ord lotsade en av soldaterna sällskapet in i en hiss som sattes i rörelse omgående. Efter att ha stigit en våning stannade hissen. Dörren öppnades till en bred halvmörk korridor. Två beväpnade vakter hastade närmare och gjorde honnör.

Herr överste, följ oss! Orden liknade en befallning. Malev sneglade på chauffören och fick ett snett flin tillbaka. Med en skarp rörelse lyfte ynglingen handen mot sin kepskant och backade tillbaks in i hissen.

Vaktens korthuggna ord irriterade Malev, men han sade inget utan följde mannen till nästa hiss som gick neråt, enligt Malevs räkning minst tre våningar under jord. Dörren öppnades till en ljus aula.

Vi är visst i det allra heligaste, väste Malev lågt medan vakten tryckte på en knapp på väggen. Mitt emot öppnades en dörr och de viftades att stiga in.

Överste Malev. Jag hoppas att resan gick bra, uttalade sig mannen som satt bakom ett massivt skrivbord. Han steg hastigt upp. Mannen var ungefär lika gammal som översten, undersätsig och klädd i uniform utan gradbeteckningar. Leende räckte han fram sin hand. Handslaget kändes stadigt medan hans mörka ögon vaktade noggrant de nyinkomna. — Vi fick veta om er ankomst bara några timmar sedan och hann inte förbereda oss bättre.

Det gör ingenting, konstaterade överste Malev. Han tog fram ur sin ficka fullmakten som generalen hade gett honom. — Ert namn och er grad, befallde han samtidigt som han räckte fullmakten åt mannen.

Kapten Boris Butov, befälhavare för den lokala säkerhetspolisen, presenterade mannen sig motsträvigt. — Vi har order att bistå er.

Precis. Läs brevet, uppmanade Malev. Han satte sig på den närmaste stolen för att vänta medan kaptenen läste. Med en bitter min gestikulerade säkerhetspolisbefälet åt vakter att lämna rummet och även han satte sig.

Man sade ingenting om det här.

Påstår ni att fullmakten inte är äkta, frågade Malev abrupt. Han såg mannen rakt i ögonen.

Nej! Gode Gud översten! Absolut inte, men...

Ni känner igen underskriften. Han har befogenhet att beordra de ändringar som nämns i brevet, förklarade Malev skarpt. Han kände sig trött och sjaskig.

Ja översten. Jag är bara... överraskad. Kapten Butov skakade. — Jag tänkte att..., harklade han i ett förtvivlat försök att koncentrera sina tankar. — Jag trodde... ni kom för att stärka oss i utredningen.

Och så är det, men vi tar full kontroll och ansvar tills försvinnandet av kärnvapnen är avklarat.

Ja översten, jag fattar. Betyder det att jag...

Kaptenen, det betyder att ni tjänstgör under mig, avbröt Malev kaptenens mening. — Tills vidare talar vi inte om det för någon utomstående, och om vårt samarbete löper utan svårigheter tänker jag inte lägga mig i ert arbete. Och nu kaptenen, vill jag ha tillbaks fullmakten!

Javisst översten! Varsågod. Kaptenens hand darrade. Han grinade ansträngt. — Vad vill ni göra allra först?

Malev smålog.

Jag hörde talas om frukosten som var reserverad åt oss. Vi har inte fått någonting ätbart sedan lunchen i går. Servicen på planet var inte den bästa möjliga.

Översten. Kantinen är alldeles nära. Jag ber någon av vakterna visa er dit.

Vi äter här. Jag vill ha en fullständig redogörelse omgående. Malev lät sin blick vandra runt i rummet. — Det här är säkert, eller...

Det kan ni vara helt lugn om. Det här rummet är ljudisolerat och utan mikrofoner. Kapten Butov steg upp och fortsatte stressat: — Jag ska ge order om frukosten.

Malev nickade och kapten Butov hastade ut. Några minuter senare återkom han i sällskap med en medelålders kvinna som han höll som en sköld framför sig.

Erna Bold, översten, presenterade han henne. — Hon är vårt vice verkställande befäl och känner till saker och ting lika mycket som jag. Jag önskar att Erna får vara med. Jag menar som säkerhet om jag glömmer redogöra något väsentligt, förklarade han. — Förutsatt att herrarna inte har någonting emot det.

Malev steg upp och bugade artigt.

Kvinnornas iakttagelseförmåga är ofta mer korrekt än hos oss män, sade han snopet när generalens nattliga ord dök upp i hans minne.

Erna Bold nickade kort som hälsning. Hållande en tjock pärm satte hon sig.

Frukosten kommer om några få minuter. Ska vi börja omgående eller...? undrade polisbefälet medan han betraktade sina gäster ingående. Fullmakten som översten hade visat spökade i hans tankar. Med ett överraskande sätt hade han blivit degraderad till en springschas vars enda uppgift skulle bli att uppfylla andras order. Trots alla samhällsförändringar och förskönanden hölls makten av samma händer som tidigare. Kanske var även ödet för dem som råkade i onåd samma som under sovjettiden.

Vi sätter igång direkt, befallde Malev kort.

Löjtnant Gorki tog upp en i Japan tillverkad magnetofon, och Boris Butovs rädsla om sin ställning stärktes ytterligare. Han tänkte protestera men en snabb blick på översten fick honom att låta bli.

Kaptenen, låt magnetofonen inte störa. Jag vill vara säker på att minnas alla detaljer riktigt. Malev sneglade på pärmen som vice befälet fortfarande höll tag i och var på väg att fråga men kvinnan anade hans tankar och hann före.

Den här innehåller allt som vi har fått fram hittills, förklarade Erna Bold. — Förhörsprotokollen om Juri Ivanovs fall, mord på hans familj och allt det som vi vet om kärnvapnens försvinnande.

Kvinnans sansade röst behagade Malev men tiden var inte passande för smicker.

Om jag uppfattade saken rätt så uppmärksammades bombernas försvinnande..., konstaterade han torrt och bröt med flit meningen halvvägs.

Erna Bold fingrade nervöst på pärmens hörn.

Sent i går eftermiddag, lokal tid förstås. Vi gjorde anmälan till Moskva omgående.

Hur då omgående?

Erna Bold sneglade på kapten Butov som rörde sig ängsligt.

Joo, det finns en förordning, men när vi inte fick tag på någon av i den nämnda personer..., förklarade Erna försiktigt och kastade en hastig blick på sin tigande chef. — Sådant här kan man inte anmäla till vem som helst.

Boris Butov tvekade. Situationen tillät honom inte att slingra sig från att svara. Till slut bekräftade han kort:

Anmälan gjordes 22.45 Moskvas tid.

Malev svor tyst. Möjligen stod även hans namn i dokumenten där dem som hade rätt till känsliga uppgifter nämndes, men på den uttalade tiden hade han redan gått för dagen.

Betyder inte föreskrifterna att Moskva informeras omgående, inte timmar efter händelsen, röt han.

Ja, ja visst ja. Men ni förstår, vädjade Boris Butov. — Vi ville vara absolut säkra. Man kan inte larma Moskva utan anledning.

Jag accepterar inte svaret. Föreskrifterna är till för att följas, väste Malev. Det knackade på dörren och diskussionen bröts. En serveringsvagn med frukost rullades in. Efter att soldaten som tog in vagnen hade gått låste polisbefälet dörren och Malev satte på magnetofonen.

Då så. Börja berätta! Jag vill höra allt, absolut allt.

En timme senare höll Boris Butov med torra läppar på att avsluta sin redogörelse. Han var fortfarande ängslig över sitt öde. Hela gångna natten hade han arbetat med rapporten. Att färdigställa den hade inte varit lätt. Vetskapen om att han hade blivit undanknuffad ökade hans rädsla ytterligare.

Det var allt, betygade han till slut. — För stunden i alla fall kan jag inte minnas något mer. Butov slickade på sina torra läppar. Han längtade efter en rejäl vodkanubbe men situationen verkade inte lämplig för att ens föreslå något sådant. Flaskan som stod på nedersta byråhyllan fick tills vidare stå kvar.

Med en spänd min sträckte Malev på sig och stängde av magnetofonen.

Om jag uppfattade allt rätt så tror ni att kärnfysikern Juri Ivanov har på något sätt varit med om att stjäla bomberna. Nyfiket beaktade han pärmen som Erna Bold till sist hade lagt ifrån sig.

Det... det verkar uppenbart. Man tvingade honom genom att kidnappa hans fru och dotter.

Möjligen. Men i er redogörelse nämndes ingenting om när ni tror att kuppen genomfördes. Bara det när man upptäckte att bomberna hade blivit utbytta.

Herr överste! Vi vet inte när stölden gjordes. Polisbefälets ansikte vreds i en olycklig min. — Förmodligen förra veckan, eller möjligen omkring tiden då Juri Ivanovs familj blev bortrövad, försökte han gissa.

Varför inte redan tidigare? Med kidnappning ville man bara säkerställa att Ivanov höll tyst. Eller kanske har han ingenting med stölden att göra, så som han verkar ha hävdat under förhören, påpekade överste Malev. — Fast jag kan inte förstå hur i helvete läkarna kunde låta honom dö. Det är klart att beskedet om mordet på hans familj chockade honom, men en sådan chock har många andra genomlidit utan att förlora sitt liv. Han skulle i alla fall ha kunnat berätta hur man smugglade ut bomberna utan att någon såg det. Man bär dem inte i fickan, eller?

Nej, absolut inte! De väger drygt trettio kilo styck, svarade kapten Butov kvickt. Han lyckades tvinga på sitt ansikte ett ansträngt leende som försvann snabbt när Malev röt:

I så fall, hur i helvete...?

Kapten Butov gjorde en tvehågsen gest med sina armar.

Hur ser byggnaden ut där bomberna förvarades? Det är nog inget vanligt förrådsmagasin? Översten försökte tvinga fram ett svar.

Inte ens nu hade polisbefälet mod att svara. Erna Bold fattade tag i mappen som låg på bordet och vecklade upp en planritning.

Översten! Det här. Det här gör det enklare att förstå när jag förklarar...

Malev nickade gillande. Han vände mappen så att han kunde betrakta ritningen från rätt håll. Med några ord redogjorde Erna Bold förrådens beskaffenhet och deras övervakningsanordningar. När hon hade talat färdigt sträckte överste på sig hastigt.

Hur är det möjligt att stjäla någonting ur en sådan bunker utan att bli sedd?

Varken Erna Bold eller kapten Butov svarade. När de inte ens efter några minuter verkade vara villiga att ange någon förklaring upprepade Malev sin fråga. Kapten Butov reste sig. Ängsligt sneglade han runt omkring sig. Innerst inne hoppades kaptenen på ett mirakel som skulle låta honom slippa svara, men inget mirakel uppenbarade sig.

Översten, vi vet faktiskt inte. Men utan att vakterna ser det är det omöjligt att ta något därifrån.

Närmare bestämt, fnyste Malev argt, — vakterna måste ha varit med på kuppen. Är det så? För helvete kaptenen, är det så ni menar? Har ni fängslat dem?

Kaptenen svettades av nervositet.

Vi har anhållit dem som har haft vakt under de senaste två veckorna. Det betyder över trettio man.

Har ni förhört dem?

Nej, inte än. Vi hann inte. Och vi fick order att vänta tills ni anlände.

Vi gör det idag.

Polisbefälet suckade djupt.

Översten. Det är över trettio män. Hur tänker ni klara av dem under en enda dag?

Malev pekade på sina underordnade som tyst hade lyssnat på diskussionen.

Löjtnanterna Wolf och Gorki förhör inledande. Ni ska se till att de får alla vakttjänstgöringslistorna, befallde Malev och stängde mappen. — Nu tar vi en kort paus. Vi behöver tid för att läsa genom de här dokumenten och att göra upp en verksamhetsplan. Till det behövs ett lämpligt utrymme.

Det är redan ordnat. På tredje våningen i detta hus. Jag visar gärna. Polisbefälet reste sig lättad. Nu hade han möjligheten att i alla fall för en kort stund slippa överstens frågor.

Kaptenen har viktigare saker att uträtta än agera guide, fräste översten ilsket. Han gissade anledningen till polisbefälets brådska. — Ni ska göra ordning ett par rum för förhör. Och jag vill ha forskningsanläggningens chef hit inom en timme. Är det uppfattat?

Kapten Butov nickade osäkert. Rigor Pavlov var den gamla tidens kommunist och man kunde inte befalla honom hur som helst. Hans ställning som ledare för forskningsanläggningen betydde utöver ansvaret ansenlig makt som Rigor Pavlov hänsynslöst utövade till sin egen fördel. Han gjorde det i skydd av sina bekanta med de tunga namnen i Moskva.

Jag kontaktar Rigor Pavlov omgående, tvingade kaptenen fram. Han hade att välja mellan pest och kolera.

Se till att ni får tag i honom!

Efter att alla andra hade gått suckade kapten Boris Butov tungt och satte sig på sin stol bakom bordet. Kragen stramade runt hans hals som en snara. Kaptenen knäppte upp de översta knapparna på sin skjorta, rev av slipsen och kastade den på bordet. Efter den sömnlösa natten kände han sig för djävlig, och han anade att de kommande da­­g­­arna skulle betyda ett helvete för honom. Undermedvetet sträckte polisbefälet sin hand mot nedersta skrivbordslådan men stannade mitt i rörelsen. Nej, det var säkrast att låta vodkaflaskan vänta.




IV




Tallinn, Estlands huvudstad sommaren 1994. Den exalterade stämningen som hade följt landets självständighet var på väg att jämnas till en vardag. Estland var äntligen fritt, och den passivitet som landets invånare hade känt under ockupationstiden hade ersatts med en frenetisk aktivitet. Många av de under sovjettiden förfallna hus var dekorerade med byggnadsställningar som en slutlig bekräftelse på människornas vilja att återställa landet i det skick som det var under dess korta första självständighet mellan världskrigen.

Mati Käär med fru stannade för att betrakta män som höll på att reparera en mur som reste sig på sidan av Pikktänava. De älskade Tallinns gamla stad, dess smala gränder, torg, kyrkor, byggnader och allt som påminde om stadens månghundraåriga historia. Familjen Käär liksom de flesta av Tallinns invånare hade lidit av synen hur deras älskade stad förföll på grund av en främmande makts likgiltighet. Ockupationsmakten hade inte några som helst ambitioner att bevara en liten nations identitet eller kultur.

Båda i familjen Käär var uppfostrade till sovjetmedborgare, men den med tvång matade politiska propagandan hade inte trängt undan i deras inre spirande hopp om ett självständigt Estland, att som en fri nation kunna själv bestämma över sitt öde och välbefinnande. Bara Tiiu, Matis fru hade kunnat hålla honom borta från gatorna när hundratusentals andra av Tallinns invånare öppet demonstrerade mot övermaktens förtryck. På grund av den frihetsvinden, som blåste över Öst-Europa, föll muren i Berlin. Överraskande och till hela världens häpnad gick Sovjetunionen i bitar, och de baltiska länderna fick sin länge väntade självständighet. Estlands frigörelse blev över hela jordklotet känd som ”den sjungande revolutionen”.


Här skulle jag vilja bo, just i det där huset, sade Tiiu och pekade på ett flervåningshus med byggnadsställningar på dess bredsida.

Här, i gamla staden, log Mati. Även han hade ofta fantiserat om samma sak trots vetskapen om att det var en omöjlighet.

Joo. Fast jag fattar att vi aldrig kommer att ha råd, medgav Tiiu och tryckte hårt på sin mans arm. I deras, som i de flesta medborgarnas liv i Estland rymdes det ytterst få uppfyllda drömmar. Mati och Tiiu hade gift sig i slutet av åttiotalet, och deras första barn, en flicka, var lite över tre år gammalt. De första gemensamma åren bodde de i ett knappt femton kvadratmeter stort rum hos en av Matis släktingar. Gemensamt kök, WC och badrum med värdfamiljen gjorde livet tungt, framförallt efter dotterns födelse, men de var nöjda med livet. Kanske ännu mer, de var lyckliga med sina små önskemål som inte påverkades av de yttre omständigheterna. Livet hade vaggat dem in i tron att allt löpte i evigheter utan förändringar. Den bittra sanningen, att de som tillhörde ockupationsmakten hade förtur när man sökte bostad eller när det gällde livsmedel, ingick i livets realiteter. De anpassade sig.

Att den ”sjungande revolutionen” lyckades ändrade livet även för familjen Käär. Infödda ester blev likvärdiga med de ryssar som stannade kvar i landet. Ett ryskt pass medförde inte längre några fördelar när man köade i en mataffär. Livsmedelsbristen var ett bittert faktum under självständighetens första stapplande år. Likaså hade man inte med ett ryskt medborgarskap längre någon större rätt till en bostad. När största delen av ockupationstrupperna lämnade landet blev en mängd bostäder lediga. Det avhjälpte inte mycket trångboddheten i Tallinn, men några familjer fick möjligheten till en större bostad. Familjen Käär var en av dem. Utan att ha så stora förhoppningar lämnade Mati in en ansökan om lägenhet på tre rum och kök. Deras glädje hade inga gränser när ansökan bifölls. Dock byttes glädjen till förtvivlan när de för första gången besökte den nya lägenheten. Skicket som bostaden var i var en chock för dem båda, och för Mati var det nästan omöjligt att trösta sin gråtande maka.

När officerfamiljen som bodde i lägenheten var på väg ut, rev de loss allt som gick att ta med sig. Golvparketten, socklarna, listorna runt dörrar, köksskåpen och mycket annat försvann tillsammans med familjen. Men trots den nästan totala förödelsen i lägenheten var husets värmeelement, alla rören och värmecentralen orörda kvar. Byggnaden var renoveringsbar men bara med avsevärda mänskliga och ekonomiska resurser.

Trots lägenhetens katastrofala skick tvekade familjen Käär inte. Tiiu torkade sina tårar, och utan att blinka undertecknade de avtalet och började genast planera för reparationer. Två veckor senare flyttade de in i sin nya men bristfälliga lägenhet.

Mati och Tiiu slet runda dagar för att få bostaden i hjälpligt skick. De första månaderna bodde deras dotter hos sina morföräldrar, men när köket och ett av sovrummen blev klara hämtade de henne hem till sig. För första gången i sina liv kände de sig fria att själva bestämma över sitt leverne fast under de knappa förhållanden som de fortfarande levde i.

Hyllorna i affärerna började fyllas med varor. Kött var till salu varje dag och man kunde även köpa korv helt fritt och inte som förut av en slump eller med hjälp av ett bekant affärsbiträde som hade lyckats gömma varan undan de ryska privilegierade.

Tiiu var lycklig och hon var säker på att även Mati var det. Det var klart att de inte slapp undan meningsskiljaktigheter, ty trots alla ändringar var livet inte lätt. Deras arbeten och allt med lägenheten krävde mycket både fysiskt och psykiskt. Och två människor kan inte jämt vara ense, men de korta dispyten minskade inte deras kärlek för varandra. De lärde sig att uppskatta den andras önskningar och beslut, och i själva verket fick de små divergenserna snarare paret att närma sig varandra än att skilja de åt från varandra.

Det var en vacker dag. De hade lämnat sin dotter Katrin hos Tiius föräldrar och gett sig i väg redan tidigt på förmiddagen utan något annat mål än att vandra runt i Tallinns centrum och titta på skyltfönster som i allt större utsträckning exponerade förföriska västerländska varor. På Matis förslag vistades de i hamnen där det nyligen hade öppnats en ny terminal för passagerartrafik till Finland och Sverige. Och finländare som hade rest till Tallin för att handla billigt hade blivit en ständig del av stadens gatubild.

Snabbt vandrade de genom terminalhallarna nyfikna och även lite avundsjuka på sina nordliga grannar som släpande tunga varukassar hastade till båtarna. Tidigare hade Finland verkat så avlägset för att inte tala om andra västländer. Men nu när gränserna äntligen hade öppnats kände de att även deras egna förhoppningar var på väg att uppfyllas. Nu var det bara fråga om tid.

Det vackra vädret lockade dem att gå hem via gamla staden, i vars gränder de under sina talrika möten tidigare ofta vandrade och njöt av atmosfären som de gamla byggnaderna bidrog till. Med sorg hade de lagt märke till hur byggnaderna snabbt höll på att förfalla utan att stadens beslutsfattare brydde sig om det.

Mati knuffade sin fru längre bort från byggställningar och pekade neråt gatan.

Hör du! Om vi promenerar till Toompea? Du minns, på vägen dit finns det en kafeteria? Vi kan fika där, föreslog han.

Ja, vi kan väl göra så. Men först vill jag gå till Kaubamaja. Kanske hittar jag något till Katrin.

Det blir en rejäl runda. Du orkar inte gå så långt.

Jag orkar, men om inte, så tar vi en taxi. Du betalar. Tiiu log när han tittade på sin make. Tiiu visste att Mati skulle göra så som hon önskade men hon själv skulle säga emot. Taxi kostade inte så mycket i Tallinn, men utgiften skulle ändå medföra en onödig extrakostnad. Mer än gärna sparade hon även de kronorna till något viktigare. Och en rask promenad skulle bara vara till nytta.




V




Trolleybussen var fullsatt när den anlände till hållplatsen. Mati Käär bland de tiotal andra som hade väntat steg på och försökte nu få fotfäste. Människorna knuffades och stångades när de tvingade sig närmare varandra för att ge plats till de senast inkomna. Efter morgonrusningen var hemresan i de överfyllda bussarna den värsta tiden på dagen. Men de var ofrånkomliga, nödvändiga händelser som alla avskydde. Kollektivtrafiken hade fungerat bristfälligt redan under sovjettiden, och självständighetens första månader rasade den nästan samman. Uråldrig, till bristningsgränsen utnyttjad opålitlig busspark och bränslebrist glesnade ut turerna och tvingade människorna ofta till en tröstlös väntan. Under de senaste månaderna hade dock situationen förbättrats men inte än blivit ens tillfredsställande. Turtätheten var fortfarande alldeles för gles jämfört med passagerarantalet. Kommunikationsmedlen var ständigt fullpackade och under rusningstiden var trängseln direkt odräglig.

Den tätt intill varandra stuvade folkmassan gungade med i bilens rörelser. Avståndet till apparaten som man stämplade biljetter med var bara en meter ifrån Mati, men inpressad mellan medresenärer hade han ingen som helst möjlighet att nå dit. Men hjälpsamma människor skyndade till undsättning och färdbeviset flyttades rutinerat från hand till hand, fick sina hål och vandrade tillbaka till Mati. Resenärerna var vana vid trängseln för den liksom hörde till vardagen.

Oavsett sin opålitlighet och obekvämtlighet var kollektivtrafiken för de flesta Tallinnbor det enda färdmedlet. Fast under den senaste tiden hade privatbilarnas antal ökat lavinartat. En västerländsk limousin var inte längre någon sällsynthet utan sågs i trafiken allt oftare. Man talade om maffian, om knark och handel med stulna råvaror, men sådant var helt främmande för Mati. För honom var en egen bil tillsvidare bara en ouppnåelig hägring.

Folkmassan drog Mati ohjälpligt ut ur bussen redan före hans hållplats, och han brydde sig inte om att stiga på igen trots att den värsta trängseln hade lättat. Hem var det i alla fall inte mer än några hundra meter, och fastän det var molnigt regnade det inte. Efter en hel dag på en unken arbetsplats skulle en rask promenad i den friska luften kännas nyttig.

I normala fall slutade Tiiu sitt jobb senare än Mati, men den här gången var hon redan hemma. Katrin hann först till dörren.

Pappa, pappa, ropade hon och hastade barfota för att träffa sin far. — Mamma lagar mat och mormor är kvar hos oss.

Tiius mor var redan pensionerad, men trots sin ålder fortfarande frisk och välbehållen. Efter dotterdotterns födelse erbjöd hon sig som barnvakt. Mati och Tiiu var tacksamma för hjälpen och Katrin trivdes med sin mormor. För Tiius mor betydde sysslan en tung men samtidigt meningsfull sysselsättning i stället för ofta trista och overksamma pensionärsdagar. Samhällsomvälvningarna hade tagit en stor del av hennes redan från början nästan obefintliga sparslantar, och pensionen från staten räckte inte till något annat än det allra nödvändigaste.

Mati fångade Katrin i sin famn och klev in i köket där Tiiu sysslade med middagen.

Gå och tvätta dig under tiden som jag håller på med maten. Mamma är redan här och pappa kommer snart. Jag tänkte servera middag åt dem. Tiiu sträckte på sig och sneglade på sin make. Katrin gled ned från sin fars famn och försvann till vardagsrummet. Mati kysste sin fru hastigt.

Vad är det fråga om? undrade Mati, för svärföräldrarnas vistelse under en vanlig vardagskväll var sällsynt.

Inte något särskilt, tror jag... Tiiu vände sig åter mot spisen. — Gå nu! Jag behöver hjälp senare, men tvätta dig och byt om.

Mati var fortfarande i badrummet när svärfar anlände. Katrin sprang till dörren och med darrande fingrar stretade upp låset.

Morfar kom, morfar kom, hojtade tösen glatt. Ty trots att hon tillbringade de flesta vardagarna i sin mormors sällskap, var bägge morföräldrarnas samtida vistelse inte så vanlig men alltid lika omtyckt. Till det kom att morfars besök ofta betydde något trevligt i form av en liten gåva. Med treåringens otålighet försökte Katrin kika bakom morfars rygg om denne gömde undan något. Katrin dansade en stund runt omkring tills morfar tog henne i sin famn och stoppade ett litet paket i hennes hand. Att kontrollera vad man hade fått blev viktigare än något annat, och Katrin slingrade sig ur morfars grepp och började riva av pappret. Fram kom en lurvig nallebjörn.

Ni skämmer bort flickan med alla gåvor, anklagade Mati när han med handduk över axlarna kom från badrummet.

Absolut inte! Och försök inte förbjuda oss det lilla nöjet som vi har råd med, myste morfar.

Han verkade mycket äldre än sin maka. Tiius föräldrars liv hade varit hårt för de hörde till de tiotusentals ester som under Stalintiden fängslades och deporterades. Drygt tjugo års tvångsarbete i Sibirien knäckte mannen, och han blev inte riktigt återställd från den tidens ansträngningar efter frigivningen heller. Tiius mor, trots att även hon slet otaliga år i nästan omänskliga förhållanden, klarade deporteringen bättre än sin man.

De träffades på sextiotalet och gifte sig innan hoppet att kunna återvända till Estland infriades. När tillfället efter många väntans år äntligen kom behövde de inga långa samtal sinsemellan utan beslut om återvändo till fädernas land fattades omgående. Den under deporteringstiden anskaffade lilla förmögenheten var de tvungna att lämna i Sovjet. När tåget stannade på Tallinns järnvägsstation hade de med sig inte mer än två fulla kappsäckar. Men stunden som de årtionden hade drömt om hade äntligen kommit.

Livet efter deporteringen blev inte heller lätt för Tiius föräldrar för det påhittade tidigare straffet hindrade dem att skaffa arbete som de var skolade för. Trots en nominell rehabilitering tillät ockuperingsmakten inte dem som en gång hade blivit dömda till deportering att ta någon ansvarsfull befattning. För att få sitt levebröd var de tvingade till kroppsarbete. Tiius fars hälsa, som väsentligt hade försämrats på Sibiriens taiga, bröts ned nästan totalt. Tjugo års sjukperiod hade lämnat sina spår och gjort honom till åldring, inte precis till åldern sett utan annars. Hans hår hade blivit vitt och stegen till en gammal mans klumpiga hasande. Men trots fysisk skröplighet hade han inte förlorat sin sinnesklarhet utan följde med intresse händelserna både i hemlandet och utomlands. Konsten hade blivit hans tröst och största nöje, så de flesta av hans dagar gick bland palett och målarfärg.

Med nallen i famnen försvann Katrin till sin mamma i köket, och Mati följde svärfar in i vardagsrummet. Utan att orda något tog han fram en konjaksflaska och fyllde i två glas. Svärföräldrarna var inte så mycket för alkohol men en nubbe liksom hörde till umgängestraditionen.

Du själv och Tiiu? undrade svärmor när hon tog emot glaset som Mati räckte åt henne.

Jag ska klä på mig och Tiiu håller på med maten, svarade Mati. Han vände sig för att gå till badrummet när Tiiu helt oväntat steg in med Katrin i sin famn.

Hej, hälsade Tiiu sin pappa. — Du har redan kommit.

Katrin hoppade loss och klämde sig in mellan morföräldrarna. Hennes ögon glittrade. Mati och Tiiu tjänade bara så mycket att det knappt räckte till alla nödvändiga löpande utgifter, och största delen av sina leksaker fick Katrin från sin mormor och morfar. Varje ny gåva blev till en stor händelse.

Pappa, ni borde inte slösa pengar på det där viset, kritiserade Tiiu på samma sätt som Mati, men hennes far kvittade ilsket:

Vad talar du om? Om jag inte får ge något åt mitt första barnbarn så till vem då, knorrade han och tryckte Katrin mot sin sida. Tösen spann av vällust.

Jaa, men ni har även andra behov för de pengarna.

Ja visst har vi. Morfadern smålog medan han blickade på sin maka. — Men vi har inte längre så mycket att vänta av livet.

Men något har ni? Mamma var så hemlighetsfull när hon berättade att ni vill tala med oss. Maten är i ugnen så jag hinner lyssna.

Hon satte sig på soffan bredvid sina föräldrar och smuttade på konjak ur sin mors glas. Mati tittade nyfiket. Att klä på sig fick vänta.

Jag tänkte redan att något speciellt var i gärning. Svärfar kommer inte till oss för intet en vardagskväll.

Det har jag ju gjort tidigare också.

Inte ofta. Men berätta nu, annars blir jag orolig.

Det här är snabbt berättat. Vi ska på en resa mamma och jag.

Vad! utropade Tiiu förvånat. Hennes föräldrar tillbringade det mesta av sin tid hemma, och av sättet på vilket nyheten meddelades kunde man förstå att resan inte skulle gå bara till den närmaste släkten.

Vart är ni nu på väg? frågade hon som om föräldrarna var ofta på resande fot.

Tiiu! Fastän du aldrig har träffat henne, så vet du att jag har en syster, sade Tiius far.

Bor hon inte i Finland?

Joo, det gör hon. Nära Helsingfors. Hon är gift där...

Och vad mera?

Vi har under åren skrivit flitigt till varandra, och för två dagar sedan fick vi ett brev i vilket man erbjuder oss att åka och hälsa på dem.

En så’n där kryssning, de är nu möjliga?

Nej, nej! Tiius far vred på sitt huvud. — Det här är bättre. Hon skriver att vi kunde stanna en vecka eller två, och hon skickade med ett inbjudningsbrev för att söka visa. De skulle betala vårt uppehälle där om vi står för resan. Innan vi svarar tänkte vi fråga er vad ni tycker, talade morfar oroligt. Han ville ha sin dotters gillande ty en resa utomlands, om inte längre än till broderlandet, verkade mer eller mindre overklig.

Men...det är ju roligt! Tiiu kramade sin mor. Hon kände sig en smula avundsjuk. Nu när gränserna äntligen hade öppnats ville även hon resa över till Finland, men hon visste att det var en dröm. De behövde alla pengarna som bara var möjliga att få till reparationen av det nya hemmet, och utöver det så var hon åter gravid. Tillsvidare skulle de vara tvungna att glädjas åt andras utlandsvistelser.

Och ni behöver inte bekymra er om Katrin, fortsatte morfar. — Vi har redan ordnat det för henne.

Tiiu hade inte ens hunnit tänka på de problem som föräldrarnas resa skulle medföra.

Vi klarar oss, betygade hon utan att lyssna på sin far. Föräldrarnas meddelande hade för en stund satt henne ur gängorna. Hennes redan pensionsåldriga föräldrars resplaner kändes konstiga att ens tänka på.

Vi ordnade en ersättare för Katrin utan att först fråga er, bröt Tiius mor sig in i diskussion. Hon tvekade: — Eller tycker ni att vi inte borde resa?

Det är klart att ni reser när tillfället nu ges, uppmanade Mati. Han sneglade på sin fru. De hade ofta samtalat om en resa men just nu verkade det omöjligt. — Absolut. Tiiu är inte emot det.

Men gode Gud! utbrast Tiiu. — Så klart inte, och vi klarar det med Katrin.

Tiiu! Tiius mor kramade hårt om sin dotter. — Du blev visst så uppskrämd, att du inte ens lyssnar på vad vi säger. Vi har redan ordnat det för Katrin.

Hur? vaknade Tiiu till.

Vi kom överens om det med din moster.

Men hon bor i Rakvere. Det är alldeles för långt borta.

Men flickan min. När vi åker blir vår lägenhet tillgänglig. Hon bor där. Moster din blev glad för att få vistas i Tallinn. Och att sköta om Katrin är för henne en välkommen omväxling.

Men orkar hon?

Din moster är yngre och i bättre kondition än jag. Tiius mor log vädjande. — Vad tycker ni? Ska vi resa?

Mamma och pappa! Ja visst åker ni. Jag blev bara lite avundsjuk för en sådan resa vill även jag och Mati göra. Tiiu reste sig för att kontrollera maten. Doften av en delikat ugnstek hade redan en stund svävat in i vardagsrummet.

Ni hinner, myste Tiius far. — Ni har er bästa tid framför er, och förhoppningsvis dämpas alla oroligheter ned så småningom.

Om ryssen inte ockuperar oss igen, konstaterade Mati och fortsatte: — Har ni lagt märke till grannens TV-väderkarta. De har inte ändrat någonting i den. Enligt den tillhör vi fortfarande Ryssland.

Varje år som går ökar våra möjligheter att finnas som en självständig stat.

Kan så vara, men det finns inga garantier.

Hör ni män. Ingen politik. Tiiu kom tillbaks till vardagsrummet bärande på tallrikar. — Mati! Ta en skjorta på dig och hjälp mig att duka bordet.

Middagen var utsökt. Mati beundrade sin frus förmåga att kunna laga god mat även av ringa ingredienser. Och de hade verkligen levt under en period, då det i affärerna inte fanns nästan någonting att köpa, inte ens ”under bordet”. Men släkt och vänner som levde på landet och odlade potatis och rotfrukter räddade dem över de värsta tiderna. Det hade varit många som gav bort av sina egna knappa resurser för att hjälpa dem som hade det ännu sämre.

Under middagen diskuterades det inte mer om resan. Den var slutbehandlad och beslutad utan några som helst ytterligare samtal.

Svärföräldrarna reste i slutet av sommaren och stannade i Finland under två veckors tid. När de återvände hade de med sig famnen full med prylar. Det mesta sådant, som släkten i Finland hade skickat till Katrin. Flickan gladdes åt alla de nya leksakerna som de andra barnen i huset bara kunde drömma om.

Besöket hade varit lyckat och för svärföräldrarna betydde det att de hade mycket att berätta under många kvällar. Mati och Tiiu kände sin längtan att resa utomlands växa allt starkare alltefter de hörde Tiius föräldrar skildra sin resa.

Under de påföljande veckorna gjorde många även från Matis arbetsplats en dagsresa till Helsingfors, och vid återkomsten hade de med sig massor av varor som man inte hittade i Tallinns affärer. Allt var förstås dyrt och många hade sparat månader i mat- och alla andra kostnader för att kunna ens för en kort stund vistas på andra sidan viken.

Höstens regnperiod började, men varje gång när tiden och vädret tillät promenerade Mati och Tiiu till hamnen för att titta på färjor som avgick och anlände. Deras längtan att resa ökade tills den var nästan omöjlig att kontrollera, men de lyckades kuva känslan genom att koncentrera alla sina krafter på att slutföra reparationen av bostaden.

Framåt hösten när allt det nödvändiga i lägenheten var gjort, tänkte Mati och Tiiu ordna en liten fest för sina föräldrar och närmaste vänner. Men de hann inte längre än till planeringsstadiet när svärföräldrarna en söndag ångade in. Inte på länge hade Mati sett sin svärfar lika energisk.

Mati och Tiiu, uttalade svärfadern sig när de hade samlats i vardagsrummet. — Vi vet vad ni planerar men glöm det. Den här gången måste ni få någonting för er själva. Det har ni verkligen förtjänat.

Men far! Vi tänkte ingenting speciellt, utropade Tiiu överraskad. — Vi har inte råd med något stort, men tänkte bjuda in er och några bekanta för fika när allt börjar ordna sig äntligen.

Äsch, ni hinner med fika. Nu ska ni tänka på er själva.

Men det är ju det vi gör.

Fan heller. Inte ens ett fika blir av sig självt. Ni måste få tillfälle att ta det lugnt.

Nu kan man verkligen ta det lugnt när reparationen är till största delen klar. Det blir tid över till Katrin. Hon känner oss knappt längre när vi har slitit med lägenheten varenda kväll. Mati blängde argt på sin svärfar. Han gillade inte att någon blandade sig i saker som han skulle bestämma tillsammans med Tiiu.

Joo, joo. Ja visst har du rätt...

Bli inte sårad, bröt svärmor snabbt in i diskussionen. — Vi har bara tänkt på ett annat sätt. Hon vände sig mot sin make. — Ska du berätta...?

Berätta du som kan bättre.

Pappa och mamma! Vad nu då? frågade Tiiu oroligt. Föräldrarna verkade så hemlighetsfulla.

Hör nu barn, började Tiius mor. — Efter att ha varit i Helsingfors kom vi överens om att även ni måste få göra en resa. Med tanke på allt slit som ni har haft skulle den göra er gott.

Men mamma! Vi har talat om det men just nu har vi inte råd, svarade Tiiu lite avigt.

Tösen. Lyssna nu på vad vi har att säga.

Tiius mamma grävde fram ur sin handväska några papperslappar.

Ni bestämmer förstås själva om ni ska använda dem, men vi har beslutat att ge er de här. Hon räckte pappren åt sin dotter, som först tittade på dem lite likgiltigt, men efter att ha läst första raderna hoppade hon upp och hojtade:

Men mamma! Hur har ni...?

Fråga inte, vi vägrar att berätta.

Mati kravlade sig hastigt upp och gick till sin fru som satte sig åter.

Vad är det fråga om?

Titta själv! Tiiu räckte pappren åt sin man. Efter att ha läst blickade Mati först på sin maka och därefter på sina svärföräldrar.

Vi kan inte ta emot de här. De har kostat så mycket, försökte han neka.

Men de är redan betalda. Fast om de inte duger så... Svärfadern log när han lät slutet av meningen bli hängande i luften.

Inte menade jag så, svarade Mati snabbt och sneglade på sin fru. — Vi blir tvungna att ta ledigt. Jag är inte säker på om det lyckas.

Nåja. Resan är i början av veckan, men jag hörde att du hade nämnt att ni tänkte ta några dagar ledigt, så jag undrade varför inte en vardag...

Ja visst, så tänkte vi. Mati gnuggade sin haka. Det var svårt att inte ta emot gåvan trots att det skulle medföra kostnader även för dem själva.

Ni kan diskutera saken, men vi blir sårade om ni vägrar, antydde Tiius mamma.

Mamma, säg inte så. Mati tänker bara på vad de kostar. Ni måste ha sparat länge. Tiiu kramade åter sina föräldrar.

De kostade oss inte så många kronor, för fastern i Finland skickade pengar. Och kryssningarna är inte så dyra.

Men hon skickade inte pengarna för vår resa!

Hon skrev att pengarna skulle användas på bästa möjliga sätt, och vi vet inget bättre. Och vi har bestämt oss att ge er några hundralappar att handla för. Så pass mycket har vi i alla fall råd med.

Tiiu satte sig bredvid sin man och tittade frågande på honom.

Vad tycker du, Mati? Kan vi ta emot?

Det är ingenting att grubbla över. Biljetterna är redan betalda. Mati och Tiiu! Ni har aldrig tidigare fått något av oss, så ta emot när vi för en gångs skull har möjligheten att ge, vädjade svärmodern.

Om ni absolut vill så, gav Mati efter. Han flinade mot sin fru. — Det är redan en evighet sedan när vi senast fick en natt bara för oss två.

Försök inte... Tiiu visade hastigt sin tungspets men böjde sig sedan framåt och kysste Mati på munnen. — När blir resan?

Mati bläddrade i pappren som han hade i sin hand och läste högt:

Avgång från Tallinn 27.09.1994 kl 18.00. Från Stockholm 28.09... Han tittade upp på sin fru. — Vi måste komma överens om vad allt vi ska se i Stockholm.





VI




Lägenheten var sparsamt men praktiskt möblerad. På skrivbordet stod tre svarta telefoner och till överstens förvåning även en effektiv dator och fax.

Herr överste! Jag hoppas att allt är till överstens belåtenhet. Sanningen är att det här är det bästa som vi kan erbjuda. Härifrån nås Moskva med telefon eller fax. Vakten som hade följt in förklarade medan han pekade mot skrivbordet.

Malev ryckte på axlarna.

Det verkar bra. Förutsatt att förbindelserna fungerar.

Det har varit problem, men nu är allt i sin ordning.

Jag hoppas det. Ni ska även se till, att vi får hjälp om det behövs.

Någon finns alltid i korridoren. Ni trycker bara på knappen vid sidan av bordet.

Malev rundade bordet för att kontrollera. Efter en stunds famlande hittade han knappen och nickade gillande. När vakten hade gått gick översten till fönstret och tittade ut. Solen sken på bergssidan som mycket brant reste sig längre bort. Ingenting avslöjade de av i dess granit sprängda förrådsutrymmena, och den fruktansvärda förstörelsekraften som låg gömd i dem. Han darrade lätt.

Översten! Det är vackert eller hur? sade Wolf förundrande. Han ställde sig bredvid översten, och fortsatte liksom för sig själv: — Hur i helvete kan någon ens tänka sig att förstöra en sådan här plats?

Inte den här, tillbakavisade Malev. — Jag är rädd för att bomberna dyker upp någon annanstans. Och för fan, det kan vara Moskva... Det skulle betyda miljontals människoliv.

Men vem...?

Det finns förbaskat många som skulle kunna göra så. Eller möjligen ligger jänkarna bakom... Med en allvarlig min såg översten på löjtnanten. — Vi ska göra oss redo för att stanna länge.

Han återvände till skrivbordet och satte sig på stolen bakom den. Mappen med förhörsprotokollen låg framför honom. Han bläddrade i den en stund.

Börja med den här! Jämför med uppgifterna vi fick där nere. Om du hittar något nytt så meddela. Och Aleksej! Trots att Malev duade löjtnanter tilltalade han sällan dem med deras förnamn. Löjtnanterna var mer formella och översten var närmast alltid överste för dem. — Kontrollera lägenheten. Jag vill inte att våra samtal sprids till obehöriga.

Tror ni att det här är...? Löjtnant Gorki tittade hastigt runt omkring sig.

Rester från Sovjettiden. Förmodligen i väggarna, men kanske anläggningen har sådana apparater att de kan elimineras. Fråga polisbefälet.

För satan! Varför fick vi inte nödvändig utrustning med oss?

Vi fick inte, och det är ingenting att göra åt. Vi ska klara oss på egen hand. Malev tänkte ytterligare säga något men tystnade när det knackade på dörren. Erna Bold steg in.

Herr överste! Jag beklagar om jag stör men tänkte kontrollera om ni har allt nödvändigt, sade hon med en formell röst.

Överraskad hävde Malev upp sig.

För stunden har vi allt, men jag skulle gärna ställa några frågor. Han gjorde en gest mot fåtöljgruppen.

Erna tvekade en stund innan hon satte sig.

Översten! Vad vill ni veta?

Malev smålog glädjelöst.

I alla fall vill jag veta var och hos vem finns de helvetes bomberna.

Erna rodnade.

Översten. Jag har inget svar.

Det är förbannat beklagligt! Malev rundade bordet och satte sig mitt emot kvinnan. — Bomberna måste hittas innan vetskapen om deras försvinnande sprids, eller de sprängs. Alla måste ställa upp för utredningen.

Vi är till ert förfogande.

Bra. Erna Bold vände inte sin blick undan Malevs. — Vi är här för att utreda stölden, inte för att ta ställning till ansvarsfrågor. Men för all del, ni har svårigheter att vänta. Det samma gäller för dem som ansvarar för anläggningens säkerhet.

Jag står för min del, svarade Erna Bold skarpt. Hon hade blivit blekare men behöll sin bestämda min.

Det tror jag. Malev lyfte sin arm som för att vifta undan sina sista ord som kunde tolkas som en lindrig hotelse. — Först och främst vill jag få några uppgifter. Till exempel: Hur många vet om stölden?

Erna Bold svalde. Hon kände situationens allvar.

Juri Ivanov och hans familjs öde, började hon eftertänksamt, — det kunde vi inte hemlighålla. Om kärnvapen... utöver kapten Butov och mig har även anläggningens chef, vice chef plus några på säkerhetsavdelningen rätt till de uppgifterna.

Och största delen av vakterna.

Vad menar ni?

De som upptäckte bytet höll sig nog inte tyst.

Erna Bold skakade argt på huvudet.

Herr överste! Här i periferin är vi förstås inte några ljushuven, men även vi kan tänka... Hennes röst närmade sig fryspunkten... — DE männen isolerades omgående...

Hon hann inte helt sluta sin mening för Malev viftade varnande.

Ja! Och ni utfärdade utegångsförbud i garnisonen.

Utegångsförbud, javisst..., men vad annat kunde vi göra?

Vakta bomberna bättre, fräste Malev. Han kunde inte längre hålla tillbaks sin ilska. Erna Bolds blågråa ögon blixtrade.

Som vice polisbefäl..., började hon, men åter avbröt Malev henne.

Så klart, men just nu har det ingen betydelse. I stället vill jag höra ert antagande om när och hur stölden genomfördes?

Erna Bold tvekade en stund innan hon svarade.

Tidigare... några år sedan hade stölden varit omöjlig att genomföra, men alla de senaste ändringarna. Forskningen prioriteras före säkerheten. För två år sedan skickade vi en promemoria till Moskva, men inte ens efter flera påminnelser har vi fått något svar.

Räcker inte en tvåhundra man stark garnison?

Erna Bold undvek överstens blick.

Jag försöker inte bagatellisera, men översten, frågan är inte alltid bara om resurser utan hur man använder dem.

Boris Butov?

Han är oskyldig.

Malev sneglade under sina ögonbryn mot kvinnan.

Var initiativet till brevet ert?

Boris Butov undertecknade det.

Men även ert namn nämns...?

Som svar ryckte Erna Bold på axlarna.

Malev lutade sig trött mot ryggstödet. Det fanns så många frågor till vilka han var tvungen att snabbt hitta svaren på.

Jag vill ha en kopia av brevet. Men just nu har vi andra problem. Vad tror ni, har Juri Ivanov och bomberna en gemensam nämnare?

Vad skulle det kunna vara? Rädsla... eller misstänker ni mutor? Ernas min hårdnade, och hon svarade på sin egen fråga. — Anledningen må vara vilken som helst men förhållanden pekar på att han på något sätt var inblandad. Hon tvekade en stund, tänkte fortsätta men höll sig tillbaka. I stället reste hon sig för att gå. — Om ni tillåter. Jag har ärenden att ta hand om?

Och jag har fler frågor, men låt vara, beviljade Malev. — Vi tar dem senare.

Erna Bold var vid dörren när översten kom ihåg en sak och ropade efter henne. Med en frågande min vände Erna sig om.

Juri Ivanov dog drygt ett dygn sedan. Vet ni om man har gjort obduktion på honom?

Nej, det har man inte, svarade vice polisbefälet överrumplad. — Sådan tillordnas bara vid speciella tillfällen. Om man misstänker brott eller man annars vill säkerställa dödsorsaken. Så vitt jag vet, har ingen obduktion krävts i Juri Ivanovs fall.

Han har inte blivit begravd än?

Nej, absolut inte. Inte hans fru eller dotter heller.

I så fall, talade översten fort, exalterad av sina egna tankar. — Ni ska ordna en permanent vakt för Ivanov. Ingen får röra hans kropp utan min tillåtelse. Har ni uppfattat vad jag sade?

Ja, jag förstår, men inte anledningen. Enligt läkarna dog Juri Ivanov på grund av en chock. Han var för svag för att tåla beskedet om att hans närmaste hade blivit mördade.

Jag är inte intresserad av några yttranden, vrålade översten, — huvudsaken är att ingen rör honom. Inte ens läkarna. Vakterna ska ordnas omgående.

Ja, herr överste, svarade Erna Bold formellt. — Är det något annat?

Nej! Ni kan gå!

När vice polisbefälet hade stängt dörren vände sig Malev mot löjtnant Gorki.

Jag var nog för burdus. Vi behöver vice polisbefälets hjälp, men kanske jag just sumpade de möjligheterna.

Jag tror inte det, översten.

Kanske det. Och vi kommer nog att trampa även många andra på tårna i framtiden, förutspådde Malev. Han viftade argt med armen. — Hämta Wolf! Jag vill höra vad han har att säga. Och vi måste diskutera.

Ja, jag hämtar, sade löjtnanten medgörligt men lämnade inte rummet omgående. Översten lade märke till det.

Vad är det nu då...?

Översten. Juri Ivanovs kropp. Jag fattar inte.

Löjtnanten! Bakom kärnvapenstölden ligger någonting stort. De hade inte lyckats annars. Vakter och anläggningspersonal har varit inblandade. Man försökte värva Juri Ivanov. Det att han själv anmälde sig till säkerhetspolisen tyder på att stackaren var oskyldig. Men tänk på om han fick veta något som man absolut inte vill att obehöriga skall veta någonting om.

Man tystade honom.

Rätt. Man tystade honom liksom hans fru och dotter.

Men hur? Han dog ju på ett sjukhus.

Aleksej, för helvete! Använd fantasin.

Någon av läkarna. Jesus, så har det kunnat vara. Löjtnanten slog sig på pannan. — Han förgiftades.

Sådan möjlighet finns, och därför får ingen röra honom förran en rättsläkare från Moskva anländer. Jag litar inte på dem som finns här.

Löjtnant Gorki dröjde kvar ytterligare.

Översten, yttrade han sig till sist. — Vi har inga vapen. De skulle kanske behövas...

Malev skakade på sitt huvud.

Vapen hjälper oss inte. Vi måste ordna vår säkerhet på ett annat sätt. Men hämta Wolf. Vi får snacka vapen senare.


Det mesta gäller Juri Ivanov, påpekade Wolf när han steg in i rummet i sällskap av Gorki. Han slängde mappen som de hade fått av säkerhetspolischefen framför översten. — Om bomberna står det ingenting annat än att de har blivit utbytta.

Jag tänkte väl det, misstänkte översten. — De hann inte forska så mycket i stölden eller förhöra vakterna. Han drog mappen till sig och knackade på pärmen. — Hittade du någonting som kunde vara till hjälp?

Bara det att man verkligen försökte skrämma fysikern till tystnad.

Malev hann inte kommentera för en av telefonerna på bordet ringde. Han gav åt Gorki som stod närmast ett tecken att svara.

Översten, polisbefälet meddelade att anläggningschefen har anlänt. De väntar där nere, sade Gorki medan han ställde luren på dess plats.

Utmärkt! Men de får vänta. Vi har några saker att diskutera igenom först.


När de steg in i rummet på bottenvåningen, klev en man, som Malev gissade vara anläggningsdirektören emot dem. Mannen var röd i ansiktet.

Jag har för satan även annat att göra än att bara vänta på herrarna, röt Rigor Pavlov argt.

Det kan jag förstå, men ni vet varför vi är här, svarade Malev isande kallt. — Om ni skött allt riktigt, skulle vi aldrig behövt träffas.

Det ger er ingen rätt att behandla oss... Och förresten är kapten Boris Butov högsta chef här, fortsatte direktören rytande.

Han var, fräste Malev kort utan att förklara bättre. Direktör Pavlov såg häpet på polischefen som nickade kort.

Enligt vems order, undrade Pavlov lågt. Han satte sig bredvid Boris Butov.

Jag har befogenheterna och de räcker för att ta er i handbojor till Moskva.

Under tiden Malev talade försökte direktören resa sig, men misslyckades och föll tillbaks på sin sits.

Ni behöver inte vara ohövlig. Säg bara vad ni vill veta.

Jag vill veta varenda helvetes detalj om vad som har hänt på anläggningen under det senaste halvåret, krävde översten skarpt. — Rigor Pavlov! Jag vill ha en skriftlig redogörelse i morgon bitti. Och nu ska ni svara på mina frågor.

Vad i helvete! Senaste halvåret! Varför inte hela tiden anläggningen varit i bruk! ? Tror ni att jag för dagbok...?

Direktörens autokratiska uppförande irriterade Malev.

Ni är ju direktör för anläggningen, röt han. — Jag kräver inte att ni utarbetar rapporten ensam. Ni kan använda vilka sätt och medhjälpare som helst för att få de erforderliga uppgifterna. Bara rapporten är färdigskriven direkt på morgonen.

Ni skojar!

Med en beslutsam min böjde Malev sig framåt. Hans hastiga rörelse fick direktör Pavlov luta sig bakåt mot ryggstödet.

I det här ärendet finns inget utrymme för lek. Även ni fattar det. Och jag är ingen trevlig man. Det är säkrast att alla lägger det på minnet.

Pavlov försökte le.

Javisst översten, vi fattar, lismade han. — Fråga bara vad ni vill veta. Jag svarar efter min bästa förmåga.

Direktör Pavlovs förhör gav inga resultat. Pavlov hemlighöll vissa uppgifter, översten var säker på det. Men just för tillfället fanns det inte tid att ta reda på vad.

När Pavlov gavs lov att gå, rusade han ut ur rummet utan farväl. Kapten Butov blickade efter honom. Han visste att direktören inte skulle låta sig förödmjukas utan att handla. Kaptenen själv hade att vänta otrevligheter, och han skulle hamna mellan de två rivalerna utan att veta åt vilket håll det var bäst att pocka.

Efter att ha kommit överens om dagordning för morgondagen avslutade överste Malev mötet.


Vi fick visst en riktig fiende i Rigor Pavlov, konstaterade löjtnant Gorki när de återvände till lägenheten.

Överste Malev ryckte på axlarna.

Rigor Pavlov, den avsatta politbyråns rövslickare. Jag fattar inte hur en man av hans kaliber får fortfarande sitta kvar på en ansvarsfull plats. Hans meriter grundas bara på hans bekantskap med några betydelsefulla människor.

Förmodligen har han sina vänner kvar bland Moskvas giganter.

Möjligen. Gissningsvis får vi snart reda på det.

Översten skrämde upp mannen rejält. Han vågar nog inte klaga hos dem i Moskva?

Förmodligen håller han redan på att ringa, småskrattade Malev torrt. — Och det spelar ingen roll för oss.

Pavlov är väl utanför misstankarna?

Hör du Aleksej. När det är fråga om så här stora händelser är ingen fri från misstankar.





VII




I en nersliten höghuslägenhet i en av Moskvas förstäder satt några allvarliga män. Mötesdeltagarna hade anlänt en och en för att inte väcka onödig uppmärksamhet. Bilarna, som skjutsade dem hade bara stannat framför huset så länge att deras passagerare hann stiga ur, och därefter förflyttades dem mer avsides. Men de bistra män som satt kvar i bilarna bevisade, att det inte var fråga om några vanliga medborgares lätta konversationsstund.

Jag vill veta hur herrarna tänker klara av situationen som har uppstått? Den som frågade var en fetlagd man klädd i en välsittande kostym. Hans ansikte lyste av svett. — Vi kan förlora kontrollen när som helst, fortsatte han, — och alla vet vad det betyder. Och jag vill veta vems ansvarslöshet har satt oss i det här läget?

Det var en förbannad slump, förklarade en annan man. Han var längre, tunnare och äldre än den som talade först. — De arslen har lyckats slingra in några av sina egna bland anläggningspersonalen och vakterna, och med deras hjälp lyckades de. Inte ens FSB eller våra män på platsen anade någonting. Som tur var nöjde de sig med kärnvapen.

För helvete! Du säger, bara kärnvapen, väste en tredje man. — Man kan inte hålla stölden hemlig hur länge som helst, och när man börjar gräva närmare avslöjas vår hemlighet utan tvivel. Undersökningsgruppen är redan på plats.

Som anar ingenting om det viktigaste, påpekade den långa mannen. Lugnt tände han en cigarr och ritade med den en vid cirkel i luften. — I själva verket gjorde de oss en tjänst. För nu kan vi på grund av deras inblandning eliminera dem, som skulle kunna betyda fara för oss. Och för det andra, han log brett och fortsatte, — vi har möjlighet att utnyttja situationen även på annat sätt, för vi vet var och hos vem kärnvapnen är.

Och vi hämtar dem...

Mannen med cigarren ritade en ny cirkel i luften.

I sinom tid tid, konstaterade han lugnt. — Det finns ingen anledning att förhasta oss.

Vad i helvete! Jag kräver att man hämtar dem omgående...

Och varför inte? Mannen som hade talat först kompletterade.

Det är alldeles för farligt...

En arg gest bröt den som talade. Mannen med cigarren tecknade snabbt något på ett häfte som låg framför honom och lyfte den så att alla kunde se den.

Av den här anledningen, sade han kort.

Vad har den där summan med kärnvapen att göra?

Cigarrmannen suckade djupt när han lade häftet tillbaks på bordet.

De som planerade kuppen drivs av hämnd och makt­lystnad, men... Han knäppte menande på sina fingrar. — De som genomförde den är mer intresserade av pengar... för den här summan. Deras girighet kan användas till vår fördel. Så att om vi hanterar allt rätt är även pengarna våra.

Vi har tagit en helvetes risk, väste en nästan fyrkantig man med tungt ansikte och onormalt långa extremiteter. — Om man hittar något på anläggningen...

Jag har gett order om att städa undan alla bevis. Där hittas ingenting, och när tiden är inne... tar vi kärnvapnen och pengarna. När allt ståhej är över fortsätter vi enligt tidigare planer.

Männen med de långa lemmarna skakade på huvudet. Han tittade noga på var och en av männen i rummet.

Undersökningsgruppen...? Det är säkrast om vi omgående…

Cigarrmannen blåste en ring av rök som inringade den tvivlande mannen. Cigarrmannen verkade självsäker fast en smula irriterad.

Så som jag påpekade kan girighet utnyttjas. Jag erkänner att stölden överraskade oss, men nu är situationen helt i vår kontroll. De behövde helikoptrar så jag ordnade dem. Vi väntar bara tills pengarna är utbetalda, och därefter... Vad anbelangar översten, så håller vi ett öga på honom. Han får jaga regnbågar.

Du sade att stölden överraskade. Om vi överraskas igen...

Jag försäkrar er att ingenting oplanerat händer mer. Jag ska förklara hur allt är planlagt. Det enda som jag begär av er är, att ni inte binder mina händer och håller min rygg fri. Jag behöver några dagar...


Pappret rasslade när överste Malev vände på bladet i en almanacka. Den fjortonde september, läste han, nittonhundranittiofyra. Utan att kontrollera veckodagen knuffade han almanackan längre bort, lutade sig mot fåtöljens skinnklädda ryggstöd och suckade. Han kände sig trött. Först flera timmar i en trång flygplanskabin, därefter i förhörsrummet och besöket i ”gravkammaren” som vakterna kallade kärnbombsförrådet djupt inne i berget. Alla de händelserna hade nästan tagit kål på honom.

För helvete!

Löjtnant Gorki vände sig om när han hörde översten svära.

För helvete, svor Malev åter innan han fortsatte: — Kärnvapnen tycks ha blåst bort med vinden. Man har inte brutit sig in i förrådet.

Fysikern hade nycklarna, påminde Gorki. Han såg undrande på sin chef. — Mig förvånar beskedet att det gick flera dygn innan stölden upptäcktes.

Även det, men en sak är helvetes säker, muttrade Malev argt. — Om Ivanov hjälpte tjuvarna in räcker det ändå inte. Man kan inte ta någonting därifrån utan att vakterna ser det.

Det betyder att vakterna...

Antagligen. Jag ska inte ens försöka gissa hur högt man värderar teknologin som används för att tillverka bomberna, men det är klart, att många skulle betala ofattbara summor för att få tag i kunskapen. Någon tog initiativet...

Och bomberna kan finnas... Gorki avslutade inte meningen utan skakade sig som för att vilja bli av med bara tanken. Han fortsatte: — De kan vara mitt i huvudstan... hos en sinnesförvirrad galning som spränger dem...

De kan vara var som helst, men inte hos någon galning. Stölden krävde massor av pengar och planering.

Nå’t av länderna i väst?

Det är en möjlighet av många, framhöll Malev. När löjtnanten inte svarade fortsatte han: — Aleksej! Hämta Wolf och ordna middagen hit. Vi kan diskutera medan vi äter.

När löjtnanten hade gått stannade Malev kvar i fåtöljen och lät tankarna vandra runt i dagens händelser. Efter att ha blivit tillsatt som chef för avdelningen för atomkraftens säkerhet, hade han även blivit informerad om landets kärnvapenindustri. Fast bara till den utsträckning som de med ”topphemligt” stämpeln utrustade byråkraterna tillät. ”Rött kvicksilver” kvarstod för honom som ett begrepp utan substans, trots att han gjorde sitt yttersta för att komplettera sina kunskaper. Mest kött på bena fick Malev från källor utanför landets gränser.

Som vanligt bläddrade överstens underordnade i europeiska och amerikanska dags- och månadstidningar samt följde utländska TV-stationer. New York Times, Newsweek, The American Legion Magazine, The Economist bland många andra skrev om det mystiska ämnet som liksom från intet hade dykt upp på Europas smugglingsmarknader. Översten fick kopior av engelska och svenska TV-program, vilka handlade om en till väst avhoppad sovjetisk officer. I programmet visade officeraren en mängd dokument, som enligt honom styrkte att rött kvicksilver existerade, och att det kunde användas till kärnvapentillverkning.

Trots all den uppståndelse som TV-programmen och tidningsartiklarna gav upphov till, verkade ingen riktigt veta vad det var fråga om. Högt respekterade UI New Briefing, Daily Telegraph, Fortean Times, New Scientist med flera skrev på sina internetsidor om detta mystiska ämne. Några enskilda forskare och vetenskapsmän förvirrade situationen ännu mer genom olika antaganden. Vissa förmodade att det var fråga om Merkuryoksid, HgO, som av maffian hade förhöjts till skyarna så att de hugade spekulanterna betalade mellan 300 000 – 600 000 dollar per kilot av ämnet. Några andra talade om en sinobermodifikation, HgS, men försöken att fastställa om ämnet var lämpat för vapenframställning misslyckades. Eller man publicerade inte allt som man visste.

Malev hade uppgifter om att kärnvapenindustrin hade redan på 1950- och 1960- talen tillgodogjort sig kvicksilver. Han visste även att i USA hade man forskat om ämnet lämpade sig till vapentillverkning men begravt resultaten i all tysthet. Det ryktades också att sovjetforskarna hade upptäckt något revolutionerande, och att man höll på att bygga en ny anläggning för kärnvapentillverkning som grundades på rött kvicksilver. Men Malev fick inte veta mer. Det var armens hemligheter. Med orden ”en oansvarig nyfikenhet skulle bli farlig”, kvittades frågorna.

I väst fortsatte man med att spekulera. I Sverige fick polisen tag på insmugglat pulver, som konstaterades vara Mercuryoksid och enligt landets forskare helt värdelös för vapentillverkning. I Italien beslagtogs två kilos mängd vätska som salufördes under namnet rött kvicksilver. Iran, Somalia, Sydafrika, Israel och ytterligare några andra nationer omnämndes grunda sin kärnvapenforskning på detta ämne. Ibland förklarade man att rött kvicksilver var ett generaliseringsnamn för en ny sorts neutronbomber, men ingen från mer officiellt håll förnekade eller bekräftade uppgifterna.

Trots all mediaspekulation fick Malev, frånsett de informella vägarna, ingen information om rött kvicksilver. Kanske var det ett riktigt mirakelämne, som möjliggjorde tillverkningen av helt nya typer av kärnvapen, tänkte han. Och med sin jämförelsevis billiga och enkla framställningsteknik gjorde det möjligt för fler nationer att tillverka dem. Malev överraskades ändå inte speciellt mycket, när general Gaurilov under en diskussion bekräftade att ämnet var verkligt.

På grund av de problem och extraarbete som kommunistmaktens kollaps medförde, hann överste Malev inte besöka anläggningen som hade byggts för tillverkning av rött kvicksilver. Nu förvånade generalens order och fullmakt honom, och de saker som hade framkommit under dagen kändes skrämmande och förargande. Vetskapen om, att med en kärnbomb i miniformat gömd i en sportväska kunde vem som helst spränga en hel stad i luften, fick översten att våndas. Malev suckade djupt när han sträckte sig för att öppna mappen framför sig. Han hann läsa protokollen innan löjtnanterna anlände.

Översten. Det är dags att hålla ett föredrag om blommor och bin för Aleksej, hojtade löjtnant Wolf när han steg in i rummet.

Överraskad lyfte Malev sin blick.

Vad menar du?

Joo. Den här Casanovan hann fixa en träff med tösen som är kommenderad att hjälpa oss. Aleksej spiller verkligen ingen tid.

Och vad är det för fel med det, undrade Malev. — Aleksej är ju ungkarl.

Löjtnant Wolf svarade inte och Gorki rodnade.

Jag tänkte bara höra mig för lite..., stammade Gorki.

Malev log.

Ingen dum tanke. Se bara till att det inte stör vårt arbete.

Jag förstår, översten. Vi bestämde ingenting utan jag skulle tala med er först.

Det var bra det. Vi får återkomma till det senare. Privata ärenden är inte precis de mest prioriterade för tillfället. Malev sträckte på sig. Ryggen kändes stel efter långt stillasittande. — Fick ni reda på något nytt?

Löjtnant Wolf ställde några kassetter på bordet.

De här innehåller alla förhören hittills. Knappt tjugo man är kvar. På kasernen vet man att bomberna är försvunna, och att det bland manskapet finns bedragare. Om de upptäcker de skyldiga har vi inga kvar att förhöra.

Kanske borde man dela dem i flera grupper, funderade Malev. — Var det något annat?

Man talar om Juri Ivanov.

Alla har hört om morden?

Det verkar så. I början trodde man att det var ett vanligt våldsbrott, så man försökte inte ens att dölja det.

Hade vakternas berättelser några skillnader?

Nej. Inget speciellt.

De hade tillräckligt med tid att komma överens sinsemellan.

Javisst, medgav Wolf, — men de flesta är inte förhörda än. Om Aleksej hjälper till hinner vi klara av dem under kvällen.

Utmärkt! Ni ska banda så kontrollerar jag senare.

Okay, översten. Det ordnar sig.

Löjtnanterna hade tjänstgjort under Malev ända från att han fick sin befattning. De var unga men mycket duktiga. Dock hade det behövts mycket tid och tålamod för att få i stånd ett ömsesidigt förtroende, men nu respekterade de varandra.

Och vi måste förbereda oss för att bli strandsatta här flera dagar eller till och med veckor, påpekade Malev. — En del av det vi behöver fås nog härifrån, resten fixar Moskva.

Jag hann inte ta med mig några personliga grejor heller, och familjen vet inte var jag befinner mig, sade Wolf harmset.

Er familj vet det som de behöver veta. Man får absolut inte berätta för dem var vi är och varför.

De’ e’ klart.

Och Aleksej! Med närmare eftertanke kan det vara till nytta om du träffar din tös. Men jag vill ha en fullständig rapport om era diskussioner. Och du får inte spilla bort hela natten. Morgondagen kan bli jobbig.

Löjtnant Gorki log brett.

På några få timmar hinner man inte reda ut mycket, tvivlade han med en belåten min.

Du hinner inte få henne i säng, eller hur? Tösen får tacka mig för det.

Gorki rodnade åter.

Hon är inte en sådan flicka...

Försök inte, Aleksej. Jag vet att du gör ett tappert försök.

Översten...! Gorki tänkte protestera, men tystnade när han såg de andras hånleende.

Efter en gemensam middag och när löjtnanterna försvunnit på sina uppdrag ringde Malev till Moskva. Generalen var inte på plats men vakthavande lovade föra meddelandet vidare.

Natten verkade becksvart. På en ingivelse släckte översten ljusen i rummet och gick till fönstret. Genom mörkret syntes en gles ljusrad som avslöjade den längs bergssidan slingrande vägen och villorna som kantade den. Den nästan hotfullt svarta bergskammen speglades på sjön. Himlen var helt molnfri, och högt över höga toppar glimrade stjärnor som ädelstenar. Allt kändes så fridfullt, tänkte Malev. Men han var orolig, för vistelsen i kärnvapenförrådet spökade fortfarande i hans minne.

Djupt in i berget sprängd med betong förstärkt dyster avgrundslik korridor ledde via två vaktposter till vapenförrådet, som på sin långsida hade en rad med blyglas försedda, kassaskåpsliknande metallkonstruktioner. Mätinstrumenten, som var fastsatta på sidan av konstruktionerna, lyste med röda siffror genom dunklet. Tystnaden kändes tryckande.

De har förbindelse till vaktposterna och till ett kontrollrum på anläggningen. Man vaktar dem från tre punkter samtidigt, var enda sekund, förklarade säkerhetsbefälet som hade följt med.

Tre kontrollpunkter. Det bekräftade överstens misstankar. Utöver vakter var även personal från anläggningen inblandad i stölden. Och trots alla säkerhetsanordningar upptäcktes att bomberna hade blivit ombytta först efter dagar, eller i värsta fall veckor efter händelsen. För helvetes helvete, väste Malev mellan sina tänder. Var det pengar eller en besinningslös fanatism bakom stölden? Terrorister eller en nation...?

Tyngd av sina tankar stod översten kvar en stund framför fönstret innan han vände sig om och stapplade genom det mörka rummet till skrivbordet. Efter ett kort famlande hittade han strömbrytaren. Glåmigt ljus spreds i rummet och avslöjade dess asketism. Plötsligt samvetskval sköljde över den oroliga sinnestämningen som översten hade, och han böjde sig mot bordsytan med handflatorna tryckta mot ansiktet. Han längtade efter sin fru och sina barn. Under de senaste åren hade äktenskapet börjat spricka, men han respekterade fortfarande sin fru. Tankarna på alla de fel som han hade begått under åren tyngde tungt överstens sinne. Det var lögner, försummelser och rena svek som han hade gjort sig skyldig till, och de kunde inte göras ogjorda. Med en suck sträckte han på sig och fattade tag i telefonluren.

Tatjana svarade som om hon redan väntade vid telefonen.

Tatjana, det är jag, Grigori, sade Malev diskret när han hörde sin frus röst. — Jag är ledsen, men jag har inte haft tillfälle att ringa tidigare, ljög han.

Jag förstår. General Gaurilov berättade att du är på ett uppdrag, konstaterade Tatjana lugnt, och Malev anade smärtan i hennes röst. Översten fick inte mod att säga någonting och Tatjana fortsatte: — Grigori! Hur mår du? Ett genomträngande ljud täckte nästan över de sista orden. Tatjana hade rört på sin rullstol.

Allt är bara bra, betygade Malev. — Jag blir nog tvungen att stanna några dagar. Vågar inte riktigt gissa hur länge.

Men Grigori, du har ju ingenting med dig. Kan jag skicka...?

Nej Tatjana, det behövs inte. Jag får allt härifrån. Malev svalde förtreten. Det kändes fruktansvärt svårt att fråga, men han var tvungen att göra det: — Hur mår du?

Oh. Inte värre än vanligt. Tatjana beklagade sig aldrig över sitt öde. Rullstolen gnisslade igen. — Natasja hälsade på.

Malev kom på inget svar. Det knarrade igen i telefon och utan att hitta på något bättre konstaterade han:

Är stolen trasig på något sätt?

Även i hans egna öron kändes frågan helt enfaldig. Varför var det så förbannat svårt att hitta de rätta orden, de orden som man ville säga men som försvann ur minnet så fort man behövde ha dem?

Hur då? undrade Tatjana. — Menar du det här gnisslet? Det är stolen. Hjulet tar emot något. Kontrollera när du kommer hem.

Ja, jag kontrollerar, bekräftade Malev. Han kom inte på hur fortsätta konversationen, men det kändes helt fel att sluta efter bara några helt meningslösa ord. — Hur mår Natasja och Pavel?

Du vet hur de unga är. Natasja är osams med sin pojkvän. Jag vet inte vem som har felat men varken den ena eller den andra vill ta första steget mot försoning. Natasja gråter emellanåt. Hon försöker dölja det men jag såg det. Annans mår hon bra. Pavel är på träning och kommer hem först senare på kvällen.

Hm, suckade Malev. Det blev tyst. Orden liksom frös in i sinnet. — Tatjana, jag längtar efter dig, lyckades han till sist mumla.

Och du vet att jag längtar efter dig, svarade Tatjana lågt, och Malev visste att hon kämpade emot tårar.

Jag känner det, konstaterade Malev tonlöst när alla hans ouppfyllda och brutna löften dök upp i hans minne. För helvete, nu skulle alla kvinnoäventyr sluta för hans del, bestämde han sig. — Lite arbete kvar, så att jag måste sluta..., fortsatte han och tänkte säga; innan jag går och lägger mig, men i sista stund kom han på att det inte var bra att ge en vink om att han befann sig långt borta från Moskva.

Ja. Tatjana dröjde med sitt svar. — Grigori, sköt om dig, önskade hon till sist.

Efter att samtalet var slut satt Malev länge på sin plats med telefonluren i handen. Upptagetsignalen studsade i korta, vassa ljudpulsar runt i rummet men tystnade när han lade på luren. Tatjana, suckade han, ödet har behandlat dig illa. Först olyckan som tvingade dig i rullstol och nu läkarnas obarmhärtiga besked om sjukdomen som tär på dina krafter utan det minsta hopp om bot.

Malev såg genom fönstret hur det någonstans långt borta blixtrade ett skarpt ljus. Kanske åska, gissade han. Ljusfenomenet upprepades inte. Malev steg upp och hasade sig in i sovrummet med magnetofonen i ena och hörlurarna i den andra handen. En stund orkade översten lyssna på bandningar som löjtnanterna hade gjort, men så småningom vann tröttheten. Han hörde inte när bandet nådde slutet och apparaten stängdes av, och han reagerade inte när löjtnanterna återkom för då sov han redan. Efter att ha kikat in i sovrummet drog Wolf sig försiktigt undan och stängde dörren tyst efter sig.


Översten sov djupt och vaknade inte när den morgonpigga löjtnant Wolf knackade på sovrumsdörren. Löjtnanten upprepade sina knackningar, nu hårdare tills ljudet av rörelse visade att översten hade vaknat.

Svärande kravlade Malev upp. Nattduksbordssljuset var fortfarande på, men det hade inte stört honom mer än hörlurarna som hade fallit ned på golvet under natten. Översten gäspade. Trots att han hade sovit gott kände han sig bedrövlig. Kvällens mat smakade fortfarande i munnen, och kläderna som han hade glömt på över natten såg sorgliga ut. Skjortan kändes som fastklistrad mot hans svettiga hy.

Huttrande och masserande sina muskler stapplade Malev in i badrummet. Den i mitten spruckna spegeln ovanför handfatet avslöjade skäggstubben och mörka fläckar som han hade fått under ögonen. De fick honom att verka flera år äldre. Malev flinade mot sin spegelbild, böjde sig ned över handfatet och sörplade munnen full med vatten. Tänderna kändes smetiga och han gurglade så att vatten stänkte på spegeln. Efter att ha spottat munnen tom vände han sig och knäppte upp gylfen. Efter en nattlig erektion var kuken fortfarande halvstyv, och den kraftiga pisstrålen spreds till tusentals droppar när den träffade WC-stolens botten.

Någon knackade åter på dörren.

Översten! Vi fick underkläder och en rakapparat. Jag lägger dem på stolen bredvid dörren, hojtade löjtnant Wolf. Han fortsatte: — Frukosten är i kantinen. Vi ska väl dit efter att översten är klar?

Löjtnanterna väntade redan när översten en halv timme senare steg in i rummet. Han kände sig på mycket bättre humör efter att ha fått rena underkläder och rakning.

Vem var den goda fen...?

Erna Bold, herr överste. Hon ordnade.

För satan! Hon kände nog hur vi luktade, suckade Malev surt. — Fast det kan man ju gissa när det gäller en kvinna.

De hann knappt återkomma från frukosten förrän Erna Bold efter en jäktad knackning stegade in.

Ni borde ha sagt att ni inte hade några byteskläder..., kritiserade hon officiellt stelt. Erna var klädd i en grå uniform med hög krage som inte tog fram hennes kvinnlighet. — Ni får välja ut några mer lämpliga klädesplagg från vår depå. Era duger nog i staden, men här är de opraktiska. Och ni behöver något rejält. Vädret håller på att bli kallare.

Malev pockade lätt.

Vi borde själva kommit på att fråga, men män är män, min goda fru, sade han utan att riktigt veta hur tilltala kvinnan. Vice polisbefäl verkade för officiellt och klumpigt, men att kalla för namn alldeles för familjärt.

Jag känner väl till vilka svagheter män har.

Malev harklade till innan han svarade. På något konstigt sätt kände han sig håglös.

Vi behöver verkligen ett ombyte, medgav han. — Någon av pojkarna kan lotsa oss till depån. Därefter börjar vi förhören. Erna Bold vände sig om för att gå men stannade när översten fortsatte: — Jag vill ha tio soldater som ska underställas mig. Tio män vars lojalitet jag kan lita på.

Efter allt som hänt... började Erna men kom snabbt underfund med att det inte var förnuftigt att påminna om de pinsamma sakerna och svalde slutet av meningen. — Översten, om ett par timmar är männen tillgängliga.

Bra, nickade Malev, — och ni ska ordna lämpliga rum åt dem. Och jag behöver även några bärbara radiotelefoner.

Rummen kan ordnas, men med telefoner är det värre för vi har bara några få av dem, förklarade Erna, men efter en viss tvekan fortsatte hon bestämt: — Jag ska kolla vad jag kan göra. Vill ni ha något ytterligare, herr överste?

Malev skakade på huvudet.

Inte just nu, men möjligen behöver vi fler uppgifter senare.

Jag är på kontoret. Om jag blir tvungen att åka, lämnas ett besked till vakthavande.

Just när de gjorde sig klara att gå till depån vaknade faxen till liv. Malev gav ett tecken åt löjtnanterna att gå före och vände sig tillbaks. Han blockade upp pappersremsan som hade fallit ned på golvet.

Överste Grigori Malev. Omöjligt att ge fullständiga uppgifter i de flesta frågor som ni har ställt. Förbindelserna till väst möjligen oöverkomliga att ta reda på. Bankhemligheter. Vi har begärt hjälp av Interpol och gör även annars så gott vi kan!”

Malev sneglade igenom texten snabbt, vek ihop bladet och stoppade ned den i fickan. Interpol verkade inte bra men var kanske nödvändigt. Löjtnanterna hade redan valt sina persedlar när översten hann fram till depån.

Senare började Malev med löjtnanternas hjälp förhöra vakter. Först dem som hade haft vakt under tiden som man förmodade att bomberna blev bortförda. De förhörda var nervösa men upprepade nästan ordagrant det som de hade berättat dagen innan.

Efter en snabb lunch beordrade Malev kapten Boris Butov, vice polisbefälet Erna Bold och milischef Ivan Mosaljev till mötesrummet längst ned.

Om ni har något att fråga så gör det nu, kommenderade han.

Erna Bold hann först.

Översten! Det här gäller nationens säkerhet. Varför är bara tre man insatta att undersöka ärendet? undrade hon.

Malev svarade inte omgående. Samma fråga hade han ställt till generalen och svaret han fick borde även duga här.

Det finns fler än vi. Vår uppgift är att ta reda på hur mycket resurser som behövs, började han, — och det ska göras så obemärkt som möjligt. Man vill inte få det här till någon världsomfattande skandal.

Hur i helvete kan man undvika det, fnyste kapten Butov. — Man vaktar oss hela tiden.

Därför måste vi vara försiktiga. När tiden för bombernas bortrövande fås fram och när vi vet vart dem fördes, då får vi mer hjälp.

Bomberna kan vara var som helst.

Ja, så kan det vara, medgav Malev torrt. — Därför ska vi arbeta i all tysthet men i en bred front.

Trots den malande osäkerheten som översten kände ville han tro på sina egna ord. General Gaurilov hade inte avslöjat mycket. Efter att ha svarat på några ytterligare frågor skickade Malev alla andra utom Erna Bold ut ur rummet. Han tittade undrande på henne.

Har ni valt männen?

De väntar på order. Vi var tvungna att inkvartera dem på andra våningen. På den tredje fanns inga lämpliga rum lediga.

Vet de vad som har hänt?

De uppgifterna är ju hemliga..., svarade Erna Bold försiktigt, men bröt meningen när hon såg överstens irriterade min. — Trots att de trettio män isolerades hann de berätta för sina kamrater, så svaret på er fråga är att de vet.

Det skulle räckt med ett ja eller nej, flammade Malev upp. — Jag vill träffa gruppbefälet omgående. Ni ska säga det åt honom!


Malev hann knappt berätta för löjtnanterna vad som hade hänt under mötet, när det knackade på dörren. En uniformsklädd soldat steg in.

Sergeant Maltsev anmäler sig, presenterade han sig. — Översten ville träffas.

Malev gjorde ett tecken åt sergeanten att sätta sig.

Vi har saker att diskutera igenom, meddelade han kortfattat. Sergeanten var medelålders, robust men ganska kort yrkessoldat. Han gjorde intryck av att vara pålitlig och effektiv. — Sergeanten! Vet ni vad som har hänt?

Jag befalldes att anmäla mig här. Jag tänkte att översten förklarar varför, svarade sergeanten utan dröjsmål.

Ni fattade väl vad jag menade. Ni ska svara rakt på frågan.

Herr överste. Allt är si och så och hemligklassat.

Jag vet. Men jag vill ha ett svar utan förbehåll.

Vi har inte fått någon officiell information. Javisst, det cirklar rykten i garnisonen. Om de är sanna vet jag ingenting om.

Ni verkar kunna hålla er mun, konstaterade Malev nöjt. — Jag ska förklara vad det är fråga om, och ni svarar ärligt. Det gäller de försvunna kärnbomberna. Gäller ryktena samma saker?

Sergeanten svarade ja omgående. Efter att ha förklarat situationen och vad han väntade sig av gruppen skickade översten sergeanten ut ur rummet. När även löjtnanterna hade gått läste Malev om faxet. I det fanns det ingenting viktigt och missnöjd på uppgifterna stoppade han det in i skrivbordslådan bland förhörskassetter som låg där sedan tidigare.

Befälet för säkerhetspolisen, kapten Boris Butov var inte på plats när Malev ringde, men redan efter några få minuter tog han kontakt.

Kaptenen! Jag vill se lite mer av staden och behöver en guide. Ni ska skaffa ett fordon, och vi träffas om femton minuter framför byggnaden.

När översten hann ut väntade kapten Butov redan med en terrängbil. Den mesta tiden åkte de runt staden och forskningsanläggningsområdet, men innan de vände tillbaks till garnisonen, ville Malev bekanta sig även med villaområdet där anläggningens direktör och hans närmaste medhjälpare bodde. De på bergssluttningen byggda villorna fick Malev att förvånat lyfta på sina ögonbryn. Kapten Butov lyckades inte dölja sin avundsjuka när han uppvisade byggnaderna för översten. De flesta av dem var byggda under sovjettiden för anläggningens och stadens prominenta invånare. Efter kommunistmaktens fall använde Rigor Pavlov helt hänsynslöst sina kontakter bland Moskvas beslutsfattare för att föra över byggnaderna till deras innehavare. Medan Malev lyssnade på kaptenens redogörelse, kände han sig bitter över situationen. De som hade möjligheten roffade åt sig, tänkte han. Precis det samma hände överallt i samhället utan att någon ens försökte att sätta stopp på sådant maktmissbruk.

Till garnisonen anlände de sent på eftermiddagen. Löjtnanterna väntade redan när en hungrig och trött överste kastade sig i fåtöljen. Han tittade noga på bandaget som satt runt löjtnant Gorkis huvud, och på de tre handeldvapen som låg på skrivbordet.

Vad i helvete har hänt? frågade han nyfiket.

Jag blev nedslagen, förklarade en bedrövad löjtnant Gorki.

Var och när?

Efter att översten hade stuckit på sin rundresa. Vi fick slut på tomma kassetter och när jag kom för att hämta nya klubbades jag ned.

Här, i det här rummet?

Ja. De var minst två. Jag hann se en man som grävde i överstens papper när någon slog mig på skallen. Jag vet inte hur länge jag var medvetslös.

Högst en kvart, bestyrkte Wolf. — När jag kom hit var Aleksej på väg upp på bena.

Har man stulit något?

Löjtnant Wolf skakade på huvudet.

Utöver fax och dator finns här ingenting av värde, och de verkar vara kvar.

Malev steg upp, gick till skrivbordet och drog upp en låda. Den var tom.

För satan, svor han. — Faxet och alla kassetterna är borta.

Vad fan skulle de med dem till?

Översten vände sig mot löjtnanterna.

Vet faktiskt inte, erkände han och tittade noga på löjtnant Gorki. — Mannen som du såg. Skulle du känna...?

Jag såg honom bara en kort stund men är säker på att han hade fältuniform.

Och de där? Malev nickade mot vapen.

Vi var tvungna att kontakta Erna Bold och hon tog fram dem. Tänkte visst att vi kommer att behöva ha...

Vi tar varsitt, och det, att vi är beväpnade ska inte hemlighållas. Malev såg åter på Gorki. — Och hur mår du...?

Man kan nog känna sig bättre, men livet är i behåll...


När Malev vaknade av telefonens envisa ringande, trodde han sig bara hunnit slumra till. Men en snabb blick på klockan visade att den var redan tre. Telefonen ringde åter. Tre timmars sömn hade bara förvärrat överstens trötthet, och han hade svårt att hålla ögonen öppna när han fumlade efter telefonen som var flyttad nära sängen.

Översten! Jag beklagar om jag väckte er, men jag har något viktigt att berätta.

Överstens trötthet blåstes bort när han kände igen rösten.

Jag inbillar mig inte att generalen ringer bara för nöjes skull, lyckades han muttra.

Han hörde ett kort, torrt skratt.

Förmodligen inte, sade generalen beklagande. — Det har hänt sådant som översten måste få veta. Jag har ordnat ett möte med två personer, men jag vill att vi träffas först.

Var och när?

Jag tänkte tillbringa ett par dagar där i dalen, men i Moskva är det just nu ganska oroligt så jag kan inte fara härifrån... Generalens röst lät fortfarande beklagande men fick en befallande ton när han fortsatte: — Jag har gett order om att ett flygplan ska hämta er. Planet är där klockan fem lokal tid. Vi träffas på flygfältet direkt efter att ni har landat.

Generalen väntade inget svar. Han lade på telefonen utan adjö. Översten svor när han ställde luren dess plats. Klockan var tre och ingen mer sömn för honom den här natten. Han svor åter och började klä på sig. Löjtnanterna hade också vaknat av telefonens ringande och översten redogjorde snabbt situationen för dem.

Jag vet inte vad det handlar om men verkade vara viktigt. Ni fortsätter med förhören. Om ni får reda på något nytt kontaktar ni Moskva. De vet var jag befinner mig.

Översten. Jag fattar inte. Vi är bara tre och nu kallas översten till Moskva. Hur i helvete tror generalen att vi klarar av det här? pustade Wolf.

Vi är tre här, påminde Malev, — och vi är inte de enda. Generalen leder undersökningarna och vet säkert mycket mer än vi.

Allt är så förbannat oklart.

Ja, och åt det kan vi inget göra.

Löjtnanten ryckte på axlarna. Han bytte samtalsämne.

Översten. Under tiden som ni är borta... Skulle vi kunna ta ledigt några timmar. Aleksej brinner för att träffa sin tös och jag skulle gärna bekanta mig med staden.

Så Aleksej vill träffa sin flickvän. De unga, de unga, suckade Malev. Han mindes sin egen fru. Kanske skulle han i Moskva få tillfälle att träffa henne, hur pinsamt det än skulle kännas. De måste träffas och ju tidigare desto bättre. Men Moskva var fortfarande så avlägset och han visste ingenting om generalens planer.

Okay, ni kan ta ledigt, men se till att jag hålls vetande om dagsläget. Och ni ska se till att inte bli nedslagna igen. Den korta sömnen tyngde Malev och han kände sig otålig. — Och Wolf! Ordna fika och smörgåsar och se till att jag får en bil.

Resan till flygfältet tog över en timme. Vägen som slingrade över bergen var hal. Tunga moln täckte slättmarken och nästan obefintlig sikt tvingade chauffören sakta ned till krypfart. Stormen piskade Nivans sida och fick bilen att vingla på den blöta asfalten. När de kom till flygfältet höll en Mig på att landa genom stormvindarna. Malev svor. Över huvudtaget gillade han inte att flyga, och nu skulle stormen göra uppstigningen till en förbannad prövning.





VIII




Direkt efter att flygplanet hade landat gled en svart Zim bredvid det. Med några raska steg gick Malev till bilen som väntade med en öppen bakdörr.

Roligt att se er, översten, hälsade generalen. Han fortsatte: — Tyvärr har vi inte tid för en längre diskussion. Vi kör bara lite avsides för att kunna tala i lugn och ro under tiden planet tankas.

Generalen! Jag fattar inte. Varför...

När planet har fått bränsle, fortsätter ni med det, svarade generalen skarpt. — Jag kunde inte nämna det i telefon. Ni flyger till Sankt Petersburg.

Men varför? Vad är viktigare i Sankt Petersburg än utredningen på anläggningen.

Malev fick inget omedelbart svar. Bilen förflyttades längre bord från landningsbanan. Bara ljusstrålar från de närmaste lamporna trängde genom Zims förmörkade glasrutor. Översten kände hur det i hans näve trycktes någonting hårt.

Fransk konjak, förklarade generalen medan han fyll­de i glasen. — Hur har ni haft det där borta? Bättre väder än här?

Malev smuttade på konjaken. Den värmde.

Växlande, svarade han kort. — Generalen! Vad gäller saken den här gången?

Buteljen slogs lätt mot glas.

I själva verket tänkte jag fråga; vad har ni fått fram? kompletterade generalen. Utan större brådska fyllde han sitt glas.

Inte mycket. Bara att utöver vakter har även anläggningspersonal varit inblandad i stölden. Det är förbannat tråkigt men tyvärr sant.

Det låter verkligen helvetes illa. Nuförtiden gör människorna vad som helst för pengar.

Malev ignorerade generalens ord.

Det värsta är att vi inte har någonting att gå efter. Och vi blev av med det mesta av förhörsresultaten.

Blev av med vad...?

Malev berättade om hur kassetter och andra uppgifter hade blivit bortrövade. Generalen lyssnade tyst.

Ni borde ha förberett er på något sådant, snäste han när översten hade berättat färdigt. — Ni är för fan inte på någon nöjesresa.

Nej, så klart. Men jag kunde inte tänka mig att vi skulle vara i fara, försvarade Malev sig.

Nu vet ni, stönade generalen kort men anklagade eller frågade inte mer och Malev bytte samtalsämne.

Man kan inte dölja stölden hur länge som helst. I alla fall om vi inte lägger en järnridå runt hela området.

Tidigare skulle det ha varit möjligt att göra. Friheten har sitt pris.

Sant. Men jag tror att de flesta av oss är villiga att betala...

Det blev en lång tystnad och Malev hann ångra sina ord. Trots friheten kunde man kanske fortfarande inte säga vad som helst.

Priset kan vara högre än vi ens anar, påpekade generalen. — Tidigare var allt så helvetes mycket lättare. Jag vill inte heller tillbaks till det gamla, men jag vet inte riktigt vart vårt land är på väg. Ärligt talat översten. Ibland är jag... rädd.

Malev svarade inte. Konjaken smakade inte längre lika utsökt. Han väntade på fortsättning.

Det är mycket med i spelet, fortsatte generalen. — Massor av människor är köpta.

Eller fanatiker!

Generalens ansikte liknade en mask.

Möjligen, men de förfogar över ofantligt mycket med pengar. Att byta bomberna till attrapper var säkert inte billigt.

Malev ryckte på axlarna. Det fanns viktigare saker att tänka på än pengar.

Jag vill veta allt som ni vet.

Senare översten. För tillfället är jag inte helt säker på hur allt hänger ihop, och vill inte sprida uppgifter som kanske kommer att visa sig vara falska. Med en allvarlig min tittade generalen på översten. — Ni flyger till Sankt Petersburg. De har där gripit en utlänning som hade med sig en ansenlig summa valuta. Enligt uppgifter som jag har fått var det över tjugotusen dollar. Samtidigt greps personen som skulle ha pengarna. Det var ett byte även där. Tjugotusen dollar för en filmrulle. Översten, verkar det inte för dyrt?

Beror på vad man köpte. Har man kollat filmrullen?

Inledningsvis, och det hittades inget speciellt. Ni får kontrollera bättre på plats.

Varför flyger man inte de gripna till Moskva? Ni skulle kunna förhöra dem personligen.

Som svar skakade generalen på huvudet.

Det går inte. Det är politik. Man försöker hålla utlänningens gripande hemligt så länge som möjligt. Ganska säkert har han ingenting att göra med kärnvapnens försvinnande, men vi kan inte förbigå ens de minsta spåren. Därför ska ni med på förhören. På hemresan tar ni den andra med er till Moskva. Han kanske kan hjälpa oss utan att väcka alltför mycket medieintresse.

Varifrån är utlänningen?

Enligt pass är han svensk medborgare.

Malev visslade lågt. På grund av sin förvåning hittade han inte direkt några ord. Generalen fortsatte:

Han är svensk medborgare, men det som gör honom högintressant är... Generalen dröjde med fortsättningen en stund innan han ordade kort: — ... mannen är anställd inom den svenska försvarsindustrin.

Det låter helt otroligt. Malev skakade på huvudet. — Det är svårt att ens tänka sig att Sverige skulle vara inblandat i kärnvapenstölden?

Det behöver inte vara så, men man måste kontrollera uppgifterna. Tjugotusen dollar är helvetes mycket pengar. Men ni kanske hittar en mer trovärdig förklaring.

Tjugotusen är ingenting för bomberna, konstaterade Malev. — Nej, jag kan bara inte tro att en svensk...

Att vapenindustrin spökar där bakom gör ärendet värt att forska lite närmare. Men ni ska låta de lokala hålla på med förhören. När det värsta larmet har lagt sig kan vi kanske flytta honom till Moskva.

En stark ljuskägel belyste bilen en kort stund. Generalen sneglade på översten.

Det är dags. Lokala säkerhetspolisen hämtar er från flygplatsen. De ordnar även logi.

Bilen knycktes i rörelse och stannade framför det i skuggan stående flygplanet. Generalen påfyllde än en gång bägge glasen.

För er framgång, överste Malev!

Generalen tömde sitt glas i ett enda svep. Malev dröjde en stund innan han hällde i sig konjaken.

Är det något ytterligare som jag borde veta?

Ni väntade visst mer, muttrade generalen. — Det är fullt möjligt att vi följer fel spår, men vi har inte råd att lämna någonting utan att kontrollera. Hän sänkte sin röst. — Ärendet är mycket känsligt. Om det kommer fram uppgifter som berör kärnvapenstölden, så ser ni till att man inte rotar i det mer än nödvändigt. Ni måste få alla att begripa, att det är verkligen ömtåliga saker som hanteras. Och förstås tar ni hand om förhörsprotokollen. Inte ens kopior får lämnas kvar. Om det blir problem, vet ni vem ni kan vända er till. Och, ur sin attachéväska tog generalen fram en liten pappersbit och stoppade den i överstens hand, — ni ska besöka honom!

Malev tittade hastigt på papperslappen. I bilen var det alldeles för mörkt att läsa, men han kunde se namnet som stod överst.

Vem är han?

Er föregångare. Ni har säkert hört om honom. Håll reda på adressen. Ingen annan än ni får se det.

Malev skakade till lätt. Skulle även han sluta på samma sätt? Gömma sig för fiender som tjänsten förde med sig.

Jag trodde att han var död.

På sätt och vis är han det. Ni träffar hans vålnad. Generalen räckte sin hand. — Trevlig resa!

Rockkragen uppvänd kravlade Malev ur bilen. Till flygplanet var det bara några steg, men redan halvvägs försvann den svarta Zimmen in i flygfältets skuggor.


Imam Josef Golajan log belåtet. Under sitt långa liv hade han även tidigare fått smaka segerns sötma, men det här skulle bli den största. Två decennier långt envetet arbete bar äntligen frukt.

Josel, sade han rösten tjock av tobaksrök som rummet var fyllt med. — Är du absolut säker på att pjäsen är i säkerhet? Allah har gett makten i våra händer. Vi måste se till att inte förlora den på grund av dumhet eller oförsiktighet.

Han som blev kallad Josel, en mörkhyad man med mörka ögon grinade så att hans tobaksmörka tänder syntes. Med smala ögon tittade han på imamen.

De är i säkerhet, imamen. Men inte i all evighet. Därför är vi redo att flytta dem så fort vi förvarnas.

Imam Josef Golajan sträckte på sig. Han var en gammal man. Hårdheten på den av stadiga plankor gjorda bänken kände han med sin av ålder förtunnad bak. Hans skägg och hår var gråa och den tidigare robusta kroppen sliten och vissen, men ögonen var fortfarande klara och rösten hade kvar klangen som påminde om hans kraftsdagars befallande ton.

Är det inte bättre att flytta dem till en annan plats, undrade han och tittade snabbt på de nio män som var samlade runt bordet. Tre av dem kunde han lita på. Andra var okända för honom och därför inte helt säkra, men de behövdes med. — Vi har hästar och män. De kan ta pjäsen till en plats som ingen främling kan nå.

Hästar! Hästarna duger inte ens som mat för en riktig man. Inte heller för att flytta så här viktiga grejor, fnyste Josel föraktfullt. Ditt helvetes mansvrak, tänkte han. Försökte med list få bomberna i sin famn. Högt sade han: — Efter ett par dygn får vi helikoptrar med besättning. Med de blir flytten en barnlek.

Främmande män i främmande plan, konstaterade man­nen som satt till höger om imamen. Han var medelålders och robust som en stubbe. Ett fult ärr löpte från ögat till hakspetsen och fick hans ansikte att se vridet ut. Han lämnade aldrig sin Kalashnikov längre bort än att man kunde nå det. — Kan vi lita på dem?

Jag litar, försäkrade Josel. — Och jag och två av mina bästa män ska vara med när bomberna förflyttas. Vi ska se till att de kommer till den rätta platsen.

Rätt plats för vem, påpekade en man från imamens vänstra sida. Han var utrustad med en örnnäsa. — Jag vet att staden har bara sin sedvanliga garnison och att i dalen finns inga andra grupper. Man skulle kunna flytta bomberna redan nu. Två man klarar av att bära dem på sin rygg till slätten. Där kan vi ta hand om dem.

Det tror du, tänkte Josel tyst. Du skulle så in i helvetes gärna slå dina klor i dem, men du lyckas inte.

Där finns det från Moskva skickade snokar, påminde han med tjock röst. — Tills vidare är det ingen fara, men man kan inte flytta bomberna än.

För många har redan dött, sade imamen lågt. — Att mörda kvinnan och flickan var onödigt.

Jag hörde om morden, erkände Josel, — men jag svär i profetens namn att ingen av mina män gjorde det. Vi dödar inte kvinnor och barn. Han ryckte på axlarna. — Fast jag fattar inte varför ni sörjer de två otrogna när vi nu effektivt kan förgöra våra fiender.

Imamen suckade. Som ung hade även han dödat, men aldrig utan en riktig anledning.

Med att förstöra några städer vinner vi ingenting. Med bomberna kan vi köpslå. På grund av dem blir vi äntligen hörda.

Det är bara det här som de lyssnar på, väste Josel. Med en rasande rörelse slog han en bredbladig kniv i bordsplankan. — Vi byter bomberna mot pengar och vapen och utrustar hundratusen man. Det betyder mer än två förbannade metallklot.

Förargat skakade imamen på huvudet. Det var dags att bli av med de skränande ungtupparna, tänkte han. Imamen hade upplevt för mycket för att tro på vapenmakt. Bara med förhandling kunde man nå ett varaktigt resultat, och nu hade de något som satte tyngd i deras krav. Efter en tjugoårig medveten verksamhet hade de trogna äntligen lyckats och nu var det rätt tid att agera, men imamen ville inte att fler förlorade sina liv. Under sitt långa leverne hade han sett alldeles för många som dött våldsdöden.

Allah är störst. Med hans hjälp kan vi nå en hederlig fred utan att spilla blod. Även hundratusen man är lite jämfört med vår motståndare. Redan nu gråter alldeles för många kvinnor efter sin make och mödrar efter sina söner.

Om ett år skulle vi vara en halv miljon, poängterade Josel. Han ryckte loss sin kniv från bordet. I den grova tallplankan lämnades ett vidöppet sår. — Med framgång skulle vi få allierade och med pengar tung beväpning. Mot tanks, helikoptrar och flygplan kan man inte kriga med såna där. Nedlåtande pekade han på geväret som var ställt mot väggen.

Vi skulle förgöras, betygade imamen. Han visste inte vem som hade valt männen som vaktade bomberna, men han hade gjort ett dåligt jobb. — Bara med förhandlingar kan man få ett ärevördigt avtal.

Man har tuktat oss alldeles för länge, vrålade Josel. Han steg upp och sneglade på varje man i rummet. De som satt på bägge sidor av imamen, de skulle vara trogna sin ledare ända in i döden, det visste han, och utanför var några till fast för dem behövde man inte vara orolig för. Med vida löften om pengar och makt kunde man nästan trolla. — Var och en av oss har fått begrava sina familjemedlemmar och släkt. Ska de inte hämnas?

Genom att låta döda oss själva vinner vi ingenting, sade mannen med örnnäsan. Med en svepande gest öppnade han sin vapenrock och avtäckte en grov pistol. — Imamen har rätt. Bara med förhandlingar når vi resultat som varar.

Josel tog ett steg bort från bordet. Han var kokande arg. Att hitta helikoptrar och besättningar hade varit lätt, och inte heller att få en intresserad köpare hade bjudit några svårigheter, men han visste att hans eget liv stod som pant för de lovade miljonerna. För honom hade ideologin inget värde jämfört med ett liv i överflöd.

Inom två dygn flyttar vi bomberna. Tala bara om vart så tar jag dit dem.

Nu måste man handla fort, tänkte Josel. I annat fall skulle han snart hängas med inälvorna dinglande ur en uppsprättad mage. Mannen med det långa ärret flyttade geväret närmare sig.

Imamen suckade av lättnad när den vresiga bundsförvanten började ge efter. Han gillade inte läget, men kunde inte göra någonting förrän de absolut pålitliga hade fått tag i bomberna.

Jag vill ha två av mina män med i helikoptern, sade han, — och landningsplatsen meddelas bara piloten.

Josel grimaserade. Han tog ett steg mot bordsändan.

Litar man inte på oss. Jag svär...

Imam Josef Golajan lyfte vädjande sin arm.

De har ersättningen som ska delas ut åt männen efter leveransen.

Jag garanterar mina mäns pålitlighet, ropade Josel förolämpat. Argt viftade han sina armar och tog ytterligare ett steg framåt.

Någon kan tala förbi sin mun...

Josel hoppade framåt. Han lade sin hand under åldringens haka och knyckte till ursinnigt. Imamens mening avbröts när den bredbladiga kniven skar av hans strupe. Blod spreds på dem som satt närmast. Männen som var trogna imamen blev överrumplade och reagerade alldeles för sent, och de dog av pistolkulor.

Josel drog sig bakåt med en blodig kniv i sin hand. Utan en min blickade han på imamen som hade fallit ihop i sitt eget blod.

Hoppas att hans tro räcker till paradiset, konstaterade Josel kallt. Sin egen förlorade Josel när ockupationsmaktens kulor slog ned hans föräldrar, bröder och den närmaste släkten. — Det här var nödvändigt. Annars skulle vi aldrig enas för en gemensam sak, ljög han.

Larmade av skotten stormade männen som hade vaktat utanför in med vapnen i högsta hugg, men att övertala dem var inte svårt, precis som Josel redan hade räknat ut.


En personbil med chaufför väntade redan när flygplanet landade på ett arméflygfält utanför staden. Efter en snabb hälsning steg Malev in i baksätet och gjorde ett tecken åt föraren att åka. Den unga chauffören körde fräckt, och trots Zhigulins svaga motoreffekt åkte han slalom mellan de långsammare bilarna och fick efter sig en skur arga signaler. När de stannade framme suckade översten av lättnad.

Malev kände det lokala polisbefälet sedan tidigare. De hade gått i samma skolor och tjänstgjort i samma pluton. Vänskapen som uppstod då hade bevarats trots att de numera bodde i skilda städer.

Grigori Malev, för fan! Jag hörde att någon prominent var på väg, men visste inte att det var du, hälsade kapten Ilja Baranoff när han tog sin vän i en björnkram. — Roligt att ses igen.

Det samma, Ilja, men tyvärr är det här ingen vänskapsvisit. Översten försökte inte dölja sitt besöks art. — Du har något att berätta?

Ja, och det är nästan otroligt. Har aldrig tidigare varit med om något liknande, skrattade Ilja Baranoff. — Om jag inte visste att allt är verkligt skulle jag tro att jänkarna leker med sin ”dolda kamera”. Du har sett programmet?

Malev nickade.

Några gånger, men innan du berättar mer vill jag få en kopp hett svart kaffe.

Ja visst för fan får du det. Vi tar det till arbetsrummet så kan vi samtala samtidigt.

Baranoff gav instruktioner till chauffören som hade stannat i närheten och ledde därefter sin gäst till arbetsrummet som låg en våning högre upp. Chauffören anlände med kaffe nästan samtidigt.

Malev satte sig i en sjaskig fåtölj och kapten Baranoff mittemot honom. Rummet var ett dyster rum i ett dystert ämbetsverk utan några andra möbler än två uråldriga skinnfåtöljer och ett fallfärdigt skrivbord. På bordet låg en svart bakelittelefon, en från sin fot nästan lossnad bordslampa och en bunt papper. I taket flagnade målarfärgen och tapeten hängde i långa remsor efter att förtvivlade människor hade rivit på den. Malev kände omgivningens dysterhet. Han visste att liknande rum fanns överallt i landet, och att de skulle finnas kvar långt in i framtiden.

Då så! Översten vände sin blick från den obscena bilden som var ritad på väggen. — Berätta vad det är fråga om. Jag har bara fått en summarisk redogörelse.

Du har säkert aldrig tidigare hört om något lika festligt. Ja visst har man klassat det som ett spionageförsök, men jag kallar det för fars. Du tror mig inte om jag berättar.

Försök!

Ilja Baranoff grävde fram en skrynklig tobaksask ur sin ficka och räckte den mot Malev som skakade på huvudet.

Gör det nå’t om jag röker? Kaptenen tänkte sin fråga mer som en formalitet.

Helst inte. På min avdelning har alla slutat och ingen har blivit sjuk av det.

Tobaksasken rasslade när Baranoff stoppade tillbaks den i sin ficka. Han kände begär efter en rök, men överstens önskan var ett bestämt nej. Kaptenen försökte inte dölja strävheten i sin röst.

Överste Malev, med flit använde han sin väns officersgrad. — I går kväll grep vi en utlänning. Enligt hans pass svensk medborgare. Man har inte än fått någon officiell bekräftelse på det, men troligtvis är passet äkta.

Varför greps han?

Helt klart handlar det om rent spionage, men som jag nämnde tidigare liknar det hela en fars. Vi har redan ett tag spanat efter en av våra som misstänkt för att medla hemliga uppgifter till väst. Han greps samtidigt med svensken. Mannen lämnade ifrån sig en filmrulle som innehöll bilder och dokument om Sankt Petersburgs hamnanläggningar. Och svensken... Baranoff log snett när han såg på översten, — ... svensken trugade mannen på pengar. Det gällde över tjugotusen dollar.

Malev överraskades inte för han hade hört summan redan tidigare.

Är bilderna värda så mycket?

Kanske... Kapten Baranoff tvekade en stund. Han hade väntat en kraftigare reaktion från överstens sida och blev besviken. — ...men västvärlden måste ha massor med lösa pengar. De områden som visas på bilderna är på inget sätt klassade som hemliga.

Har ni synat bilderna noga? Ifall de innehåller uppgifter som inte syns vid första ögonkastet.

En noggrannare kontroll är på gång. Jag satte pojkar som är vana med sån’t i arbete, men jag tror inte att de hittar något speciellt. Amatörmässiga bilder och uppgifter om anläggningar som inte har någon militär betydelse. Vi har förhört dem bägge, men fick redan i början ett ultimatum från topparna i Moskva..., och samtidigt meddelades att du var på väg hit, eller inte precis du utan bara någon, förklarade kaptenen snabbt. — Svensken ska behandlas med silkesvantar. Man vill inte förvandla det här till någon internationell konflikt.

Har KGB tagit kontakt?

Va... KGB. De finns ju inte längre... aha, jag förstår. Baranoff ruskade på huvudet. — Nej. Har inte hört om det i alla fall. Fast jag känner inte de nya. Meddelandet från Moskva...

Var inte från dem. De skickar inte såna, kompletterade Malev. — Så man får inte röra svensken. Men hur är det med den andra?

Om honom har vi inga instruktioner, men vi har varit försiktiga. Han tiger, så nu är det dags för hårdhandskar, förklarade Baranoff. — Vill du vara med?

Du förstår väl att jag inte är här för en samtalsstund. Men jag vill träffa svensken först.

Jag tänkte att vi skulle börja med den andra. Möjligen får vi av honom uppgifter som kan kastas svensken rakt i ansiktet. Det är inget brott att ha valuta, och han hävdar bestämt att han inte vet någonting om filmrullen.

För helvete, Ilja. Mitt mandat räcker inte mer än att vara med på förhören. Det skulle vara bättre att börja med utlänningen.

På det viset. Kapten Baranoff sneglade på sin klocka. — Vi har haft ett avbrott. Eller rättare sagt blev vi tillsagda att vänta, så förhören senarelades. Vi skulle kunna sätta i gång igen... om en timme. Du hinner fika färdigt i all lugn och ro. Vad säger du...?

Malev nickade medgivande.

Och så inga metoder från KGB-tiden, inte på någon av dem. Jag vill inte ha några halvdöda gripna.

Vi får inte ens röra svensken. Få se hur det utvecklas med den andre...

Förhören av svensken gav ingenting. Med en stapplande ryska nekade han till anklagelsen om spionage. Han vädjade till dem för sin nationalitet, och att gripandet skulle kunna påverka de goda relationerna som rådde mellan Sverige och Ryssland. Pengarna var avsedda för en bekant, och filmrullen visste han ingenting om. Allt var en missuppfattning.

Efter att en stund ha följt förhören som inte gav något steg Malev lättad ut ur rummet. Inte en enda gång hade fången nämnt kärnvapen. Möjligen visste han inget, eller höll bara tyst om det. Malev visade inte sin belåtenhet för Baranoff som följde honom ut.

Man blev inte mycket klokare av det.

Med de tidigare metoderna skulle skitgubben nu bedja oss att lyssna vidare.

Malev log glädjelöst.

Inte var de metoderna heller så djävla bra. Bli inte missmodig! Ni kan förhöra honom ytterligare en stund.

Baranoff skakade på huvudet.

Vi blir illa tvungna att nöja oss med uppgifterna som vi fick. Det meddelandet lämnades under förhören, men jag kunde inte berätta om det där inne. Vi måste släppa mannen senare idag.

Vad i helvete talar du om?

Jag beklagar, men ordern är undertecknad så högt upp, att det finns inget annat alternativ än att följa det.

Vem i helvetes idiot? Var det general Gaurilov?

Så, så översten! Det var inte generalen, men ordern kommer från såna som har mycket höga poster, och jag tror inte att de gillar att bli kallade för idioter. Med en undergiven gest ryckte Baranoff på axlarna. — Direkt efter att mannen har undertecknat förhörsprotokollen förflyttas han till Svenska Ambassaden. Han får ett dygn på sig att lämna landet. Jag tror att om han inte reser självmant, kommer ambassaden ordna det så att han gör det.

Ja visst i helvete gör de det, och tackar oss efteråt med kalla handen, svor Malev. Att släppa fången fri kändes konstigt, och hoppet om att föra honom till Moskva grusades även det.

Översten stannade när han kände att kaptenen fattade tag i hans arm. De stod i en smal betongkorridor som fick kaptenens röst att eka pinsamt.

Malev, kan du säga? vädjade Baranoff. — Vad får en man i din ställning att intressera sig för en sådan här obetydlig spionageaffär? Bilderna och pengarna är det nog inte. Varför då?

Malev ryckte på axlarna.

Vem påstår att det här är obetydligt? Jag var nyfiken, det är allt. Har inte på länge stött på ett spionärende.

Tror du att jag sväljer det där?

Det är bäst det. Någon annan förklaring kan jag inte ge.

Hör du. Så sant som satan tror jag dig, snäste kapten Baranoff med blixtrande ögon. — Säkert tror jag på det, försäkrade han utan att riktig kunna tygla sin upprördhet. — Jag nöjer mig med den förklaringen, för du har nog skäl att hemlighålla sanningen.

Malev lade sin hand på vännens axel och ruskade hårt.

Ilja. Vi har känt varandra många år. Är det inte så?

Baranoff nickade.

Joo, många år, översten.

Malev suckade tyst. Åter blev han tilltalad med sin officersgrad.

Har jag någon gång under de gångna åren ljugit för dig?

Om, så har du gjort det helvetes trovärdigt. Okay, jag fattar. Allt handlar om saker som inte angår mig ett skit, konstaterade Baranoff. Han försökte le.

Inte precis så heller, mumlade Malev när han såg att vännen blev sårad, men han hade inget alternativ. — Jag vill se den andra fången, och jag vill ha förhörsprotokollen så snart de blir färdiga. Och inga kopior.

Satans satan, brusade kapten Baranoff upp sig — Och du påstår dig vara här enbart av nyfikenhet. Tala för kråkor, man. Dessutom kan jag inte lämna förhörsprotokollen ifrån mig utan ett domstolsbeslut.

Malev vände sig hastigt mot Baranoff.

Jag uttryckte mig visst otydligt, sade han med en hes röst. — Jag har mina order, och ingen helvetes domstol kan ändra på dem.

Det är... Jag måste ha ett sakkunnigt utlåtande...

Du kan behöva ha mycket annat också, väste översten. Han stirrade på sin vän med stenhårda ögon. — Jag har inte tidigare uppfattat dig som en dumbom...

Kapten Baranoff backade ett steg. Överste Malev reagerade så som han hade gissat att han skulle göra.

Nåja. Visst är vi gamla vänner, medgav kaptenen. Han anade följderna av ett nekande. — Dessutom när man meddelade mig att någon skulle komma, fick jag order om att lämna dokumenten åt honom. Att det var du är bara bra. Uppgifterna lämnas i goda händer, sade han utan att kunna dölja sin bitterhet. — Fast just det att det är du får mig misstänka att det handlar om något helt annat än spionage.

När det gäller spionage...

...som verkar vara ett brott med landsförvisning som straff, kompletterade kaptenen överstens mening.

Det angår inte oss, sade Malev med eftertryck medan han vände sig bort. — Vi diskuterar inte det mer. Nu vill jag se den andre!

Även det förhöret blev resultatlöst. Mannen teg som en mur. Kapten Baranoff kokade av ilska när de återvände till hans arbetsrum.

Så länge man måste akta sig för offentligheten, kan jag inte göra mer, men när svensken är borta...

Malev fnös.

Vad ska du göra då?

Baranoff blev häpen.

Få honom att erkänna så klart.

På vilket sätt?

Det finns nog konster...

Om du menar de tidigare, så var inte de heller alltid så effektiva. Och jag vill att fången hålls vid liv. Malev bläddrade genom dokumenten som hade konfiskerats från mannen. — Enligt de här är han född i Moskva.

Och hans föräldrar är också ursprungliga Moskvabor, förklarade Baranoff. — Med all säkerhet är inte heller det sant. Att kontrollera alla uppgifter tar tid, och mannen själv svarar inte på frågor och du förbjuder hårdhandskarna.

Ni får trötta ut honom, men inte med våld.

Han ger sig inte.

Om inte, då lyckas man möjligen bättre i Moskva. Bekymra dig inte om det du. Malev lämnade dokumenten tillbaks. — Jag har ärenden att uträtta, så att jag hinner inte vara med mer. Fortsätt du med förhören och informera mig om resultaten.

Samtalet avstannade där. Malev gick runt i S:t Petersburgs affärer efter en present till Tatjana. Han ville ha någonting speciellt, någonting sådant som inte fanns i Moskva, men letandet verkade hopplöst. Kapitalismen var på väg att erövra även S:t Petersburg. Huvudgatans bottenvåningar hade till fullo blivit små specialiserade privataffärer, men till Malevs förtvivlan var deras urval precis det samma som det i hemstaden. Efter ett resultatlöst letande nöjde han sig med några CD:n som innehöll London Filharmonikers musik. Han visste att Tatjana älskade klassiker, men gåvans sedvanlighet gjorde inte Malev själv nöjd.

På Nevskij Prospekt stannade översten framför en affär som sålde kvinnokläder. En händelse som hade inträffat för länge sedan fick honom att le. Tatjana, oj Tatjana!

När Malev hade fått sin första utlandskommendering var deras ettårsdag som gifta alldeles nära. Kommenderingen var bara några arbetsfulla dagar i Helsingfors ambassad. Tiden gick så att han helt glömde årsagen. Det var på resan till flygplatsen när något i medresenärernas ord liksom fick honom att vakna upp. För helvete, årsdagen! Han var på väg att missa sin tanke om att skaffa något från ett västland. Något sådant som absolut inte gick att köpa ens i Moskvas turistaffärer. Situationen kändes hopplös. Planet skulle avgå om bara två timmar när skylten till Helsingfors mest kända varuhus syntes genom bilfönstret. Han tvingade chauffören att stanna precis framför ingången och hastade med den kvinnliga ambassadörssekreteraren i släptåg till varuhusets kvinnoavdelning. Som tur för honom var sekreteraren ganska lik Tatjana och väl medveten om vad sovjetkvinnorna mest längtade efter. Inom femton minuter köpte han för all den valuta som han hade med sig.

När Malev vände sig om för att fortsätta promenaden, log han. Den satsningen blev lyckad och festdagens natt oförglömlig, för det var deras dotter ett levande bevis.

På mycket bättre humör tog Malev fram adresslappen som generalen hade gett. Anatoli Merkow, hans föregångare bodde på en undangömd sidogata. Byggnaden var gammal och sliten. Trapphuset var fönsterlöst och glödlamporna utan skärm. I luften hängde en frän matlukt. Malev pustade medan han klättrade till fjärde våningen på trappor som var utrustade med ett nästan från väggen lossnat räcke. Den närmaste lampan var trasig och gjorde det svårt att se numren.

Ingen svarade på knackningarna först men sedan öppnades dörren några centimeter, så långt som en säkerhetskedja tillät.

Vem där?

Malev visade sin tjänstebricka och dörren drogs igen. En stund senare hördes hur säkerhetskedjan lossades. Dörren öppnades.

Överste Grigori Malev! Jag har redan väntat på er.

Det första som Malev lade märke till var mannens mörka, kalla och klara ögon. Annars verkade Anatoli Merkow gammal, äldre än översten hade anat att han skulle vara. Han hade silvergrått hår och en gamlings ställning och han haltade på sin fot när han hastade framför gästen längre in i rummet.

Nå Malev. Ni blev visst överraskad.

Översten. Jag är förvånad...

För att jag fortfarande är vid liv? Inte många som vet det. Merkow gjorde en gest mot en robust fåtöljgrupp. Hans ögon stirrade vaksamma och avspeglade sinneskraft. — Sätt er ned. Generalen talade om att ni har något att berätta.

Betänksamt satte Malev sig. Kanske blev han skickad till S:t Petersburg för att träffa sin föregångare och spionageaffären bara var en förevändning. För Anatoli Merkow hade redan väntat på honom. Malev andades djupt när han kom ihåg, att det inte var mer än tre eller fyra år sedan som översten hade lämnat sin post.

Det är underligt att vi inte har träffats tidigare, konstaterade Merkow medan han sneglade på sin gäst. Han korsade sina armar över bröstet och väntade.

Njaa, muttrade Malev lågt, — jag fattar inte varför. När jag började hade översten redan slutat, enligt uppgifterna några månader innan. Möjligen därför.

Man ville inte att vi skulle mötas.

Jag förstår inte. Varför?

Jag representerade det gamla. Ni vet väl inte, men jag tillhörde även säkerhetstjänsten. Man ville inte att ni skulle få några influenser.

Jag skulle behövt såna. Nu tvingades jag att börja från början.

Organisationen med sina duktiga medhjälpare fanns väl kvar?

Malev svarade inte omgående utan försökte gissa hur mycket Merkow redan visste, och vad man kunde avslöja för honom.

Nej! Mycket var inte kvar. Avdelningen är ombyggd helt och hållet.

Oh, suckade Merkow, — det var det jag var rädd för.

Bägge männen tystnade, och Malev fick tillfälle att se sig omkring. Lägenheten verkade trång. Möjligen var det en tvåa som ett tungt möblemang fick verka mindre. På väggarna hängde några naturmålningar och ett par inramade bilder, men ingenting som avslöjade innehavarens tidigare yrke. Rummet var neutralt, som vilken pensionärs hem som helst.

Jag bor ensam, konstaterade Merkow. Han log lätt. — Och jag har aldrig sökt lyx. Frugan skaffade möblerna. De är alldeles för stora och tunga, men jag vill inte bli av med dem. Det är på grund av en åldrings sentimentalitet.

De gör rummet... trivsamt, nickade Malev gillande. — Min fru har samma smak.

Överste Merkow ryckte på sig.

Jag hörde om olyckan som er fru var inblandad i. Hur mår hon?

Hon är delvis... förlamad, svarade Malev försiktigt.

Något hopp om tillfrisknande?

Nej.

Anatoli Merkow kravlade upp sig och hämtade en av bilderna som hände på väggen.

Min fru och min son, mumlade han och torkade ömt damm från glaset innan han räckte den till Malev. Bilden var tagen i ett semesterparadis och föreställde en mörkhårig, leende kvinna i sällskap med en tonårig pojke.

De bägge är borta. Döda.

Orden sades med en sorgfylld, knappt hörbar röst. Mannen vars samvete tyngdes av så många människors öde verkade nästan bruten. Malev räckte tillbaks bilden.

Jag hörde om er frus bortgång. Det är länge sedan, men jag visste inte att ni hade barn.

Sonen var det enda.

Samtalet avstannade medan översten hängde tillbaks bilden på sin krok. När han satte sig var hans sinnestillstånd redan lugnt och med en befallande röst krävde han:

Nu vill jag höra varför ni är här?

Malev kände sig irriterad. Tyst förbannade han generalen som inte med ett enda ord hade förklarat varför han måste träffa sin föregångare och hur mycket man fick avslöja för honom. Trevande berättade Malev om vad som hade hänt på forskningsanläggningen. Överste Merkow bröt honom inte en enda gång. Allt eftersom Malev hann längre i sin berättelse övertygades han om att överste Merkow redan visste allt. Någonting i överstens stela min avslöjade det, och efter att Malev slutade kommenterade han inte det som han hade hört.

När Malev två timmar senare lämnade rummet var han bekymrad. Varför hade Merkow inte frågat om detaljer, inte ens om dem som han med flit hade låtit bli att nämna?

Det var redan mörkt när Malev steg ut på den dåligt belysta gatan. Det duggregnade och luften kändes tjock av avgaser. Trafikmullret från Nevskij Prospekt hördes tydligt. Malev svepte sin mantel tätare omkring sig och började sakta gå mot inkvarteringen. Mötet med Anatoli Merkow spökade i hans tankar. Översten kände till hans besök och förmodligen visste han även mycket annat.

Under kvällen läste Malev förhörsprotokollen som kapten Baranoff hade lämnat över till honom. I dem nämndes att fången hade börjat svara på frågor. Inte på något viktigt, men hans identitet hade blivit röjd och som översten hade misstänkt var han inte från Moskva. I protokollen nämndes ingenting om forskningsanläggningen och Malev tittade nöjt på sin klocka. Den var redan tolv. Han kände sig trött för natten innan hade blivit kort. Utan att jäkta tog Malev av sig kläderna och efter en varm dusch klev han i säng. Han somnade omgående.


Nattens mörker stärktes ytterligare av de mellan höga bergstoppar ankrade molnen, som hällde tonvis vatten ned på dalen och den sömniga staden. Regndropparnas knattrande och den kraftiga vindens susande täckte över de svaga ljud, som tre in i mörkret gömda gestalters försiktiga framfart alstrade. Männen var klädda i forna sovjetarmens specialtruppers fältuniform, och de hade smetat sina ansikten med camouflagefärg så att bara deras vaksamma ögon glimrade i det svaga skenet som spreds från ljusen på kasernområdets yttersidor. Sidan på kasernen var nästan mörk. Lamporna som vanligen lyste upp den var släckta och det hjälpe männen ytterligare. De smälte in i mörkret som skuggor. Knappt hundra meter längre bort vaktade en skarpögd vakt, som kanske skulle ha sett de ljusglimtar som reflekterades från männens vapen, om han hade kommit på att titta åt rätt håll. Men han tittade inte för han anade ingenting. Vaktplatsens med all hast uppresta fönsterlösa bur bjöd ringa skydd mot de regnpustar som vinden förde med sig.

Kasernbyggnaden var mörklagd. Bara på mitten av långsidan fanns ett med tjocka gardiner täckt fönster som svagt glimrade i mörkret. Den första smygande mannen stannade vid gränsen till det svaga skenet och tvingade även de andra att stanna. Försiktigt ställde han sig på alla fyra och medan hans kompanjoner höll vakt smög han smidigt till andra sidan av ljusglimten och vinkade åt de andra att följa efter. Männen rörde sig försiktigt, och alla visste sin uppgift utan ytterligare order. En kort stund syntes de i det från fönstret fallande svaga ljuset, men just då fäste vakten sin uppmärksamhet på ett svagt skrammel som hördes från ett annat håll. För sin egen lycka såg han ingenting, för trots regnet syntes han tydligt genom ett prickskyttegevärs mörkersikte. Mannen som höll vapnet höll fingret på avtryckaren. Det minsta tecknet på att vakten hade sett skuggorna vid sidan av kasernen skulle medfört hans omedelbara död. Men vakten såg ingenting, inte männen vid kasernen eller prickskytten.

Mannen som låg längs framme steg upp försiktigt, halade sig till dörren som var bredvid fönstret och ett i vinden försvunnet klick visade när låset gick upp. Dörren in i den mörka tamburen öppnades. Gångjärnen knarrade, men ingen hörde ens det ljudet. Två av männen smög in och stängde dörren efter sig medan den tredje stannade utanför. I den beckmörka tamburen syntes dörren till det inre rummet som en på sin kortsida stående rektangel av ljusstrimmor. Männen lyssnade en stund. Inifrån hördes svag musik, som då och då överröstades av enstaka hostanden och knarrandet av en trästol. Efter att blivit säkra på att det utöver vakthavande inte fanns några andra i rummet, ställde en av männen sin hand på dörrvredet och tryckte lätt. Han flinade när dörren öppnades.

Det uniformklädda vakthavande, som var böjt över ett gammalt skrivbord och läste en tidskrift, överraskades totalt när männen klev in. Vakthavande flög upp och tryckte sina handflator hårt mot bordsskivan, men hans hastiga rörelse hejdades när mannen som först steg in tryckte en ljuddämparutrustad pistol mot hans kind. Vakthavande stelnade med blicken fäst på mannen med vapnet och fingret som korsade dennes läppar. Vakthavande fattade och teg, men kunde inte hindra sitt skrämda stönande. Fingret som var på avtryckaren berättade för honom, att han var nära att dö. Dess ankomst ville han inte påskynda genom att göra en oförsiktig rörelse.

Om du gör som vi vill kommer du att få leva, sade pistolmannen lågt. Han räckte sig efter en stol som stod lite avsides, ryckte den närmare och satte sig. Pistolmynningen pekade hela tiden mot vakthavandes ansikte. Den andra mannen klev till den halvöppna dörren som ledde in i byggnaden och stängde den. Han lutade sig mot väggen med en ljuddämpad automatpistol hängande i handen.

Vad... vad i helvete menas? Vakthavandes röst darrade när han ställde den enda frågan som passade in i situationen.

Två av era män har ett möte senare på kvällen. Vi förordades att hämta dem.

Kunde man inte göra det under dagtid och utan vapen, undrade vakthavande trots att han redan visste svaret.

Pistolmannen flinade.

Beslutet fattades väl för sent..., sade han och sökte sig till en bekvämare sittställning. Vapnet pekade utan darr mot vakthavande, — ... och ni har ju utegångsförbud. Kanske hade de inte fått tillstånd.

Utegångsförbudet är redan indraget, lyckades det skräckslagna vakthavande stamma medan han glodde på pistolen som pekade på honom. Hans tjänstevapen låg i översta skrivbordslådan. Alldeles för långt borta för att ge honom en minsta möjlighet att få tag i det före ett dödande skott. Han stötte sig på sina händer utan att våga röra sig ens en millimeter.

Vad vill ni av dem?

Det angår inte dig. Hämta bara männen utan att någon annan ser det, det räcker.

Vakthavande sneglade på mikrofonen till kasernens interna snabbtelefonsystem. Om man kunde använda den och slå larm, tänkte han. Vakterna som låg i vilorummet skulle uppfatta att något var fel och rusa till hjälp.

Oj oj. Det är bäst att du inte försöker! Pistolmannen gissade vakthavandes tankar och viftade menande med vapnet.

Det är snabbaste sättet...

Men med högtalare öppnar man inga dörrar, eller hur?

Vakthavande svarade inte. Ett trettiotal av männen var bakom lås och bom, och pistolmannen verkade veta det.

Och vi har ingen brådska. Jag hinner i lugn och ro berätta vad som händer om allt går åt helvete, log mannen. — Du dör, fast inte snabbt eller utan smärta men dör ändå. Därefter är det dina kompisars tur, de som ligger i rummet i änden av korridoren. Utan vapen har de ingen som helst chans. Är det inte dumt att de inte får ha sina vapen med sig? Vad för sorts vakter är såna? I alla fall, när andra börjar fatta vad som är i görningen är vi redan borta. Och visst har vi då stoppat några handgranater i de närmaste rummen. Följderna av dem är riktigt otäcka. Kanske inte alla dör omgående men de flesta gör det. Fast det skulle inte längre bekomma dig med alla kulorna i magen.

Ni... ni rövare, mördare, stammade vakthavande. Det bestämda och kalla sättet som mannen framförde sitt budskap visade, att han kunde förverkliga hotelsen.

Oss kan du kalla för vad som helst, men försök inte leka hjälte, hotade pistolmannen. Han verkade talför, nästan kamratligg. Under baskern stack några ljusa hårlockar ut och hans ögon var klarblåa. Han var undersätsigt byggd och mycket frimodig i framtoning och skilde sig markant från sin nervösa kompanjon, som var lång och kantig och hade mörka ögon som blixtrade till i hans med svart färg klottrade ansikte. Den mannen var utlänning eller från någon av den forna Sovjetunionens gränsländer. Bägge männen var tungt beväpnade. Vakthavande hade aldrig sett såna vapen. De verkade vara fruktansvärt effektiva, och männen utstrålade en hänsynslös självsäkerhet. De var skolade att göra det som de höll på att göra, kanske i många liknande situationer. Veteraner från kriget i Afghanistan?

Underkuvat suckade vakthavande djupt utan att kunna föreställa sig varför mannen ville träffa de två soldaterna. I själva verket var han inte ens intresserad av det. För honom var det viktigaste att hålla nerverna i styr och lyda. Bara så kunde han behålla sitt liv.

Vad vill ni att jag gör, frågade han lågt.

Med sin vänstra hand tog pistolmannen ur sin vapenrocks ficka fram två bilder och lade dem på bordet.

Det gäller de här mannen. Namnen är på baksidan. Pistolen pekade stadigt hela tiden på sitt offer. — Stig upp, så att vi kan hämta dem...

Mannen stod upp och gav ett tecken med sitt vapen.

Så som du nog gissar känner vi männen. Det är ingen ide att föreslå några andra. Ta nycklarna. Jag följer bakom dig så försök inte någonting. Jag skulle hinna kasta några granater in i rummen, och jag behöver nog inte ta om vad de kan orsaka.

Männen är obeväpnade.

Skulle inte störa min nattsömn...

Vakthavande steg upp med båda händerna synliga för de skarpögda männen.

Nycklarna är där. Han nickade mot skåpet som satt på väggen bakom honom. — Och dess nyckel ligger i skrivbordslådan.

Bra. Flytta på dig mer till mitten av rummet och håll händerna i luften. Pistolmannen rundade bordet och drog upp lådan. Han flinade i åsynen av Nagan som låg överst. — Det var klyftigt av dig att inte försöka... Du skulle ändå inte hunnit.

Jag skulle ha försökt om ni hade lämnat en chans, ljög vakthavande. Vad angick det honom om kasernen blev av med två soldater, man skulle klara sig även utan dem. Fast officeren från Moskva skulle visst skälla, och den förbannade översten fick gärna göra det för det var inte hans liv som var i fara.

Vilken hjälte. Stupad i försvar av fosterlandet, skrattade pistolmannen godmodigt. Han lyfte fram ett knippe nycklar. — Är den nå’n av de här?

Vakthavande nickade. Han blev irriterad av mannens lugn och självsäkerhet. Mannen var en mördare, men uppförde sig som en officer på besiktningsrunda.

Ta fram cellnyckeln!

Nycklarna som hängde i skåpet vad numrerade efter rummen. Vakthavande böjde sig för att plocka fram den rätta, men hejdade sig. Med en opassande nyckel skulle man vinna tid, tänkte han, men stötte snabbt tanken åt sidan. Säkerligen visste männen numret till den rätta cellen. Vakthavande tog nyckeln och sträckte på sig.

Okay, vi går, och ta det lugnt. Pistolen viftade hotfullt. — Hämta bara männen.

Den andra mannen som stod längre bort nickade. Från korridoren hördes inget speciellt och han knuffade upp dörren. Det var mörkt och den lilla lampan som pistolmannen tog fram lyste inte mycket men räckte för att avslöja numren som cellerna var märkta med. Genom en öppen lucka hördes flera mäns lugna andetag. Någon snarkade högt men det störde inte de andras sömn.

Ta ut männen, och det är ingen ide att väcka några andra. Vakthavande hörde en viskning och en kall pistolpipa rörde hans bakhuvud.

Försiktigt stoppade vakthavande nyckeln i nyckelhålet. När dörren öppnades knarrade den svagt och de närmast sovande ryckte till lite men ingen vaknade. Vakthavande smög in. Han visste var männen låg. Handen på munnen hindrade ett sömnigt mumlande medan han viskade instruktionerna i den överraskade mannens öra. Även att väcka den andra soldaten gick lika lätt. Det enda svaga missljudet blev till när de på utvägen stötte mot en pall som slog mot väggen. Soldaten som låg närmast studsade upp och frågade någonting. Han såg ingenting genom mörkret, och när ingen svarade på hans upprepade fråga, lade han sig igen. Vakthavande suckade av lättnad. Under en kort stund trodde han sig ha orsakat en katastrof, kanske inte för alla, men redan en mans onödiga död skulle ha varit för mycket. När de väckta männen stod i korridoren låste han dörren efter sig.

Är det här någon satans övning, va? undrade den först väckta när en tunn ljusstråle svepte över hans ansikte. Han viskade så som man hade viskat för honom. — Eller är det nya förhör?

Jag vet inte? Man kanske bara vill träffa er, svarade vakthavande. Han anade att någonting var på väg att gå åt helvete, lika mycket för hans egen del som för de bägge soldaternas.

Rör på er! Det här är ingen mötesplats, fräste pistolmannen och pekade med ficklampan mot dörren som hade öppnats halvt. Sin pistol gömde han under vapenrocken.

I det svaga ljuset som spreds in i korridoren sneglade soldaterna på den camouflagemålade mannen. Hans behärskade uppträdande lugnade dem, och utan att protestera gjorde de så som de blev tillsagda. Den mannen som väntade vid dörren steg åt sidan för att släppa de andra in i rummet. Det starka ljuset från taklampan fick soldaterna att kisa.

De rätta killarna, eller hur, undrade pistolmannen när han stängde dörren.

Ja, det är de.

Inte fan har... började vakthavande när någon slog honom hårt i skallen och han kastades in i närmaste hörn. Blinkande sina ögon i ljuset och med sömnsega tankar stod soldaterna på sina platser utan att fatta vad som höll på att hända. Pistolmannen höjde sin arm och tog ett snabbt steg mot närmaste soldaten. Den svaga smällen som hans pistol med liten kaliber orsakade fick den andra soldaten att blicka åt ljudhållet. Han såg sin kompis falla handlöst på golvet. Skräckslagen vände sig soldaten om för att fly, men en stark arm vreds bakifrån runt hans hals och hindrade skriket när en bredbladig kommandokniv stacks in mellan hans revben. Soldaten stretade emot, men armen höll fast honom som i ett skruvstäd och han dog när blodet rusade ut ur det sårade hjärtat. Mannen som höll kniven släppte kroppen ned på golvet.

Vad gör vi med honom?, frågade han och nickade mot den medvetslösa vakthavande.

Låt honom vara. Ordern gällde bara de här två, svarade pistolmannen kort. Han böjde sig över den skjutna mannen och tryckte handen på hans hals. Golvet runt omkring den döda färgades rött av blod som sipprade ur kulhålet. — Kontrollera den andra!

Jag vet hur det görs, morrade knivmannen till svar när han stoppade undan den blodiga kniven. — Jag har övat...

I så fall ska vi dunsta.

Under de få minuter som operationen hade tagit, hade det jämna regnet tunnats ut till skurar. När mördarna steg ut och mötte sin kompanjon slutade regnet helt för en stund. Ljuset från belysningen från områdets utkanter nådde till sidan av kasernen och bildade skuggor. Vakten som stod hundra meter längre bort blickade just då åt rätt håll. Under några sekunders tid såg han rörelserna av männen som smög längst kasernen, men innan han hann ordna skärpan på sin nattkikare var männen redan borta. Trots att vakten hade sett skuggorna bara en kort stund, var han säker på sin iakttagelse och följde order. Beslutsamt lyfte han luren på den i vaktkuren installerade fasta telefonen. Prickskytten som låg några tiotal meter längre bort tryckte hårdare på avtryckaren men han sköt inte utan följde vaktens rörelser genom sitt starkt förstorande kikarsikte. När det under ett par minuters tid inte hände någonting, vakten hade lagt på luren utan att försöka följa männen som redan försvunnit in i mörkret, lönnmördaren slapnade av, släppte avtryckaren och började bärande sitt gevär åla därifrån. I skyddet av några buskar vände han sig om och blickade bakåt. Kasernen var fortfarande obelyst, och han gissade att de andra redan hade hunnit i säkerhet. Uppdraget hade blivit genomfört. Utan att kontrollera närmare området runt omkring sig började han hukande springa mot den tidigare bestämda mötesplatsen.


Knackningarna trängde in i Malevs medvetande som något som ingick i hans overkliga dröm. När knackningarna fortsatte envetet, och inte ens över öronen dragen kudde dämpade ljudet helt, vaknade han.

Ursäkta mig, herr överste! Kaptenen väntar på er i sitt arbetsrum. Rösten på den unga mannen som stod i korridoren lät bekymrad.

Har det hänt något...?

Ja. Det har det. Kapten Baranoff vill träffa översten omgående.

Malev förbannade läget när han drog igen dörren. Klockan var inte mer än tre. Brutna nattsömn verkade bli en vana för honom, tänkte han irriterat. Och vad i helvetes problem hade kaptenen den här tiden på natten? I alla fall verkade det säkert, att det inte var några goda nyheter.

Kapten Baranoff väntade i sitt rum när Malev stegade in.

Malev! Det satans skitarslet lyckades ta livet av sig, stönade kaptenen så snart han såg översten.

Vad talar du om, undrade Malev trots att han anade redan.

Kaptenens blekvita ansikte täcktes av svettpärlor.

Vi gjorde som du föreslog. Förhören slutades framåt midnatt och fången låstes in i en cell. Vakterna fick order att hålla ett öga på honom. Kaptenen slutade och skakade på sig. Efter en liten paus fortsatte han: — På nå’t helvetes sätt lyckades han hänga sig.

Var inte vakterna förvarnade om sådant? Varför kontrollerade man inte honom kontinuerligt? röt Malev. Han visste inte om bombernas försvinnande och spionageaffären hade någonting gemensamt, men möjligheten att ta reda på det tycktes försvinna helt.

Jag vill inte försöka med några bortförklaringar. Men vakterna hade order om att hålla koll på fången hela tiden. Cellen var belyst. Kaptenen torkade sitt ansikte med en näs­duk. Han andades tungt.

Jag vill träffa vakterna genast.

De är fängslade. Jag hoppades faktiskt att du skulle vara med när vi förhör dem. Kapten Baranoff reste sig. — Vill du se den döde först? Man har inte flyttat honom än. Läkaren kom inom tio minuter men han kunde inte göra någonting.

När överste Malev och kaptenen anlände till platsen höll läkaren på att avsluta sin undersökning.

Vakterna började livräddningsförsöken, men den som är död är död. Jag beslutade att det var lönlöst att föra honom till sjukhus. Tänkte att ni ville se honom, förklarade han.

Fången låg på rygg med halvöppna ögon och tungan mellan tänderna.

Hur hängde han sig?

På lakansremsor. Knöt andra änden runt sin hals och den andra på sänggaveln. Det är inte lätt att ta livet av sig på detta sätt, men han lyckades. Drog igen snaran genom att kasta sig ned på golvet. Tappade medvetandet inom några sekunder. Det är svårt att exakt säga hur snabbt döden inträffade, men på två eller tre minuter skulle jag gissa. Läkaren ryckte på axlarna när han med en omedveten rörelse masserade sina glasögon. Trots sin skenbara likgiltighet var inte ens han helt immun inför en våldsam död. — Dog när blodcirkulationen till hjärnan stryptes, kompletterade han till sist.

Malev gick ned på knä framför liket och rörde på den dödes huvud. Runt halsen syntes ett mörkblått streck.

Han lyckade dra snaran verkligen hårt, mumlade läkaren. Han böjde sig och visade några rispor på den dödes hals. — Vakterna fick inte loss snaran utan att skära av den.

Malev kontrollerade liket noggrant innan han reste sig.

Några andra spår på våld?

Inte i alla fall såna som syns så där bara. Slutrapporten kan jag ge efter att ha undersökt honom bättre.

Ni ska göra det så fort som möjligt, krävde Malev. Han gav åt kaptenen tecken att följa och flyttade sig till korridoren. — Jag vill förhöra vakterna var för sig.

De är tre stycken. Längst ned på den här korridoren finns ett lämpligt rum. Gå först så ser jag till att man tar fångarna dit. Kaptenen visade med sin hand. — Där finns även en bandspelare om du vill banda.

Malev nickade. Två timmar senare tryckte han sig mot ryggstödet på den slitna fåtöljen som han satt i och svor med hög röst. Under de senaste dagarna hade han svurit rätt så ofta. Inte heller den här gången gav förhören något resultat. Alla gripna framställde samma berättelse. Fången hade tagit sitt liv under ett kort, obevakat ögonblick.

Satan vilka dumskallar, väste Malev. — Bara tvåtimmarspass och man måste gå och pissa. Argt tittade han på kapten Baranoff som lutade sig mot dörrkarmen med en halvbrunnen cigarett mellan sina fingrar. — Jag vill ha dem inlåsta och länge!

Översten! Det är jag som har högsta ansvaret för fångarna, så den rätta skyldige är jag. Cigaretten i kaptenens hand darrade så att aska spreds på golvet. — Under kvällen var det ingenting som tydde på att något sådant här skulle inträffa. Han var slutkörd men inte bruten. Jag är så in i helvetes ledsen, översten.

Om han gjorde det själv?

Kapten Baranoff stelnade till när han hörde Malevs torra konstaterande.

Vad menar du?

Malev lekte med en penna. Genom tystnaden som lade sig i rummet hördes röster från korridoren.

Lakansremsorna var dragna åt så hårt att det är mycket svårt att tro att han själv kunde göra det. Argt kastade översten pennan på bordet medan kaptenen försökte få sin röst att fungera.

Översten, svara för helvete! Har jag rätt om jag påstår, att det gäller något mycket större än på fel plats tagna turistfoton, lyckades kaptenen till sist fråga.

Malev tittade snabbt på dörren. Från korridoren hördes åter röster men även de avlägsnade snabbt. Han visste, att kapten Baranoff inte var någon dumbom. Kaptenen skulle bli misstänksam, vad han än berättade för honom, men sanningen kunde inte avslöjas.

Så kan det vara eller så är det inte det. Jag vet inte än.

Sådant som inte angår mig det minsta?

Ja.

Kaptenen suckade missmodigt. Han förstod att översten inte skulle avslöja något mer.

Vad vill du att jag ska göra, och vad gör du själv?

Det är värt att tänka på. Malev plockade upp pennan som han en stund tidigare hade kastat och ritade med den en vid cirkel upp i luften. — Jag är illa tvungen att ringa till Moskva, och vill göra det från en telefon som inte kan avlyssnas. Har ni någon?

I det här rummet. Kaptenen dröjde inte med sitt svar. — Det är inte så länge sedan som jag lät kontrollera.

Och?

Nu är allt rent.

Medan Malev lyfte telefonluren backade kapten Baranoff ut ur rummet och stängde dörren efter sig. Man svarade direkt när signalen nådde fram.

Generalen. Jag har helvetes dåliga nyheter att berätta, avslöjade översten. Tystnaden som följde hans ord kändes olycksbådande. — Allt har gått åt helvete!

Översten. Jag hörde om det. Livet är fullt av överraskningar, svarade generalen med en tonlös röst. Redan hans första ord fick Malev att haja till. Generalen visste redan vad som hade hänt. Hur var det möjligt?

I själva verket tänkte jag kontakta er, men ni hann före. Kapten Baranoff är kunnig nog att ta över undersökningarna, eller hur? Frågan var bara ett konstaterande för generalen fortsatte omgående: — Ni lämnar allt till honom. Han får vissa speciella befogenheter som kommer att underlätta hans jobb. Jag litar att Baranoff tar reda på om det var något annat än självmord.

Malev ville protestera, för han gissade att än en gång skulle han bli tvungen att lämna ett halvfärdigt arbete, och generalens följande ord avslöjade att han hade rätt.

Överste Malev. Där finns det inte längre någonting ni kan göra. Det är bäst att vi träffas så fort som möjligt. Planet väntar på er på flygplatsen.

Generalen stängde av telefonen direkt efter sina sista ord. Översten svor högt när han ställde tillbaka luren. Allt verkade så sinneslöst, tänkte han bittert. Honom rev man fram och tillbaka över tusentals kilometer utan möjlighet till tillräcklig sömn eller att han fick koncentrera sig på ett fall i taget. Och det var självklart att hans vägar kontrollerades. Även det bekymrade honom.


När planet landade på Moskvas militärflygbas höll morgonen på att dagas. Malev kravlade sig ut ur den trånga kabinen utan att se sig omkring. Den svarta limousinen stod där han anade att den skulle stå, gungande efter en hård inbromsning. Bakdörren öppnades. Malev tittade snabbt runt flygplatsområdet innan han steg in på baksätet. Dörren stängdes igen efter honom.

Generalen. Min tid går till intet på det här sättet. Det är bara idel resande, konstaterade Malev som hälsning.

Kritiken är befogad, svarade generalen utan att ta notis av ohövligheten som hördes i överstens röst. — Men det fanns anledning att observera det som hände i Sankt Petersburg. Synd bara, att det slutade så... sorgligt. Vad angår svensken, är det ingenting som vi kan göra i hans fall. Han lämnar landet snart.

Medan generalen talade förflyttades bilen bort från flygplanet. Chauffören stannade kvar på framsätet lutande över ratten. Översten kisade undrande på honom. Generalen iakttog hans blick.

Han är pålitlig, och det där glaset mellan släpper inget ljud igenom. Man hör ingenting av vad man talar om på baksätet, förklarade han.

Jag ger blanka fan i om han hör.

Men det gör inte jag, väste generalen ovänligt. Han sträckte på sig på det mjuka sätet. — Översten fortsätter snart. Vi har inte lång tid på oss den här gången heller..

Tillbaks till Ural?

Ja. Först tänkte jag skicka er dit direkt, men er fru har samlat ihop förnödenheter för ett litet paket. Kvinnorna är alltid så omtänksamma om vårt välbefinnande.

Malev orkade inte ens bli arg. Åt helvete med paketet, tänkte han. Säkerligen fanns det en viktigare anledning för att hämta honom till Moskva.

Varför den här gången?

Generalen svarade inte omgående utan följde med blicken tankbilen, som var på väg till flygplanet för att fylla dess tankar för en ny avfärd.

Överste Malev, sade generalen utan att vända sin blick från tankbilen. — Det som hände i Sankt Petersburg var illa, men förra natten hände även annat. Han vände sig raskt mot översten. — Ni hade givit order om att vid behov meddela mitt kontor om saker och ting ändrades på anläggningen?

Ja. Malev spände sig av oro. — Jag hade inte något annat telefonnummer att ge. Jag visste ju inte vart...

Generalens ögon blixtrade när han avbröt översten med en befallande gest.

Jag tänkte att det var så. Er hjälpreda kontaktade kontoret, möjligen Wolf just innan översten ringde. Han ville tala med er, men när vakthavande inte visste var översten befann sig tog han kontakt med mig. Generalen tystnade för stunden då tankbilen körde bort från landningsbanan. Malev frös. Han var säker på att han hade ringt till vakthavande och lämnat numret till S:t Petersburg.

Wolf ville först inte berätta, fortsatte generalen. — Era adjutanter är välskolade och lojala, men till slut lyckades jag övertyga honom om att det inte bröt mot överstens order om han berättade för mig.

Malev fattade vad generalen menade.

Ordern förutsatte att de skulle kontakta mig, ingen annan.

Generalens leende var glädjelöst.

I själva verket är jag ingen utomstående, påpekade han. — Men för helvete, jag var tvungen att pressa Wolf rejält innan han gav efter.

Hoppas att han kan bevisa det.

Jag tror att han kan. Generalens min var allvarlig. — Wolf meddelade att två av anläggningens vakter blev mördade i natt, avslöjade han utan någon som helst känsla i rösten.

Vad i helvete...! stönade Malev, men bröt mitt i meningen när han upptäckte att generalen ville fortsätta.

Wolf bad mig förmedla nyheten. Vi talade inte om detaljer.

Varför fick jag inte flyga direkt...?

Översten. Jag har uppgifter som inte kan lämnas via telefon eller post. Att mötas är det enda tillräckligt säkra sättet.

Generalen öppnade attachéväskan som låg i hans famn och tog fram ett tjockt A4-kuvert.

Att läsa under flygresan, sade han och stoppade kuvertet i överstens händer. — Ni ska gå igenom dokumenten noga . De får inte lämnas till någon annan än er, utan förstöras så fort ni har läst dem. Wolf och Gorki... njaa, för dem kan ni berätta så mycket som ni själva känner nödvändigt, men jag rekommenderar att så lite som möjligt.

Attachéväskan låstes igen.

Det var på grund av de där dokumenten som jag ville träffa översten. När ni har läst dem så förstår ni. Översten, vi måste vara försiktiga för jag vet inte vilka som är vänner och vilka fiender. Inte än, så att vi måste akta oss.

Malev nickade. Han var inte säker på vem han skulle vara mest rädd för.

När får jag svaren på mina tidigare frågor?

Några är i kuvertet och resten skickar jag så fort som möjligt. Vad gäller överstens begäran om specialtrupper, så får ni hundra man. De är bland de bästa, men ni får dem inte direkt.

De behövs redan nu.

Jag beklagar. Det går inte att få fram sådana trupper hur som helst. Det väcker mycket uppmärksamhet. Ni får nöja er med dem ni redan har.

Malev frös igen. Det var obehagligt att känna sig som en enkel springschas, som skulle bara lyda order och som blev ständigt kontrollerad. Han ville protestera men bedömde det lönlöst. Besluten togs ändå högt ovanför hans huvud.

Ja generalen, jag fattar, nöjde han sig med att svara.

Ett skarpt klickande ljud fick Malev att haja till. Dörren hade blivit låst efter att han steg in. Generalens min var hård.

Men jag kan inte förstå varför ni valde mig? fortsatte översten. — Tillhör inte sådana här utredningar proffs?

Javisst, och om vi inte snarast möjligt hittar bomberna, tar de över. Men jag försöker hålla säkerhetstjänsten utanför ytterligare några dagar.

Jag förstår inte varför det är viktigt att hålla dem utanför?

Så klart förstår ni inte, men så är det bättre... tills vidare.

Deras män finns på anläggningen?

Generalen nickade bestämt.

De finns. Men de blandar sig inte i.

Jag skulle gärna vilja veta deras namn. Vi kan behöva hjälp.

För helvete, översten, namnen har ingen betydelse! exploderade generalen. Han blev sällan upprörd, men nu tappade han självkontrollen totalt. — När jag säger att ni inte får ha någonting att göra med dem så menar jag det, röt han. — När tiden är mogen för samarbete får ni veta det. Blev det uppfattat?

Ja visst, herr general, medgav Malev utan att förstå varför hans överordnade blev ursinnig.

Ni är helvetes duktig, men det gör er inte oersättlig. Generalen kämpade för att få kontroll över sin vrede. — Vi har bara några dagar på oss för att undvika en internationell skandal, så att försvåra inte situationen ytterligare. Ovänligt räckte han fram sin hand.

Ert plan väntar!

Förbryllad tog Malev generalens hand innan han backade ut ur bilen med Tatjanas paket och generalens kuvert i sin famn.


När Nivan stannade framför garnisonsbyggnaden visste Malev redan det mesta om tragedin som hade inträffat. Löjtnant Wolfs berättelse hade ökat hans oro ytterligare.

Möte om en halv timme. Ge besked till de berörda, röt Malev till löjtnanten när de lämnade bilen. Utan att förklara närmare vilka han menade med de berörda, vände Malev sig mot Nivas chaufför.

Du känner staden och dalen?

Herr överste. Jag har varit här redan tre år, och alltid har man inte begränsat vår rörelsefrihet som nu, förklarade chauffören. Ljuddämparen på Nivan var trasig och mullret störde diskussionen. Han stängde av motorn. — Ibland åker jag och fiskar på sjöar längs borta i dalen, därför kan jag området bättre än många andra...

Det räcker, bröt Malev honom ovänligt. — Anmäl dig hos sergeant Maltsev. Han ordnar så att du är anträffbar hela tiden. Tills vidare får du inte lämna byggnaden utan mitt godkännande. Är det klart?

Ja, ja, herr överste, svarade chauffören. En missmodig grimas på sitt ansikte över ordern som ytterligare begränsade friheten klättrade han tyst svärande tillbaks in i Nivan.


Hur i helvete är det möjligt, att i en noga vaktad byggnad kan någon bara knalla in för att mörda? Malev försökte inte ens dölja sin vrede. — Sergeanten! Var inte era män på sina platser?

Sergeant Maltsev ansvarade inte för områdets säkerhet, och därför var det lättast att börja med honom, konkluderade Malev.

Översten! Sergeanten överraskades när han blev tillfrågad, men lyckades ändå hålla sin röst stadig. — Jag har till mitt förfogande tio man. Vi är i reserv, påminde han, — men sysslolöshet är inte bra för männen och vi kom överens med kapten Boris Butov att ta över ansvaret på två av vaktposterna. Det var för anläggningens säkerhet. Ingen kunde ana att kasernen var i fara.

Jag minns vad vi kom överens om, erkände Malev. — Och ingen av era män såg något ovanligt?

Nej. Inte före morden. Vaktposten som låg närmast kasernen larmade om några okända som smög längs sidan på byggnaden. Det var helt enligt de order han hade.

Vad hände efter larmet? undrade översten. Han gav ett tecken åt sergeanten att tiga och tittade fordrande på polisbefälet.

Jo. Vi kontrollerade området omedelbart efter att ha fått meddelandet, började kaptenen motsträvigt, — men hittade ingenting.

Att bemanna vaktposterna var er uppgift. Var hade ni era män i natt? Var de på stan för att knulla?

Boris Butov rodnade.

Översten! Ni vet förbannat väl att så inte var fallet. Vi hade vår normala vaktstyrka. Ingen kunde ana att något så fruktansvärt skulle inträffa. Mot anläggningen kanske, men inte mot kasernen. Det är helt absurt att påstå... Han svettades. Kärnvapnens försvinnande var redan tillräckligt illa och nu morden. Hans framtid verkade inte speciellt ljus.

Jag påstår ingenting. Vill bara få reda på vad som verkligen hände i natt. Malev kunde inte tygla sin irritation trots vetskapen om att anklaga någon inte ledde någonvart. — Kapten Butov, det är självklart att anläggningen är terroristernas första mål, men ni har väl vakter även på kasernen?

Så klart vi har, men de är främst till för att hindra stölder och sån’t. Dubbelvakt går runt i området, men det är så förbannat vitt. Rundan tar cirka en halv timme, och man försöker inte på något sätt hemlighålla rutterna. Morden inträffade under tiden som vakterna inte hade ögonkontakt till den sidan av byggnaden. I normala fall är vakthavande inte ensam, men nu blev någon av vakterna sjuk och man hann inte ordna en ersättare. Och den dörren är alltid låst. All trafik går via högvakten. Deras uppgift är att se till att reglerna följs. Att ljusen är släckta och att alla är till sängs och sådant. Rundan görs bara av en ensam man, och det var han som hittade de mördade redan innan vi fick anmälan om de okända. Kasernen larmades, och mördarna hade inte mer än några få minuters försprång.

Men det verkar ha räckt.

Översten. Det är på detta vis. Butov kände sig ömklig och eländig. — Enligt föreskrifterna måste forskningsanläggningen försäkras först så vi stärkte vaktstyrkan där. Män behövdes även till för att vakta kasernen. Vakthavande kunde ju inte med säkerhet veta om mördarna redan hade försvunnit, och innan vi fick flera män från vaktreserven... Ja, det tog några minuter för vi var tvungna att använda kurir.

Varför kurir? Har ni inte telefon?

Visst har vi det men telefonen fungerade inte för linjen var avklippt. Hur som helst var första truppen ute knappt tio minuter efter larmet.

Tio minuter. Det är då ingen överraskning att mördarna hann undan, muttrade Malev missnöjt. — Vakten som upptäckte mördarna, gjorde han ingenting?

Polisbefälet suckade av lättnad när översten riktade sin uppmärksamhet mot en annan person. Sergeanten ryckte på axlarna.

Han var ensam och hade ingen tillåtelse att lämna sin post, men han larmade vakthavande. Vår man upptäckte att förbindelsen till högvakten inte fungerade och väckte mig. Jag skickade en man med förfrågan, och först när han kom tillbaks fick vi veta om morden. Vi var ute samtidigt med vaktreserven. Mördarna var redan försvunna.

Ni såg inget som helst märkligt?

Jag vet inte... Menar att vet inte om det hänger samman med morden, men ungefär samtidigt sågs en ensam personbil. Förmodligen körde bilen några timmar senare förbi vaktposten som ligger utanför staden.

Varför larmade man inte de posterna omgående? Varför stoppades inte bilen?

Sergeanten såg på polisbefälet.

Det är såå... Kapten Butov drog på orden när han åter blev tvungen att svara. Han hoppades kunna vara någon annanstans. Stranden vid Svartahavskusten kändes lämplig, tänkte han hoppfullt, men den låg så förbannat långt borta. — Vi larmade alla vaktposter, nämligen dem som vi fick kontakt med. Det finns fasta förbindelser till alla men i natt fungerade bara ett fåtal. Resten var avklippta på samma sätt som här på kasernen.

Har ni inga radiotelefoner?

Några få, och nu är tre av dem lämnade till er. Vi har önskat flera, men pengarna... ni vet.

Hm, suckade Malev. Han gillade inte polisbefälets redogörelse, men man kunde inte skylla honom för det som hade hänt. Inte någon, inte ens han själv hade anat att vakterna skulle vara i fara. — De fasta förbindelserna, de kontrolleras regelbundet?

Ja, i samband med varje vaktbyte.

Och...?

I går fungerade alla utom en, och den trasiga lagades omgående.

Väcker inte en ensam bil mitt i natten på väg till vildmarken misstankar? Där finns nog ingen bebyggelse? Varför kontrollerades inte bilen?

Det är sant att ingen bor där. Men när man byggde staden hämtade man virke därifrån, och efter det finns det ett par användningsbara skogsvägar kvar. Dessutom finns där några mycket fiskrika småsjöar. När man ska dit åker man som regel tidigt, ofta redan på kvällen eller på natten. Så att det händer, inte ofta men då och då att någon kör förbi vaktposten mitt i natten. Det fanns inget skäl till att stoppa bilen.

Kan man ha använt samma väg för att föra bort bomberna?

Polisbefälet försökte le.

Möjligen, men jag glömde nämna, förklarade han snabbt. — Vakterna har uppgift att registrera alla som åker den vägen. I början gick många vilse i skogarna och registreringskravet kom till med tanke på invånarnas egen säkerhet. Översten, från de veckorna finns inga anmärkningar. Med andra ord har ingen bil passerat där då. Och från dalen leder inte någon väg ut. Till den närmsta är det nästan tio mil, och mellan dem är det bara skog och kärr.

Men vad fan skulle mördarna göra där då?

Det är stort, och man kan lätt gömma sig där.

Och, bröt sergeanten polisbefälet, — det är sant att området är vitt och att det är obebott, men jag snackade i går med en soldat som ofta fiskar där borta. Enligt honom finns där minst två jaktstugor.

Men man får inte bygga..., stönade polisbefälet.

Förmodligen har de som äger stugorna en sådan ställning att de inte behöver söka lov för någonting, sade sergeanten bittert. — Stugorna finns uppe på berget och dit leder inga vägar. Men det lär finnas ställen där man kan landa med helikopter. Herr överste, i skogarna på berget finns mycket storvilt. Älgar, björnar och allt fan som överhuvudtaget kan finnas.

Visste han vem som äger stugorna?

Nej, men han påstår sig ha sett anläggningsdirektören där.

Det är en helvetes lögn! utropade milisbefäl Ivan Mosaljev. Han hade från sidan lyssnat på samtalet. — För ett år sedan hörde även jag sådana rykten och frågade Rigor Pavlov. Han nekade till att ha någon stuga. Han har inte ens varit där. För säkerhets skull lät jag kontrollera trakterna men det hittades ingenting.

Sergeanten flinade milisbefälet rakt i ansiktet.

Jag hörde om det. Ni skickade två män som inte känner området. De var nog inte längre bort från skogsvägen än högst tvåhundra meter, så jag litar mer på vad soldaten berättade.

Det var fler än två män. Och vi åkte även med helikopter runt de påstådda platserna. Där finns ingenting.

Det räcker. Den som berättade om stugorna får bevisa att de verkligen existerar, bröt Malev ytterligare kivandet. — Varför följde man inte mördarna till dalen?

Herr överste. I nattmörkret kunde vi inte. Tanken var att direkt på morgonen skicka en trupp, men... sergeanten nickade mot löjtnant Wolf, — vi fick order att invänta er.


Överste Malev sträckte på sig. Kroppen kändes öm och stel efter den senaste flygresan, och det just avslutade mötet hade inte förbättrat hans sinnesstämning. Det att vakterna hade blivit mördade verkade overkligt. Mördarna hade handlat helt hänsynslöst. Till allt detta kom generalens senaste framträdande. Varför ville han fortfarande hålla säkerhetstjänsten utanför? Och varför över huvudtaget var utredningen lagd i hans och löjtnanternas händer?

Wolf! Malev stretade sig till en bättre sittställning. — Vakthavande. Är han i den konditionen att man skulle kunna förhöra honom?

Aleksej var där och kollade. Mannen har en spricka i skallen. Någon fara för hans liv finns inte, men han kan vara medvetslös en lång tid.

Om det bara inte händer honom det samma som med Ivanov. Jag litar inte på läkarna.

Där finns vakter, fast det hjälper inte om någon... Wolf bröt sin mening. Överstens antydningar kändes fruktansvärda. — Från Moskva har det inte kommit någon så man vaktar vidare liken på kylrummet, fortsatte han. — Översten! Ivanovs kropp, vakthavande, de trettio gripna och kasernens samt anläggningens ökade bevakning. Kapten Butov är orolig för sina mannar. De räcker inte till allt.

Bara några dagar till, därefter får vi förstärkning, tröstade Malev löjtnanten. För i helvete, han skulle ha välkomnat hjälpen redan nu. — Varför förbjöd du letandet efter mördarna nu på morgonen?

Jo, översten. Löjtnanten rörde på sig oroligt. När han kontaktade generalen bröt han mot Malevs order. — Översten! Ni vet säkert att jag var tvungen att berätta för general Vasiljev Gaurilov. Enligt hans order väntade vi på översten.

Malev förbannade tyst. Om det hade generalen inte sagt någonting.

Wolf! Nästa gång gör du så som du har blivit tillsagd. Inte ett ord till någon utan min tillåtelse må det så vara vem som helst, snäste han helt medveten om kravets omöjlighet. Den informationen som generalen behövde skaffade han från vem han ville. Vägran skulle bara medföra ett snabbt slut på den motsträviges karriär. Han själv fick den första varningen om det i Moskva. — Vi kan inte lita på nå’n, och därför är det säkrast att allt går via mig, förklarade han sina pretentioner.

Betyder det att inte ens generalen...?

Det betyder att vi inte kan lita på våra kommunikationskanaler, preciserade översten. — Här finns män från FSB. Tyvärr fick jag inte veta deras identitet.

Konstigt att de inte är med i utredningen, eller är de?

Vet inte. Enligt generalen väntar de tillsvidare på vad vi får fram, men för helvete, jag fattar inte varför. Malev viftade med sin arm som ett tecken på att han inte brydde sig om FSB-männen var med eller inte. — Någon gång får vi veta om det, men just för den här stunden är jag mer intresserad av vad ni hade för er under tiden som jag var borta.


Löjtnant Wolfs försiktiga knackande fick översten att vakna ur sina tankar. Malev vilade, för senaste dygnets otillräckliga sömn, flygresan fram och tillbaka till S:t Petersburg samt nervpressen som alla händelserna hade vållat honom tog sin rätt. Bara två timmar, hade han påmint löjtnanterna när han stängde sovrumsdörren. En kort vila kändes helt nödvändig, men på grund av alla tankar som malde i hans huvud somnade han inte. I S:t Petersburg, den gripnas själmord och utlänningens utvisning. Varför blandade sig Moskva i? Trots intensivt resonerande kom översten inte på något som band ihop spionageaffären och kärnvapnens försvinnanden. Kanske visste han för lite, eller tolkade inte rätt de små detaljer som möjligen fanns? Hur som helst, utredningen i S:t Petersburg var för hans del i alla fall över.

Medan översten tänkte på allt som hade hänt under dygnet, började en idé gro i hans undermedvetande. Det var något som sergeanten hade berättat sist. När löjtnantens knackande väckte översten ur hans tankar hade en svag idé slutligen växt till en fast föresats. Översten steg upp och följde löjtnanten till arbetsrummet. Fast han inte hade sovit, hade vilan ändå klarnat upp hans tankar och hjälpt honom att fatta beslutet.

Aleksej. I morgon, försök att ta reda på mer om bilen som mördarna använde. Kaptenen har förmodligen registreringsnumret, fast det är säkert falskt. Därefter fortsätter du med förhören. På dörren hittades inga inbrottsmärken och det betyder att mördarna hade nyckel eller de släpptes in. Det kanske var någon inifrån och där är det lämpligt att börja.

Men, kan inte Wolf...?

Förhör så många som du hinner. Wolf behövs någon annanstans. Översten kände sig nervös och irriterad. Han längtade efter sin fru och han kände begär efter sin senaste älskarinna. Hennes mjuka kropp och ungdomens hämningslöshet. Översten svor i sina tankar. För helvete, det hade bara gått några dagar och han var redan färdig att sprängas i sina byxor.

Sergeanten påstår att det finns stugor på berget. Jag ska kontrollera om det är sant. Jag tar honom och Wolf med mig, sade Malev skarpt. Han behövde någon sorts fysisk aktivitet som kunde bryta tankarna som plågade honom. En resa till bergen kändes lämplig. — Mördarna kan gömma sig där uppe. I alla fall kan vi ta reda på om man kunde fly med bomberna den vägen.

Tror ni att de fortfarande är där uppe.

Malev gjorde en snabb, trött rörelse.

Kanske. Allt beror på när stölden gjordes. Helst skulle jag låta säkerhetspolisen vända staden och dalen upp och ner, men det går inte. Av den anledningen vill jag kontrollera bergssluttningarna. Man kan hitta spår.

Om en helikopter kan landa, kan bomberna redan vara var som helst, ansåg Gorki.

Javisst, medgav Malev. Han fortsatte: — Men det mest troliga är att tjuvarna antog att stölden skulle upptäckas direkt och att vi började leta på bred front. Det skulle ha betytt stängning av alla flygplatser och gränsposter. Och att man harvade över hela landet extremt noga. Bomberna är relativt lätta att gömma, men att transportera dem när de eftersöktes som mest intensivt skulle ändå vara farligt. Nej, bomberna är inte förflyttade från det här området än.

Men stölden kanske hände flera veckor sedan. Om man inte förflyttade de genast, så i alla fall nu...

Det är inte så enkelt. Det är klart att tjuvarna undrar varför vi inte gör mer väsen av oss. Mördade vakterna var på något sätt inblandade och de tystades, det låter logiskt. Om vi får fast mördarna kan även mycket annat redas ut.

Löjtnanterna sade inget mer. Malev tog fram en hel vodkabutelj som han hade gömt i skrivbordslådan och korkade upp den.

Fick det här i Moskva, myste han och såg på löjtnant Gorki. — Hur utvecklar sig din romans då?

Äh, översten, stammade löjtnanten. — På vilken tid?

Javisst fan. Det är en helvetes värld som vi lever i. Vi gör allt så invecklat för oss själva att tiden inte räcker till för det som vi är skapade för. Malev rörde irriterat på sig. — Ta en titt i badrummet om du kan hitta tre lämpliga glas!






IX




Den gamla terrängbilen var rostig och försedd med ett trasigt kapell, men enligt chauffören var den tekniskt i utmärkt skick. Likadan bil med sergeanten bakom ratten och fyra soldater inträngda på dess obekväma säten följde några meter bakom den första bilen.

Till vaktposten som fanns på stadsgränsen nådde de i gryningen. Telefonlinjen till garnisonen fungerade, och Malev lämnade en av radiotelefonerna som de hade tagit med sig kvar på platsen. När de fortsatte resan tittade solen fram över östsidans bergstoppar.

Efter vaktposten på högplatån vände vägen ned in i en djup skogstäckt sänka. Morgondimman som lik en slöja täckte vägen fläckvis silade solljuset genom sig. I dalen hade det regnat, och skuggpartiernas pölar var efter nattens frost täckta med en tunn isskorpa, som rasslande trycktes sönder under bilhjulen. Resenärerna huttrade i kylan. Värmen som en tung diesel alstrade försvann med den kalla vinden som blåste genom hålen i kapellet. Det var inte varmare i bilen än det var ute.

Skogsvägen var sällan använd. Men spåren på vägen visade att bilen som åkt före hade haft bråttom. Djupa märken efter kraftiga bromsningar och grus som accelerationen hade sprätt till sidorna bevisade det.

Allt oväsen, som motorns bullrande och småstenarnas knaster mot bilens underrede, gjorde samtal under färden omöjligt. Tio kilometer från vaktposten gav Malev tecken att stanna. Bilen som sergeanten körde parkerade några meter ifrån den första.

Hur längre ska vi följa den här vägen? undrade översten.

Juri Aminoff lutade avslappnad mot ratten.

Kan inte svara än. Vi kommer snart till en sjö, och därefter försämras vägen. Tror inte att den där klarar längre än dit. Han nickade mot hjulspåren framför dem. — Och jag är inte säker på om vår bil gör det heller.

Malev ryckte på axlarna. Vägen som de åkte på var tänkt som tillfällig. All timmertransport hade lämnat sina spår på grusvägen, men den var framkomlig. Översten hade kört terrängfordon även i sämre förhållanden så att chaufförens varningar kändes överdrivna.

Vi kör så långt som möjligt.

Milisbefälet, som under resans gång hade slumrat på baksätet bredvid Wolf, vaknade. Han tittade irriterat omkring sig.

Vi hittar ingenting, stönade han. — Området är noggrant utforskat. Efter ett par dagars väntan hade vi fått an­läggningens helikopter och sluppit en sån här idiotisk bil­­resa.

Malev höll sig tyst, men hade svårt att tygla sin vrede.

Kan vara att det här är idiotiskt, konstaterade Juri utan hänsyn till milisbefälets vresighet, — men på berget kan det snöa när som helst, och efter det är det omöjligt att hitta stugorna. Det är inte lätt att leta sig fram till dem ens när det är barmark.

Men du hittade, påpekade Malev.

Jo, men de är inte tänkta att hittas, och där finns gott om ställen för en helikopter att landa.

Hur vet du att helikoptrar har varit där?

Jag har ju ögon. Juri sneglade på milisbefälet som stirrade tillbaks med sina tjocka ögonbryn dragna i rynkor. — Jag känner igen en kopter när jag ser den.

Dumheter..., väste milisbefälet, men Malevs arga gest tystade honom tvärt.

Du nämnde inte helikoptrarna tidigare. Var de från anläggningen?

Nej, inte deras.

Såg du några identifikationstecken?

Nej, och jag vågade inte gå så nära för där fanns det hela tiden beväpnade män runtomkring dem.

Jägare?

Om man jagar med automatkarbin.

Malev bet ihop tänderna. Han frös, men inte enbart av kylan. Löjtnant Wolf steg ur bilen för att kontrollera om kommunikationen fungerade bland alla bergstoppar. Han fick tag på vaktposten, men ljudet var svagt med kraftiga störningar.

Efter den korta pausen försämrades vägen. Den blev lerig och mjuk, och allt oftare var Juri tvungen att sakta ner och kryssa från den ena vägkanten till den andra för att kunna ta sig fram. Floden som fick sin början från sjön nära staden skymtades då och då mellan träden. Två timmar senare täpptes vägen av till bottenplattan i leran sjunken Zhiguli. Juri stannade terrängbilen och såg på sina medresenärer.

De klarade sig inte ens till sjön. Översten, vad gör vi nu?

Kanske kan vi passera, men bäst att kontrollera att den inte är minerad.

Wolf steg av. Några minuter senare knackade han på bil­­rutan.

Vi hittade de här, sade han och öppnade sin näve. På handflatan glimrade några gevärspatroner. — Bilen är inte minerad, men de här är lämnade som en varning. Det är helvetes säkert att bovarna har automatvapen.

Det är klart, men med en och en halv dags försprång är de långt borta på berget.

Översten har säkert rätt, men det här känns inte bra. När vi börjar fotvandra, får en av mina mannar gå först, sade sergeanten som hade kommit närmare.

Men inte långt framför oss. Bara Juri vet var stugorna finns, fastställde Malev. — Hur är det? Kommer vi förbi?

Vi kan inte passera annars än genom att lyfta bilen åt sidan. Tillsammans klarar vi det. Sergeanten såg på översten. — Det låter konstigt, men enligt spåren har det varit fyra män. De skulle säkert ha fått loss bilen men de har inte ens försökt.

Sjön är nära. De ville nog inte slita häcken av sig bara för en så kort sträcka, förmodade Juri Aminoff.

Vi ser det snart. Nu varje man ut för att hjälpa till med bilen.

Det gick lätt att flytta Zhigulin och de passerade platsen utan problem. Efter tio minuters åkande stannade Juri bilen på strandkanten till en sjö. Han verkade osäker och sneglade omkring sig.

Chaufförens uppförande fick även Malev att se sig om. Alla rispor på bilens bakre plastfönster gjorde det svårt att se, men han såg tillräckligt. I riktningen de hade kommit ifrån växte skogen fram till sjöstranden. Malev visslade lågt när han upptäckte anledningen till chaufförens oro. Skogskanten där fjorden växte till sjö hade tidigare varit skymd för deras blickar, men nu när bilen stannade lite längre bort syntes allt tydligt. Ända fram till vattenlinjen växte trän. I själva verket stod några av dem långt ut i vattnet. Översten vände sig om och tittade undrande på chauffören.

Vad betyder det där? Översvämning?

Jag gissar på problem.

Juri släppte kopplingen och bilen rullade sakta framåt. Först nära sjöns andra ända såg de vad som var fel. Höga klippväggar bildade en trettiotal meter bred kanjon. Vägen följde floden som försvann ned i den mörka öppningen. Juri stannade bilen några meter från sjökanten. Malev svor högt. Kanjonens högra sida hade rasat ned och täckt vägen med en flera meter hög vall. Jord och stenmassor hade även täppt flodfåran så att den kraftigt höjda vattenytan bildade en fors över barriären.

Malev steg ur bilen för att kontrollera närmare. Sergeanten gjorde honom sällskap.

Vi blir visst tvungna att fortsätta till fots. Bilarna kommer inte över här.

Nej, det gör de inte, medgav Malev. Han betraktade en stund den tilltygade bergskanten, och drog med armen en vid båge i luften. — Sergeanten, det där stupet är nästan bara berg. Hur i helvete har det kunnat gå sönder. Och titta lite högre upp. Stenblock har spritts även långt till sidorna ända in i skogen. Det verkar inte helt naturligt, eller hur?

Hm, ni har rätt, medgav sergeanten men en kort nick. — Översten, om vi kontrollerar... Bäst att ni håller er på fötter under tiden. Han gav sina män som väntade längre bak ett tecken, och tillsammans försvann de in i skogen. Malev vände sig om och gick till bilarna.

Juri Aminoff. Det här har blivit värre än vad jag kunde ana. Vad fan gör vi nu? frågade han med en irriterad röst. Dagen hade redan hunnit långt, och de var bara i början av sin resa. Chauffören ryckte på sina armar i en gest av ovisshet.

Jag vet inte. Eller visst har vi alternativ. Vi fortsätter eller återvänder till kasernen.

Malev svor. Milisbefälets mörka, av kraftiga ögonbryn nästan täckta ögon glittrade.

Vi måste återvända, hävdade han nöjt. — Vi har inte en chans att hinna fram före mörkret.

Milisbefälets ord irriterade Malev, men även han förstod det omöjliga i att fortsätta. Åter svor han över sina misstag. Fem mil tur retur hade verkat vara en lämplig dagsresa. På bra vägar skulle det även varit så, men förhållandena i dalen förvandlade allt till en mardröm. Satans blåögda stadsbo som inte gjorde sig besväret för att fråga såna som kände terrängen bättre, förbannade han sig själv.

Vi är visst tvungna till det. Hela helvetets dag för ingenting.

Det behöver inte bli så, betygade Juri Aminoff. Han grimaserade åt milisbefälet som rodnade av ilska. — Soldaterna har alltid sina mojänger med sig. Jag frågade sergeanten innan vi åkte. Han ordnade även för oss andra allt som behövs. Packningarna är rätt så tunga, men herrarna orkar nog bära dem. De andra har ju även sina vapen och ammunition. Lite oroat tittade han på översten. — Hoppas vi inte gjorde något fel genom att agera självmant.

Det är bra att ens någon har tankeförmågan kvar, svarade Malev lågt. — För tydligen har jag inte det.

Stadslivet gör vem som helst tom i bollen.

Helvete, jag är född i Moskva och den staden är det bästa som jag vet, snäste Malev argt. Han fortsatte: — Ta fram alla packningarna. När sergeanten kommer tillbaks fortsätter vi direkt.

Sergeanten återvände en timme senare. Svettig och flämtande stannade han framför Malev.

Översten har rätt. Det är inget naturligt ras, utan tvingat fram med sprängmedel och en helvetes smäll har det varit, redogjorde sergeanten medan han torkade sin svettiga panna mot vapenrockens arm. — Det är inte så länge sedan.

Bomberna transporterades via den här vägen och rasen gjordes för att hindra förföljarna. Men det är rätt så länge sedan. Inte kan sjön höjas på några få dagar så här mycket. Malev tittade undrande på sergeanten: — Hur är det? Får vi över bilarna?

Omöjligt. Det är alldeles för brant. Det skulle även med schackmaskiner ta flera dygn att rensa allt. Vi har inget annat alternativ än återvända eller fortsätta till fots. Inte som mördarna.

Överraskad lyfte Malev på sina ögonbryn.

Jo. På andra sidan finns däckspår, och de är ganska färska. Gissar att från i natt eller högst dagen innan.

Satans satan. Men varför? Där finns nog inte några körbara vägar? Malev vinkade chauffören, som stod vid bilarna, till sig. — Hör du Juri! Har man någon nytta av bilar där i slutet av dalen?

Juri glodde på hindret.

Ni menar där borta, började han osäkert. — Skogsvägen fortsätter ända till floden, och där emellan finns sidovägar som jag inte har undersökt. Möjligen leder någon av dem till vägen på östsidan.

Är det långt dit?

Dalen är här rätt bred, så minst två mil.

Och förbindelse kan finnas?

Det spelar ingen roll om den finns, för man kan inte köra där med något annat än terrängfordon. Det är våtmark. Men där finns massor av småsjöar som är fulla med fisk. Lokalbefolkningen jagade och fiskade där.

Lokalbefolkningen? frågade Malev överraskad. — Jag hade den uppfattningen att dalen inte var bebodd.

I själva verket är den inte det heller för terrängens skull. All bebyggelse koncentreras väster om bergskedjan. Men dalen var tidigare deras matförråd.

Men inte längre?

Nää, på grund av anläggningen, svarade Juri med en allvarlig min.

Vad har anläggningen att göra med de här områdena? Inte vågar sig stadsborna hit till ödemarken.

Det här är förbjudet område. Det var några år sedan när allt fiske och även jakt förbjöds här.

Varför? Hur har du då...?

Juri rodnade. Han tittade inte på översten.

Jag jagar inte och fiskar bara det som behövs på mina vandringar, förklarade han. — För det mesta går jag bara runt för nöjes skull.

Det blev inte förbjudet...?

Jag tänkte så. Fast vet inte säkert. Jag har hört att man har skjutit på dem som vågat sig upp på berget, och några sägs ha försvunnit. Ingen vet vad som har hänt med dem. Av den anledningen har jag inte visat mig för någon. Juri nickade mot milisbefälet. — Han där vet säkert mer.

Malev vände sig om för att kalla till sig Ivan Mosljev, men lät bli. Dagen hade redan hunnit oroväckande långt. Han var tvungen att skjuta milisbefälets förhör längre fram.

Här verkar hända saker som Moskva inte vet någonting om, nämnde han dystert.

Sergeanten närmade sig med två packningar, en till sig själv och en till översten.

Om vi tänker fortsätta är det bäst att ge oss av nu.

Det gör vi, men kontrollera först om man svarar hos vaktposten, befallde Malev. Han tog sin förpackning och lyfte upp den på ryggen. — Vi följer vägen. Om man kan åka bil duger den nog för fotgängare också. Vi stannar vid floden som Juri har talat om.

Trots flera försök fick de ingen kontakt med vaktposten, och Malev svor igen. De befann sig inom radiotelefonernas räckvidd, men ändå var apparaterna värdelösa. I sin ilska tänkte översten lämna telefonerna kvar i bilen, men på sergeantens uppmaning beslöt han att ta med dem.

Om vi blir tvungna att dela på oss, motiverade sergeanten sitt krav. — De möjliggör för oss att ha kontakt med varandra.

Före kvällen måste vi på något sätt kunna lämna ett meddelande till garnisonen, påpekade Malev. — Jag sade innan avtåget, att vi skulle återvända idag. Men det blir nog omöjligt.

I själva verket, erkände sergeanten lågt. Han sneglade snett på översten. — Jag berättade för Juri om överstens planer, och han tyckte att tiden inte lät rimlig. Därför korrigerade jag att resan kommer att ta minst två dygn. De väntar oss inte före morgonkvällen.

Varför talade ni inte med mig om det. Vi skulle väntat tills någon av helikoptrarna hade blivit lagad.

Jag tänkte det. Men inte skulle helikoptern ha varit funktionsduglig inom två dagar. Minst en vecka tar det.

Och det är lönlöst att kivas med en dum stadsbo, som inte begriper någonting, tänkte Malev tyst.

Vi går över raset närmare bergssidan, det är lättare där, fortsatte sergeanten. — Väntar bara på klartecken från mina mannar där borta på klippan.


Hjulspåren som hade sjunkit djupt i den mjuka leran gjorde Malev bekymrad.

Vad tror du? Han ställde frågan till sergeanten.

Så där mönstrade däck har bara arméfordon, svarade sergeanten hest. — Eller snodda från någon depå.

Det är möjligt, medgav Malev, fast han räknade inte med någon stöld.

Om det är en arméjeep, så kan den ha en kulspruta eller rekylfri kanon, förmodade sergeanten.

Vad fan gör man med såna vapen i ödemarken?

Någon vill leka krig.

Eller jeepen har blivit stulen och lämnad på den här sidan innan man sprängde.

Möjligen. Men vi måste vara försiktiga. Rutinmässigt kontrollerade sergeanten sitt vapen. — Jag ska ordna en spejare framför oss. Vi förlorar lite tid, men det känns säkrare så.

Malev nickade. Kanske var det för farligt att fortsätta, för mördarna hade möjligen medhjälpare, tänkte han. Men att bryta en redan påbörjad resa kändes fel.

Vi följer vägen till floden, föreslog sergeanten. Han böjde sig närmare översten och viskade: — Löjtnanten borde hålla ett öga på milisbefälet. Han beter sig ganska konstigt.

Malev grimaserade. Sergeanten hade lagt märke till det samma som han själv.

De började röra på sig. I början syntes bilhjulspåren tydligt i leran, men så småningom svängde vägen upp till högplatån. Terrängen blev torrare och hårdare och spåren allt svårare att se. Före floden försvann märkena efter bilen helt.

Hur i helvete har de tagit sig över? undrade Juri Aminoff medan han pekade på flodfåran. — Inte ens den bästa terrängbilen klarar av det.

Malev svarade inte. Vägen tycktes fortsätta på andra sidan, men det fanns ingen bro, och floden verkade djup och strömmig.

Kanske har det funnits någon sorts övergångställe, men det är nedmonterat sedan flera månader, sade sergeanten efter att ha studerat flodbädden närmare.

Så inte ens det förklarar bilens försvinnande.

De körde den in i snåret någonstans på vägen hit och täckte spåren så att vi inte såg. Ska vi börja leta...?

Nej. Finns inte tid för det. Malev ruskade på huvudet. — Vet ni varifrån trupperna kan ha kommit?

Jag hörde om dem så där två år sedan. Specialtrupper. Vi fick inte ens hälsa på dem.

Var det möjligen det förbudet som Juri syftade till?

Kan vara. Mosaljev vet mer.

Åter Mosaljev, tänkte Malev. Milisbefälet hade satt sig med ryggen mot en stadig trädstam. Han hörde inte överstens närmande.

Nå, Ivan Mosaljev! Har ni någon förklaring för det som händer här? undrade Malev.

Hur i helvete skulle jag kunna veta! väste milisbefälet. Svetten rann längs hans tunga ansikte. Han liknade en slutkörd bulldog. — Vi har ingen anledning att vakta de här förbannade ödemarken.

Malev svor men frågade inget mer. Eftermiddagen hade redan börjat, och den värsta halvan av resan var fortfarande framför dem. Genomsvettiga kläder kändes tunga och kalla. Han förbannade sin dumhet. Bara sergeantens och chaufförens hjälp hade räddat honom från ett totalt fiasko.

Juri Aminoff närmade sig med en mugg te och smörgåsar som han räckte till översten. Lukten av ett spritkök spreds i luften.

Når vi fram till stugorna i dag?

Juri tittade på de redan långa skuggorna i skogen.

Det är sex timmars marsch dit. Möjligen klarar vi av det..., funderade han, — ...men sista kilometrarna blir vi tvungna att gå i mörker.

Du menar, att du och sergeanten med sina män klarar av det, men för oss andra blir det för mycket.

Juri skrattade.

Så sa jag inte, men översten har rätt. Ni är inte vana vid terrängen. Det är lättare på asfalt.

Malev svarade inte utan reste sig upp. Hans fötter hade domnat av under den korta rasten och han var nära att falla redan på första steget. Med möda lyckades han stappla till gruppen som var samlad runt spritköket.

Jag talade med Juri, sade han till sergeanten. — Han tror inte att vi stadsbor hinner till stugorna före mörkret.

Sergeanten nickade.

Kanske! Det blir en hård prövning, men jag föreslår att vi försöker. Några kilometer kan vi gå med hjälp av ficklampor.

Lägerplatsen lämnades en kvart senare. De marscherade genom en urskog vars like Malev aldrig tidigare hade sett. Den var vild, ljudlös, oändlig och närmast skrämmande mörk. Han hade levt sitt liv i staden, och ödemarkens fridfullhet och väldighet fick honom att känna sin obetydlighet. De var på väg att göra helgedomsbrott, till vilket människan inte hade rätt till. Ödemarken tillhörde inte dem som förstörde allt som hamnade i deras väg, tänkte han.

Under eftermiddagen ökade vinden. Dess sus täcke över allt det ljud som marschen orsakade. Ibland brusade det i skogen när en stor fågel slungade sig upp i luften, och några gånger hörde de rasslet i buskarna efter något däggdjur, men det var bara några enstaka händelser som inträffade. För det mesta höll skogens invånare sig undan.

Efter en tre timmars marsch planades lutningen som länge hade stigit brant ut. Redan då gömde sig solen bakom de högsta bergstopparna. Halvmörkret som hade härskat i skogen under deras frammarsch tätnade. Bara ljuset som speglades från den nästan molnfria himlen höll det totala mörkret borta.

Någonstans framför hördes en vissling. Gruppen stannade tvärt. Malev såg på sergeanten.

Det var spanaren. Ni stannar här under tiden jag kontrollerar, befallde sergeanten. Utan att vänta på svar försvann han in i den täta skogen. Malev lyfte ned ryggsäcken och satte sig bredvid den. Han torkade bort svett från sitt ansikte. Milisbefälet föll flåsande ned på marken nära honom. En stund tyckte Malev synd om mannen, men skakade av sig känslan. Tillräckligt slutkörd skulle Ivan Mosaljev kanske svara på frågor, eller hans motstånd skulle bli lättare att bryta, gissade han.

Halvvaken såg eller hörde Malev inte sergeanten förrän denne tog honom på axeln.

Ingen fara, översten, sade sergeanten lågt när han såg överstens förskräckta min. — Vi fortsätter snart.

För satan, suckade Malev när han reste sig. — Jag är färdig att bäras. Bena kändes som stolpar. Axlarna som tyngdes av ryggsäcksremmarna värkte. Aven de andra gjorde sig klara för att fortsätta marschen. Med hjälp av Wolf kravlade sig milisbefälet upp.

Framför oss har det brunnit. Det öppna fältet är inte brett, men det börjar från floden och fortsätter långt till höger. Vi stannar vid skogskanten. Två av mina mannar får gå över först.

Vi gör så som blir bäst.

Så klart! Sergeanten vände sig om och började raskt gå genom snårskogen tills han stannade framför ett rökluktande fält. Det var bara cirka hundra meter brett, men tycktes fortsätta i all oändlighet åt höger. På vänster sida forsade floden. Vinden hade tvingat elden in i en smal kil längs bergssidan. Några av de brunna träden stod kvar kvistlösa som i marken fastslagna stolpar.

Hur gör vi?

Malev tänkte en stund.

Vi kan inte söla med tiden om vi ska till stugorna i dag. Vi går rakt över.

Okay då. Jag går först, föreslog sergeanten när två av hans män hade hunnit till andra sidan av fältet. — En och en utan att stanna. Hej hop!

Malev tvingade sig efter sergeanten som hade fått några meters försprång. Varje steg drog upp aska, och lukten av rök stack i ögonen och näsan. I en liten sänka halvvägs till skogskanten stannade Malev emot sergeantens order och tittade bakåt. Juri Aminoff stegade precis bakom honom. Ivan Mosaljev och löjtnant Wolf hade saktat efter och var drygt trettio meter längre bort. Trots att Wolf tagit milisbefälets packning hade mannen svårt att hänga med. Två av sergeantens män kom allra sist.

Mitt på det brunna fältet hördes vindens sus bara som en låg viskning. En svarttrast som hade stannat kvar längre än vanligt sjöng en ensam, melankolisk låt. Malev suckade. Tystnaden som omgav honom kändes lugnande.

Översten suckade åter och höll på att vända sig om för att fortsätta, när ödemarkens stillhet bröts av ett ljud som han kände alldeles för väl. Skotten av en automatkarbin ekade på stenklipporna när översten kastade sig på den av aska täckta marken.






X




Några få sekunder låg Malev med ansiktet tryckt mot den rökluktande marken. Löjtnant Wolf och milisbefälet blev träffade, han var säker på det för han hade tittat på dem just när första skotten avlossades och Ivan Mosaljev hade fallit direkt. Malev knådade sina ögon i ett försök att bli av med synen som var etsad i hans minne: Löjtnant Wolf hade tagit ett steg innan han ramlade på ett sätt som tydde på att även han hade träffats.

En ny skottsalva ekade runt fältet när sergeanten kastade sig bredvid Malev.

Vem sköt?

De senaste var våra egna, viskade sergeanten med en ansträngd min. — Den första... vet inte. Jag hann inte se om någon blev träffad?

Skjutandet hade gått ned till enstaka skott.

Löjtnanten och milisbefälet. Malev tvingade fram orden. — Jag måste se efter...

Mina män gör det. Bäst att vi tar skydd.

Nej! Malev nästan röt. — Jag har ansvaret för dem.

Sergeanten stretade inte emot. Med en tung suck lossade översten sin ryggsäck och lät den falla ned på marken. För tillfället var det dödstyst.

Försök hålla er lågt, viskade sergeanten. — Om någon börjar skjuta kasta er på marken. Vi ger eldunderstöd...

Malev nickade. Han visste att försöket var närmast besinningslöst, men löjtnanten och milisbefälet hade kanske bara blivit sårade och behövde hjälp. Malev tog några djupa andetag och kastade sig upp ur sänkan. Juri Aminoff låg bakom en halvbrunnen stubb och tittade snabbt på översten när denne stormade förbi. Så snart chauffören kände igen den som sprang vände han sig åter mot skogsbrynet varifrån de första skotten hade lossats.

Varje steg tvingade upp mer aska i luften och översten hostade. Undermedvetet var han beredd på skott som träffade och rev hans kropp, men ingen sköt. De sista metrarna till de stupade var långa som en evighet. Nära att kvävas av en hostattack stapplade Malev bredvid soldaten som först hade hunnit till platsen där de döda låg. Med stelt ansikte tog soldaten Malev i armen.

Det lönar sig inte. De är borta.

Malev kippade efter andan.

Jag måste bli säker, väste han, och utan att bry sig om soldatens varningar kröp han mot de fallna. Milisbefälet låg på magen, kroppen sönderriven av kulorna. Askan runt omkring honom lyste röd.

Malev mådde illa. Han hade även tidigare sett våldsoffer, men att se just de här liken kändes värre. Han svalde och svalde sitt illamående medan han kröp vidare. Löjtnanten låg halvt på sidan stödd av ryggsäcken. Försiktigt lossade överste packningen och vände mannen på rygg. Gevärskulan hade träffat löjtnanten i bakhuvudet och dödat omgående. På pannan syntes ett gapande hål. Malev tryckte sitt ansikte mot sin arm. Det sved i hans ögon av tårar och svett. Hur skulle han någonsin kunna berätta det som hade hänt för löjtnantens familj, tänkte han bittert? Och hur skulle han kunna förlåta sig själv, för det var hans beslut som tvingade männen till döden.

En skarp vissling fick översten att vakna upp ur sina självförebråelser. Närmaste soldaten viftade mot skogskanten.

Översten. Vi måste snabbt komma härifrån..., ropade han lågt. — Samling där borta!

Malev höjde sig halvt upp och blickade omkring sig. Fältet såg ut likadant som tidigare, men vindens sus och svartrastens sång hade tystnat. Han suckade. De livlösa kropparna och den mörkfärgade askan hörde inte dit. De var onaturliga och som ett bevis på civilisationens vansinne och människans grymhet.

Soldaten kröp närmare. Han lossade kommunikationsradion som satt fast på löjtnantens bälte och räckte den åt Malev.

Vi behöver den här. När sergeanten visslar sticker vi. Ni springer först ända till skogen.

Soldatens röst lät spänd. Malev svarade inte. Efter en evighets väntan skar sergeantens vissling genom luften och bägge männen kastade sig ut i språng. Döv och blind för omvärlden kämpade Malev framåt utan att höra soldatens tunga marschkängors trampande bakom sig. Bara svagt urskilde han Juri Aminoff som fortfarande hukade sig bakom den svarta stubben. Sergeanten tittade inte åt deras håll när de sprang förbi honom utan spanade intensivt mot skogsbrynet.

De sista metrarna före skogens skydd rörde Malev sig framåt bara med sin viljestyrka. Benen kändes blytunga, och varje inandning gjorde ont. Pustande stapplade han mellan de närmaste träden och föll ned på marken. Soldaten som sprang några steg bakom kastade sig bredvid honom med geväret bruksklart. Av männen som först gick över fälten syntes ingenting.

Översten, ta er längre in i skogen. Jag ska skydda sergeanten och de andra, stönade soldaten. Malev svarade inte. Det brändes i hans lungor och benen bar inte, men hans ögon följde det som hände på fältet. Han såg hur de män som tryckte sig kvar på fältet plötsligt hoppade upp och började slingrande springa. En minut senare ställde sergeanten sig på knä bredvid översten. Juri och soldaten som sprang sist tog skydd bland träna.

Döda, bägge två, svarade Malev på sergeantens oställda fråga.

Så, utbrast sergeanten tonlöst. — Vad nu?

Vad i helvetes vad nu! Malev hade lust att skrika ut sin ilska, men förstod att det inte skulle ändra någonting av det som hänt. Döda skulle förbli döda.

Före mörkret är det för farligt att fortsätta vilket betyder att vi inte hinner till stugorna i dag, konstaterade sergeanten.

Vi kan inte lämna de döda till vilddjur.

Även det. Men först och främst måste vi hitta en säker plats. Helst sådan där vi kan övernatta.

Sergeanten vinkade Juri Aminoff till sig.

Wolf och milisbefälet? frågade Juri.

Ja, svarade Malev med tjock röst. Juri vände sin blick åt sidan.

Du nämnde tidigare något om en grotta. Är det långt dit?

Juri såg snabbt omkring sig. Efter en kort tvekan svarade han sergeanten:

Två, tre kilometer. Lite högre och bort från stigen.

Är den lätt att försvara?

Ja, det är den. Fast det behövs inte. Ingen hittar dit.

Hittar du?

Juri nickade och sergeanten vände sig mot översten.

Jag hörde om grottan redan tidigare. Vi kan elda där. Röken lär försvinna i bergssprickorna. Någonstans måste vi övernatta och en grotta är bättre än ingenting alls.

Malev nickade och sergeanten visslade. En stund senare anlände männen som först sprang över fältet. Inte heller de hade sett eller hört någonting utan skottlossningen hade börjat helt överraskande och höll på bara några sekunder. Soldaterna som hade tömt sitt magasin mot var de anmodade att skyttarna befann sig, var inte säkra på om de sköt på det rätta stället.

När vi är i säkerhet är det dags att börja fundera..., sade sergeanten med sammanbiten min. — Vi har inte blivit beskjutna mer, men fan vet om de är kvar.

Stupade måste skyddas mot djur, upprepade Malev sitt tidigare krav.

Senare. Först måste vi till grottan.

Ingen hade några invändningar. Sergeanten samlade ihop sina män och efter några order gav han startsignalen. Gruppen rörde sig i språngmarsch, med alla sinnen skärpta för att upptäcka den minsta antydan om fara, men de fick vandra vidare utan avbrott. I den snåriga och svårforcerade skogen tappade översten snabbt orienteringen, men Juri ledde dem utan att tveka. Efter en knapp timmes marsch stannade han framför en nästan lodrät bergssida och pekade uppåt.

Där är det.

Männen sneglade på den nästan trettio meter höga klippväggen, som under de första metrarna såg helt slät ut men högre upp bildade hylliknande trappor.

Var där?

I den snabbt skymmande kvällen syntes bergssidans ojämnheter bara som mörka skuggor.

Halvvägs upp. Några meter från den där sprickan finns grottans öppning. Den syns inte hit, men där är den.

Hur kommer man dit. Vi är inte några djävla bergsklättrare.

Behövs inte heller. Vägen dit är nästan som trappor. Trots att det inte ser så ut, fortsätter sprickan nästan ända ned. Den börjar där bakom buskarna, förklarade Juri. — Första metrarna är besvärliga, men därefter är det lätt att klättra ända fram.

Sprickan är rätt långt borta från stället som du pekar på.

Ja, men där löper en smal hylla. Den är inte bredare än en halv meter, men om herrarna inte är höjdrädda är det lätt att ta sig fram.

Fan att vi är. Men bäst att raska på. I mörkret ser vi inte ens varthän vi faller.

En timme senare var hela gruppen i skydd av grottan. Natten hade redan täckt bergssluttningen och dalen skymtade ogästvänligt långt borta. Vinden hade ökat och försökte riva loss ljusskyddet som var hängt över grottans mansstora ingångsöppning. Grottan var inte stor, högst trettio kvartat. Nära ingången var den närmare två meter hög men blev snabbt lägre. Längst in kunde man knappt sitta rakt. Under sina tidigare vistelser hade Juri samlat in torrt ved, och direkt efter att ha anlänt tände han en brasa. Sergeanten satt nära elden och tittade undrande på röken som slingrade sig in i bergssprickorna.

Röken, muttrade han betänksamt, — nu på natten är det ingen fara, men på morgonen avslöjar den oss.

Juri Aminoff skakade på huvudet.

Den avslöjar oss inte. Senast försökte jag ta reda på var röken kommer ut men såg eller luktade ingenting. Bara vi ser till att elden inte avslöjar oss, hittar inte ens självaste fan hit.

Hoppas det. Vi skulle vara som i en råttfälla. Sergeanten vände sig mot Malev. — Jag skickar män att ta reda på löjtnanten och milisbefälet. Vi övernattar här och direkt på morgonen börjar återresan.

Malev svarade inte. Han teg så länge att sergeanten hann upprepa sin mening.

Varför sköt de inte på oss andra? undrade översten när han väcktes ur sina tankar. — Vi var allihopa lika bra måltavlor. Och varför just Wolf och milisbefälet? De var ju obeväpnade.

När översten påminner om det, så verkar det verkligen konstigt, medgav sergeanten. — Jag skulle tagit de beväpnade först.

Milisbefälet träffades med en hel serie, löjtnanten med ett enda skott, sade soldaten som först hade hunnit till de stupade.

Det var flera som sköt. Man sköt minst med två vapen, kompletterade den andra soldaten.

Jag tyckte det också, bekräftade sergeanten betänksamt. — Och det gör händelsen ännu mer egendomlig. Två prickskyttar som skjuter mot samma mål. Han tittade på översten. — Om de enbart försökte träffa milisbefälet. Kanske trodde de att han guidade oss, eller man ville bli av med honom av någon annan anledning.

Malev reste sig till en bättre ställning. Elden brann lugnt och värmande. När ansträngningarna och den värsta spänningen hade släppt kände han sig avslappnad.

I så fall vet jag inte varför.

En vindpust fick presenningen över ingången att fladdra. Röken pressades tillbaks in i grottan och alla hostade. Helvete, tänkte Malev. Förmodligen kände milisbefälet till de främmande trupperna och visste mer om kärnvapenstölden än han lät förstå. Och han tystades.

Ska vi börja hemresan på morgonen? frågade sergeanten irriterad över överstens tigande.

Vi fortsätter till stugorna direkt när det blir tillräckligt ljust att marschera, svarade Malev bestämt.

Sergeanten blev överraskad. Inte ens två mäns död verkade vara tillräckligt skäl för att avbryta en redan från början dåligt planerad och misslyckad resa.

Är det inte...?

Vi har guide och all anledning att kontrollera stugorna. Det är nu ännu viktigare än tidigare.

Det är inte förnuftigt, opponerade sergeanten sig. — Vi klarar oss inte levande därifrån.

På det öppna fältet hade de möjligheten att döda oss alla, men det hände inte. Jag tror inte att det är någon större fara. Vi fortsätter direkt på morgonen. Se till att allt är klart för det!

Sergeanten tänkte protestera, men en blick på överstens bestämda min fick honom att ändra sig, och utan ett ord förflyttade han sig till sina män. Malev kände sig missmodig. Sergeanten hade rätt. De var för få att klara av en ytterligare attack. Men stugorna hade blivit för honom som en sorts tvångstanke. Svaret på många frågor kunde finnas gömt på berget, och bara genom att vistas där kunde man få en fullständig säkerhet om det.

Efter att ha gett några order åt männen återvände sergeanten tillbaks till översten.

Två av mina mannar tar hand om de stupade. Det skulle vara bra om de får kommunikationsradion med sig.

Malev nickade gillande.

Bäst att de äter först. Och vad gäller telefonen, får den inte användas i onödan. I alla fall får man inte tala om var vi befinner oss eller vad vi tänker göra. Mördarna kanske har kännedom om frekvensen.

Ja. Jag tänkte på det också.

Efter maten kröp Malev till sitt sovunderlag längs inne i grottan. Han kände sig trött men trots det kom inte sömnen. Musklerna värkte. Löjtnantens och milisbefälets död fyllde hans tankar. Det var på grund av hans order som de hade korsat det förbannade fältet.

Översten, sade sergeanten. Han anade vad som tyngde Malev. — Det att vi gick över fältet ändrade ingenting. Skyttarna var redan redo. De väntade bara på det bästa tillfället. Inte ens mina män anade någonting.

Men det var mina order, stönade Malev bittert. — Om vi hade väntat till mörkret, så skulle Wolf och Mosaljev vara vid liv.

Det är alltid någon som måste fatta besluten. Sergeanten såg Malev direkt i ögonen. — Det som bekymrar mig mest är varför ni fortfarande vill fortsätta.

Bomberna kanske togs till bergen. Möjligen är de gömda i stugorna eller i deras närhet.

Tills man kan hämta dem utan att riskera bli avslöjad, möjligen med hjälp av en helikopter. Är det så ni menar?

Verkar inte det logiskt? Kanske hittar vi bevis för att de har gjort så.

Om man använde helikoptrar för att transportera bomberna måste många känna till det. Man får inte tag i någon helikopter hur lätt som helst, och här i närheten finns inte många platser för tankning.

Ja. Där finns en möjlighet. Om man har använt helikoptrar, går de att spåra.

Deras samtal bröts av en kort viskning från grottöppningen. Sergeanten reste sig och kröp till soldaten som kikade in. Efter en kort ordväxling återvände sergeanten.

Vad har hänt? undrade Malev.

Utan att se på översten ryckte sergeanten på axlarna.

Vet inte än. Männen är på väg tillbaks.

Samtalet bröts. Tröttheten som Malev hade känt byttes till nyfikenhet på meddelandet som sergeanten hade fått. Två timmar senare trycktes presenningen över ingången åt sidan och männen som hade haft uppdraget att begrava liken kröp in svettiga och smutsiga.

Sorry, sergeanten, sade den först inkomna soldaten lågt. — Vi gjorde en extrasväng. Det var helvetes bra, att vi över huvudtaget hittade tillbaks.

Lyckades ni med uppdraget?

Mannen nickade trött.

Vi gjorde det. Marken var mjuk. Vi byggde en hög av stenar på platsen. Man hittar dem senare.

Undrande tittade han på översten.

Så. Vad annat? pressade sergeanten på.

Man har rotat i packningar som lämnades kvar, förklarade soldaten med en matt röst.

Malev svor. Man hade följt deras reträtt.

Jag är säker på det, fortsatte mannen. — Och på hitresan såg vi att det brinner högre upp. Hela horisonten lyste rött.

Malev svor åter. Han kravlade upp sig i sittande ställning och vinkade Juri Aminoff närmare.

Juri! Åt vilket håll härifrån finns stugorna?

Juri tänkte en kort stund innan han pekade med en bestämd gest.

Det är där som det brinner, förklarade soldaten.

De har tänt på. På morgonen finns ingenting kvar, antog Malev missmodigt. Hela grundtanken med resan höll på att gå om intet.

Är inte helt säker på det. Vi såg inte branden före återresan och det regnar.

Först nu när soldaten nämnde det lade Malev märke till att han var blöt. Soldaten viftade med sin huvudbonad och fortsatte:

Vi hann undan det värsta, men regnet måste ha börjat långt tidigare högre upp, för eldskenet försvann innan vi hann till skogen. Här ser man det inte för bergsväggen täcker utsikten.

Vi borde ha tagit oss fram under en och samma dag utan några stopp, konstaterade Malev nedstämt.

Tror inte vi skulle kunnat göra det, sade sergeanten med en bestämd röst. — Vilka de nu var, så var de nog inte färdiga att ge upp före kvällen. Genom att skjuta på oss hindrades vi att hinna fram för tidigt.

De släppte inte oss dit förrän de själva hade försvunnit, är det så ni menar. Men varför sköt de inte oss alla.

Ja. Vi stoppades. De varnade med att skjuta, och att döda oss alla...? Sergeanten tittade undrande på översten. — Jag misstänker att de inte ville ha någon annan än milisbefälet. Löjtnanten träffades av en förlupen kula.

De ville inte fastna i en regelrätt eldgivning. De var rädda att vi skulle få hjälp. Från flygfältet är det inte mer än en kvarts resa hit. De kände väl till helikoptrarna?

Det kan översten slå vad om. Lika säkert visste de att koptrarna är flygodugliga. Bataljen skulle inte ha blivit långvarig. På fältet var vi som på en bricka.

Malev svarade inte. Stenväggarna som omgav dem dämpade effektivt vindsuset och regnets prassel. Brasan som brann i närheten dolde med sitt sprakande resten av ljuden. Ändå, Malev visste inte säkert om det bara var inbillning eller verkligt, men han tyckte sig höra ett avlägset motormuller som svepte över honom som en svag vindpust och försvann lika snabbt. Och inte bara han hörde ljudet, ty även alla andra stelnade till att lyssna. Till sist ryckte Malev på axlarna.

Antagligen bara vinden, konstaterade han och tittade på sergeanten. — Man meddelade mig att helikoptrarna skulle vara klara inom ett eller två dygn. Jag undrar bara vems idiotiska order det var att göra service på bägge planen samtidigt?

Sergeanten skrattade.

Det var inte någon idiot i alla fall. Jag talade med mekanikern, och han sade att bara ena helikoptern var i tur att tas ur bruk. Man hann riva ner den när även den andra gick sönder. Sergeantens ögon glittrade när han tittade på grottans stenväggar som efter något märkvärdigt. — Jaa, även det andra planet blev bruksodugligt, fattade han torrt. Malev väntade på fortsättning. — I bägge planen gick samma delar sönder så att man inte kunde ta från det ena för att laga det andra. Reservdelarna beställdes direkt från tillverkaren... Sergeanten höll åter en liten paus och Malev skyndade inte på honom. — Just innan vi gav oss av fick jag veta att reservdelarna hade kommit. Vitsen var bara att de inte passade. Beställningsnumren stämde inte, och mekanikern svär att han lämnade ut de rätta. Är det inte märkligt, eller hur?

Det är sabotage!

Förmodligen kan man kalla det även så, eller att någon hade gjort en dundertabbe.

Och de som sköt löjtnanten och milisbefälet fick veta allt. Är det så du menar?

Vad tänker översten? Eller är det bara en förbannad slump?

Medan de samtalade hade vakterna bytts ut. Soldaten som kom in ruskade sig som en blöt hund. Stenklippan över grottöppningen gav lite skydd, men den hårda vinden piskade regnet längs bergssidan.

Ett helvetes väder, morrade soldaten när han tog av sig de genomblöta ytterkläderna. — Det är förbannat mörkt men lugnt. Jag såg inget speciellt. Bara en gång hörde jag... Han bröt mitt i meningen liksom för att tänka över om händelsen var värd att berätta, och beslutade sig för att fortsätta: — Jaa, en gång hörde jag liksom motorljud. Vinden snurrar rätt så konstigt, och så när som på en timme sedan… först verkade ljudet komma alldeles från närheten men jag tror att det var längre bort. Inte kan man nog höra någonting från staden, undrade han och tittade frågande på sergeanten.

Staden är för långt borta. Men från dalen...?

Nää, inte från det hållet. Mer högre upp på berget.

Men där finns ju inga vägar? undrade Malev. — Inte för fan åker de längs berget?

När man tänker efter liknade ljudet inte bilmotor, utan snarare en sådan tung helikopter med två rotorer. Jag är ganska säker på det.

Sergeantens blick låstes in i Malevs ögon.

Översten har så in i helvetes rätt, talade sergeanten betänksamt. — Det är nog värt att kontrollera vad som verkligen händer där uppe.





XI




Malevs grupp lämnade grottan redan när den regntunga morgonen började gry. Förmodligen snöade det på bergstopparna redan, funderade översten, och det skulle inte dröja länge förrän även den nedre lutningen skulle täckas av ett vitt täcke.

Efter några timmars marsch kändes i den fuktiga luften en svag antydan av rök. Några minuter senare nådde gruppen en öppen platå, i vars bortre sida stod resterna av en jaktstuga. Störtregnet hade hindrat elden från att sprida sig in i skogen. Bara några träd närmast stugan var nedbrunna.

De gömde sig i skogsbrynet en halv timme för att bli säkra på att inga främlingar fanns i närheten. Först efter att två soldater hade kontrollerat att allt var i sin ordning, vågade sergeanten ge tecken till de andra att närma sig stugresterna.

Du hade rätt, Juri, konstaterade sergeanten när alla hade samlat sig runt ruinerna. — Det här syns inte från luften. Klipphyllan och skogen täcker allt. Det är inte så konstigt att milisen missade.

Så här långt kom de aldrig. Och den här hittar man bara av en slump. Den andra stugan är några hundra meter högre upp.

Missnöjd gick Malev runt de kolsvarta resterna. I rök­lukten blandades ett tydligt spår av petroleum och bensin. Irriterad sparkade han på en halvbrunnen stockbit. Aska och dam bolmade upp i luften.

Inte hittar man någonting här längre, stönade han till sergeanten som stod nära honom. — De dränkte platsen i bensin. Annars hade regnet släckt branden i sin början.

De har verkligen sett till att det inte skulle bli mycket kvar. Kanske bäst att vi tar en titt på landningsplatsen?

Den är nog också förstörd.

Inte har de kunnat... ett helt fält...

Landningsplatsen var en trettiotal meter bred naturlig platå i skydd av en hög klippvägg. Tät skog täckte det mesta av platsen, men öppningen bland träden räckte även till de största helikoptrarna. Malev visslade av överraskning när han såg det väl i terrängen gömda skyddskjulet.

Har du sett det här tidigare, frågade han Juri Ami­noff.

Inte har jag varit så här nära tidigare, förklarade Juri. — Närmast på den där klippan, men inte ser man någonting därifrån. Och helikoptrar syntes bara vid två av tillfällen, soldater dock oftare. De betedde sig så konstigt att jag såg det säkrast att inte visa mig.

Hade de inga vakter?

Vaktade bara för syns skull. Och som jag sade, ville jag inte riskera skinnet för simpel nyfikenhet. De såg nog inte mig...

Förmodligen inte. I annat fall skulle du inte stå här för de var inte några av de goda, fräste Malev surt. Sergeanten närmade sig med raska steg.

De hann inte täcka över alla spår. Jag skulle kunna svära på, att här har det varit två typer av helikoptrar.

Malev nickade och pekade på skyddsskjulresterna.

Det där räckte för dem. Och här har det funnits en jeep. Kanske för att flytta på helikoptrar.

Möjligen samma som vi följe efter i dalen. Ett plan med två rotorer orkar lyfta... svarade sergeanten med huvudskakning. — Motorljudet i natt kan ha varit från den.

Förmodligen. Stugorna tändes på innan de lämnade platsen.

Branden kunde anordnas med en apparat även efter att sista personen hade gått.

Tror inte det, undrade Malev. — Bensin dunstar för fort.

Den kanske var i en behållare som sprängdes.

Översten nöjde sig med att nicka till svar.

Vad tror du om de här, frågade han när han i sergeantens sällskap böjde sig ned för att utforska spåren i marken.

Plan med två rotorer.

Och de andra spåren är av en Mi-24. Ser ut som sådana.

Inte har varje garnison de planen. Det gör det lättare att spåra, eller hur?

Kan så vara.

Vinden hade ökat i styrka och drev moln längs bergssidan. Temperaturen sjönk och skurarna växlade mellan regn och blötsnö som i den kalla marken frös till is. Med Juris hjälp gjorde de en snabb avstickare till den andra stugan som även den var nedbränd. Omkring dess ruiner hade skogen brunnit i större utsträckning. Efter att ha studerat stugresterna under några minuter viftade Malev de andra att följa honom och återvände till landningsplatsen.

Inte fan kan man av de här märkena avgöra vem som varit här..., fastslog sergeanten och viftade med sin arm i en vid rörelse.

Det stämmer. Men om ljudet som vi hörde på kvällen var från en helikopter så avslöjar det rätt så mycket.

Kanske jägare.

Möjligen. Men det måste redas ut. Anläggningsdirektören ska ställas mot väggen. Han vet...

En kraftig vidstöt svepte skur av blötsnö över sällskapet. Översten tittade hastigt runt omkring sig. Han hade nästan glömt hemresan.

Dags att ge oss av, bestämde han. — Redan nu har vi svårt att hinna till bilarna före mörkret.

Först måste det spisas. När vi börjat marschen stannar vi inte före dalen om vi bara orkar så långt. Bedömande tittade sergeanten på översten som inte svarade. Han var den som skulle avgöra marschfarten.

Om vi lämnar kvar all utrustning och hämtar den senare.

Ingen utrustning lämnas kvar, röt sergeanten. — Våra liv kan hänga på dem. Resan ner blir ett riktig elände.

Utan packning kunde vi marschera fortare, mumlade Malev. Åter en gång hade han visat sig vara en stadsbo. Bara en idiot lämnade frivilligt sin utrustning uppe på bergen.

Det är nedför hela sträckan, sade en av soldaterna. — När lutningen är tillräckligt isig kan vi glida på arslet ända ner.

Malev skrattade inte med de andra.


Marschen tillbaks längs den tillfrusna och hala lutningen blev en mardröm. Sent på eftermiddagen, när de passerade löjtnant Wolfs och milisbefälets viloplats, fick Malev en nästan oemotståndlig längtan efter att kontrollera, att allt regnandet inte hade sköljt fram deras lik. Men till slut fick sergeanten honom att släppa den tanken. Till skogsvägen var det fortfarande långt kvar, och mörkret låg redan i hälarna. Batterierna till ficklamporna räckte inte ens i det bästa fallet mer än några timmar, så ett extra dröjsmål skulle kanske äventyra en snabb hemresa och Malev gav efter. Inte heller han hade någon större lust att övernatta ytterligare en natt utan bekvämligheter.

Närmare dalbotten ändrades blötsnön till regelrätt regn. Överraskande fort förvandlade det tunga molntäcket skymningen till ett mörker redan innan de var ens i närheten av bilarna. Genomblöta, leriga och trötta vandrade gruppen vidare. Överste Malev kände att han var nära den yttersta gränsen för sin prestationsförmåga. Han hade alltid tyckt sig vara vältränad men blev nu tvungen att konstatera, att styrkan som han hade skaffat sig på Moskvas träningslokaler inte räckte långt när marschen krävde seghet. Andra i gruppen bjöd sig att bära en del av överstens packning, men självkänslan tvingade honom att avstå. Han skulle klara av det samma som de andra gjorde.

Resans sista bit stapplade Malev fram på ren viljestyrka, och när gruppen stannade på skogsvägen föll han samman på den leriga marken. Utan att översten orkade göra motstånd togs hans packning av och han ställdes sittande med ryggen mot den.

Översten, vi klarade det, bekräftade sergeanten. Han verkade lättad. — Nu gör vi en brasa och fixar varmt käk. Efter ett par timmar kan vi fortsätta.

Nej, Boris Maltsev, vi har bråttom. Vi fortsätter genast, protesterade översten medan kan försökte stiga upp. Benen fungerade inte och han var tvungen att erkänna sig besegrad.

Malev sjönk i en dvala och vaknade först när sergeanten närmade sig med en tallrik kalops.

Ni ska äta det här, föreslog sergeanten bestämt. — Vi stannar så länge att alla hinner vila lite. Det var en helvetes resa, men nu är vi på den bättre sidan.

Malev nickade trött medan han höll på att skeda maten i sig.

I alla fall för en sån gamling som jag.

Sergeanten nickade.

Det var inte lätt för någon av oss. Regnet gjorde det värre än man först kunde ana. Men vi slapp i alla fall övernatta en natt till i skogen.

Efter maten tryckte Malev sig mot ryggsäcken och somnade. Han vaknade först när någon tog honom på axeln.

Det är dags att ge oss av, förklarade sergeanten. Malev tittade snabbt omkring sig utan att se något annat än brasan som höll på att slockna. Med stela ben stretade han sig upp.

Jag stöttar översten tills det värsta är över.

Trots mörkret tyckte Malev sig se ett svagt leende på sergeantens läppar.

För i helvete! Om jag inte klarar mig för egen maskin, är det bäst att ni lämnar mig här.

Det är som med en gammal motor. Den måste först hjälpas i gång, därefter fungerar den, försökte sergeanten trösta medan han försiktigt hjälpe översten att ta de första stapplande stegen. Känseln i Malevs ben återkom snabbt. Varje rörelse gjorde ont men han brydde sig inte om det.

Var har ni den djävla packningen? undrade han. Sergeanten släppte honom fri.

Vi har liksom gjort den lite lättare. I våra ryggsäckar börjar det finnas plats så det ställde inte till några problem.

Varför? Eller tror ni att jag inte klarar mig annars?

Kanske. Vi tänkte att det är lättare för oss om vi tar lite extra redan nu. Senare skulle vi kanske bli tvungna att bära översten, betygade sergeanten. Han skrattade lågt.

Åt helvete med er!

Rakt på sak, ni var nära kollaps. Jag vill inte att det händer när vi nästan är hemma.

Malev teg. Han hade ingenting att invända för sergeanten visste vad han talade om.

Regnet hade försämrat skogsvägen ännu mer jämfört med ditresan, men den var ändå lättare att marschera på än den snåriga skogen. När bilarna blev synliga i den första soldatens nästan slocknade ficklampsljus kändes det befriande. Bilarna var i samma kondition som de hade lämnats i, och de startade utan problem. Malev gav några order till sergeanten innan han kröp in på baksätet i ledarbilen. Han somnade omgående. Inte ens hans genomblöta och leriga kläder störde honom nämnvärt.

Bilarna stannade för en stund i vaktposten vid stadsgränsen och Malev vaknade för ett ögonblick men somnade åter när de fortsatte. Först när bilen parkerades framför kasernbyggnaden och motorns monotona mullrande tystnade vaknade han slutligen.

När Malev stod stadigt på jordytan stötte han löjtnant Gorkis hjälpande händer bryskt åt sidan.

Jag är OK, fräste han argt. Först i hissen vågade han titta på löjtnanten. — Wolf är död, sade han med en sorgsen röst.

Löjtnant Gorki stelnade till. Han hade redan undrat var­­för kollegan inte längre var med, men överstens meddelande överraskade honom ändå.

Wolf och Ivan Mosaljev är döda. Skjutna, kompletterade Malev lågt. Han undvek Gorkis frågande blick.

Det är... tragiskt, lyckades löjtnanten stamma. — Bäst att översten tar ett bad direkt, föreslog han med en klump i halsen och utan att veta hur fortsätta samtalet.

Ja, visst behöver jag ett bad...

Hissen stannade. Meningslösheten och tröttheten som Malev kände, var på väg att bytas ut mot ett hat mot dem som var skyldiga till allt som hade hänt de senaste dagarna. Ilsket sparkade han upp dörren och gick raka vägen till badrummet. Han gillade inte sin bild i den spruckna spegeln. Blodsprängda ögon och mörk stubb på hakan fick honom att se gammal och främmande ut. Översten närmast rev av sig alla sina kläder. Med en badrock på sina axlar stegade han in i arbetsrummet och satte sig bakom skrivbordet.

Gör klart badet under tiden jag ringer! röt han till löjtnanten, — Och se till, att de smutsiga kläderna försvinner illa kvickt.

Bestämt fattade Malev tag i telefonen och valde numret. Han fick svar genast.

Generalen, skrek han, — jag behöver hjälp och behöver det omgående.

I några minuter redogjorde han för vad som hade hänt. Telefonen var tyst en stund tills generalen med en tonlös röst svarade.

Jag beklagar löjtnant Wolfs död, men vilken helvetes snilleblixt fick er att göra forskningsresan. Har jag gett er lov till det? fräste han kallt och fortsatte. — Det är bäst att översten vilar några timmar. Jag ska ta reda på vad som kan göras och kontaktar er senare.

Samtalet avslutades utan förvarning. Malev hade svårt att tygla sin ilska när han lade på telefonluren och vände sig mot löjtnant Gorki.

Hämta Boris Butov hit, genast! befallde han.

Polisbefälet verkade redan vänta på att bli inkallad, för Malev hann knappt krypa in i badkaret när Butov anlände.

Juri Aminoff berättade vad som har hänt, började han. — Jag är...

Bryskt viftade Malev polisbefälet att tiga.

Senare, röt han. Polisbefälet stannade vid dörrposten. Den fuktiga värmen i badet kändes avkopplande men Malev lyckades inte behärska sin röst när han fortsatte:

Ni ska fängsla direktör Rigor Pavlov omgående!

Polisbefälet andades djupt. Han bleknade.

Jag... jag vet inte om mina befogenheter räcker för det, stammade han.

Malev rörde på sig hastigt och vatten forsade över badkarskanten och dränkte Butovs skor.

Men mina befogenheter räcker, utbrast han. — Jag vill ha Pavlov hit inom en halvtimme. I handklovar.

Vad ska han anklagas för. Jag kan inte bara gå och gripa...

Om ni inte hittar på något bättre så säg att man misstänker honom för bedrägeri mot staten. Det räcker som skäl, eller hur?

Översten! Ni kan inte mena...

Jag menar vad jag säger, skrek Malev vidare. — Det är en order! Ni ska ta tillräckligt med män med er. Han kommer inte frivilligt. Rör på er, för helvete!

Polisbefälet tänkte säga någonting men ångrade sig i synen av överstens arga stirrande. Bedrövad försvann han ut ur rummet. Löjtnant Gorki kikade in.

Översten! Jag hörde vad ni samtalade om med generalen och nu gripandet av Rigor Pavlov. Vad är det fråga om?

Malev suckade. Han hade inte berättat för löjtnanten om dokumenten som generalen hade gett honom.

Rakt på sak, bakom det här finns mycket annat än kärnbomberna. De är bara en del av allt annat, mycket annat, och jag har all anledning att tro att Rigor Pavlov är inblandad upp till öronen.

Malev var redan påklädd när polisbefälet anlände med två av sina män. Översten sneglade på kapten Butov som svettades av rädsla.

Översten. Vi fick inte... lyckades inte gripa Rigor Pavlov, fick polisbefälet fram. — Han är... förmodligen... han har gett sig av.

Är det någon överraskning för er? snäste Malev hånfullt. Det gjorde polisbefälet ännu mer nervös för han hade väntat en riktig explosion. — Hur länge har han varit borta?

Enligt hans fru gick Pavlov hemifrån i går på förmiddagen. Därefter har ingen sett honom. I sitt arbetsrum har han inte vistats sedan i förrgår.

Bilen?

Även den är borta. Mina män håller på att harva i staden. De har order att gripa honom.

Pavlov är borta för gott. Ni hittar inte honom, men låt era män kontrollera omgivningen men det måste göras utan att väcka onödig nyfikenhet. Vår resa ska hållas hemlig. Ni ska meddela det till alla inblandade. Malev viftade mot soldaterna som hade följt polisbefälet. — Ni kan gå, men stanna i närheten. Och ni ska säga åt sergeanten att han kommer hit genast!

Vad gör vi med Pavlovs fru?

Malev såg på polisbefälet som fick bråttom att förklara:

Vi tog hans fru med oss. Jag tänkte att översten kanske ville förhöra henne.

Så för satan tänker jag även göra men inte nu direkt. Skjutsa henne tillbaks med ursäkter. Och se till att någon håller ett öga på huset.

Jag lämnade ett par män där om Pavlov skulle dyka upp.

Bra!

Polisbefälet rörde sig nervöst när han tänkte på att hans ställning och kanske även hans frihet var på upphällning. Några år tidigare skulle han i samma situation ha redan legat i cellen, det visste han.

Så, Boris Butov, sade Malev. Han anade mannens skräck och osäkerhet. — Rigor Pavlov är borta, men vi har andra. Ni ska göra en lista över hans närmaste medhjälpare och föra dem hit direkt på morgonen för förhör. Och ser till att ingen dunstar.

Jag har inte tillräckligt med män att vakta massor av människor, inte länge i alla fall.

Två dygn, eller så länge att vi har förhört dem. Därefter ska vi bestämma vilka som ska bevakas en längre tid.

Ja översten! Polisbefälet gjorde honnör. Han var på väg ut när Malev ropade på honom.

Kapten Boris Butov. Har ni fått reda på någonting om de mördade vakterna. Var de från säkerhetstjänsten?

Polisbefälet ryckte missmodigt på axlarna.

Hur visste ni att de var från säkerhetstjänsten? undrade han. — Det kom en bekräftelse. Samtidigt meddelades att från Moskva kommer det män som ska utreda morden. De borde vara här mitt på dagen i morgon.

Satan, flämtade översten. Polisbefälet vände sig om och försvann ut ur rummet. Han behövde tid för att tänka, och att lugna ner sina bristningsfärdiga nerver.

Malev satt länge på sin plats bakom skrivbordet. Visste generalen att säkerhetstjänsten var på väg? Sakta räckte han sin hand mot telefonen men hejdade sig. Trots att generalen inte nämnde någonting om det, måste han ha vetat.

Någon knackade på dörren och sergeanten steg in i rena kläder. Malev vinkade åt honom att sitta ned. En stund senare återkom polisbefälet med Erna Bold i sitt släptåg. Erna bar på en tjock pärm som innehöll anläggningens hela personallista. Översten anade att natten skulle bli lång och mödosam.






XII




Dagen efter den sorgliga och resultatlösa färden till stugorna krävde Malev en förteckning över de helikopterreservdelar som fattades. När även den ansvariga mekanikern hade kontrollerat uppgifterna faxade Malev dem till Moskva. Ett halvt dygn senare landade ett flygplan på anläggningens flygfält med de erforderliga delarna.

Utöver de dystra aningar som allmänt plågade Malev, kände han sig orolig över upplysningen att säkerhetstjänstens män var på intågande. Nervositeten spetsades ytterligare av hans otaliga men misslyckade försök att få tag i generalen. Denne hade försvunnit. Inte ens i generalens kontor hade man någon som helst aning om var han befann sig, eller ville inte avslöja det. Tyst svärande koncentrerade översten sig på de problem, som de trasiga helikoptrarna medförde. Från servicehallarna hämtades han till telefonen. Generalens röst lät onaturligt spänd när han ropade:

Överste Malev! Ni har nog hört att säkerhetstjänsten är på väg dit?

Malev tittade på sin klocka. Dagen hade glidit i väg utan att han riktigt hade lagt märke till det. De männen skulle snart vara på plats.

Jag har hela morgonen försökt få tag i generalen, svarade han harmset. — Vi kan inte längre hålla kärnvapenstölden hemlig, och därför vill jag ha klara order hur vi agerar härnäst. Eller är meningen att vi lämnar över allt ansvar om utredningen till säkerhetstjänsten?

Honom kunde man inte skylla på, tänkte han, om allt skulle gå åt skogen.

Helvete översten! fräste generalen. — Ni lämnar inte ansvaret till någon annan. De kommer inte dit, inte någonsin.

Malev hade aldrig hört någon tala med lika kall röst.

Jag hörde att de är på väg. Anländer när som helst.

De kommer inte, upprepade generalen, — för deras helikopter störtade cirka tjugo mil från anläggningen. Terrängen är svårforcerad så vi vet inte än om någon överlevde.

Med vita knogar tryckte Malev på telefonluren utan att komma på något svar. Generalen fortsatte:

Vi fick mer tid. Jag kan hålla alla andra utanför utredningen ytterligare några dagar, men definitivt inte mer än tre eller fyra dygn. Översten! Nu behövs resultat.

Efter samtalet satt Malev länge på sin plats. Generalen hade igen slängt på luren utan att ge någon möjlighet till frågor. Löjtnant Gorki var uppskakad. Trots att generalen inte nämnde några siffror var det klart, att flera människoliv hade gått till spillo med helikoptern.


Anläggningsdirektörens bil hittades drygt sex mil från staden på den nästan oframkomliga skogsvägen som löpte längs östra dalsidan. Vid hittandet satt Rigor Pavlov på förarsätet med säkerhetsbältet fastspänt. Den från nära håll skjutna kulan hade gjort ett fingerstort hål på hans vänstra tinning och på utvägen tagit med sig en del av hans hjärna som nu satt fastknådad på det söndertrasade högra sidofönstret.

Direktör Pavlovs död var ingen riktig överraskning för Malev. Mer förvånade honom, att mördaren inte hade försökt dölja sin gärning. Muddpölarna på de många kärren erbjöd ett säkert gömställe både för liket liksom för bilen. Det ogenomskinliga vattnet skulle ha täckt dem i all evighet. Kanske ville gärningsmannen att liket hittades, gissade han, för att visa att ingen kunde undgå döden.

Den mördade Rigor Pavlovs fru hade inte mycket att berätta. Förmodligen visste hon inte någonting om sin mans affärer. Pavlov hade ofta varit hemifrån vilket efter flera års äktenskap inte var så konstigt. Frugan misstänkte att det fanns en älskarinna, fast de flesta av Pavlovs resor hade varit helt ordinära jaktärenden, för då och då hade han haft med sig hem stora mängder viltkött. Oftast av rådjur eller älg, professionellt styckat och rensat. Ett par gånger även björnkött. Inte större mängder utan bara så mycket att det räckte till några grillfester med vänner. Pavlov berättade aldrig var han jagade. Kvinnor har ingenting att göra med såna saker, hade han sagt.

Rigor Pavlovs fru grät över sin makes bortgång. Malev visste inte om det var för mannens skull, eller den höga status som hon hade njutit av så länge maken levde.

Trots att Rigor Pavlovs mord inte var någon överraskning, förbannade översten mannens död, för han hade varit lik milisbefälet och Juri Ivanov en av de misstänkta som nu var för alltid borta. Till det kom att Malev plågades av onda aningar om att den verkliga katastrofen låg framför dem.

Strax efter att helikoptrarna blev lagade hämtades Wolf och milisbefälet. Wolfs lik flögs till hans anhöriga i Moskva. Översten visste att han inte kunde vara med på begravningen och sörjde i all tysthet. Inte ens Erna Bolds medkänsla tröstade. I andra omständigheter hade Malev säkerligen tagit och tackat ja till vad som bjöds, för Erna var mycket kvinnlig. Den stela formaliteten som hon visade under arbetstid var bara en mask, men Malev kände sig låst. Trots att hans kropp längtade efter kvinnlig värme var han mentalt inte redo för något närmare samröre.

Ett dygn senare ”ockuperades” dalens södra del av fallskärmsjägare. Enligt kommunikén som delades ut i staden var det fråga om en rutinmässig övning som inte hade anmälts tidigare. En grupp av ett femtiotal jägare stationerades på platån mellan kasernen och sjön för att säkra stadsinvånarnas säkerhet under övningen.

Malev log nöjt. Äntligen hade generalen satt fart. Om han bara hade skickat soldaterna utan något speciellt ärende, hade det spridits nya rykten. Kamouflerat till en vanlig övning var deras verkliga syfte lättare att dölja.

Två dagar efter truppernas ankomst träffade överste Malev majoren som basade över dem. Före mötet hade hela dalen från den tilltäppta floden ända fram till slätten bakom bergskedjan utforskats med hjälp av helikoptrar och marktrupper. Majorens rapport var entydig.

Inga främmande trupper hade påträffats, bara svaga spår efter flerårig verksamhet. Utöver de nerbrunna stugorna hittades in i bergssluttningar grävda enkla manskapsbodar. Förstörelsen som trupperna hade orsakat hade minimerats eller övertäckts väl. Bara hylsorna som man hade hittat i större mängder berättade sanningen.

Malev förstod inte riktigt varför endast få av stadsborna visste vad som hade pågått i bortre änden av dalen. Förmodligen var områdena tabu och bara sådana vandrare som Juri Aminoff vågade vistas där och på berget, eller kanske de oförsiktiga hade försvunnit såsom det även ryktades om.

Den gruppen som blev stationerad i staden anmälde sig till överstens förfogande. Trots att säkerligen största delen av det manskapet som ansvarade för anläggningens säkerhet var lojala, så visste Malev inte vem som var pålitlig. Även sergeanten med sina män kunde vara förrädare. Fast inget pekade precis på det, kunde inte ens deras gemensamma resa upp på berget göra det mindre osannolikt. Så att det kändes betryggande att ha ett specialkommando som säkerhet. De kunde ju på intet sätt vara inblandade i kärnvapenstölden. Betänksamt svor Malev åt sina tankar. För helvete, inte ens det garanterade männens lojalitet. Och på något sätt hade han anat av majorens rapport, att trupperna inte var bara till hans hjälp utan fanns där också på grund av hans existens.

Generalens varning om tidsbristen i sitt minne koncentrerade sig översten med löjtnantens och polisbefälets hjälp på att utreda när stölden hade begåtts. Det första riktiga framsteget ägde rum när löjtnant Gorki förhörde en av anläggningens ingenjörer. Under ett teaterbesök till en stad på bergskedjans östsida hade ingenjören vistats i en restaurang och sett anläggningsdirektören tillsammans med några civilpersoner och en högre officerare. Det var i och för sig inte så märkvärdigt eller ovanligt, men de ärenden som diskuterades inom sällskapet fick ingenjören att haja till. Till hans häpnad hade man vid det närliggande bordet behandlat högt säkerhetsklassade ärenden på ett sätt som man absolut inte fick göra på en allmän restaurang. Tillbaka på anläggningen tänkte ingenjören anmäla händelsen för säkerhetspolisen, men av någon anledning blev det aldrig gjort.

Ingenjörens detaljrika redogörelse om samtalet mellan anläggningsdirektören och de främmande männen, och hans noggranna beskrivning av officeraren fick Malev att le för första gången på flera dagar. I och för sig, uppgifterna kanske inte hade någonting med kärnvapenstölden att göra, men de kunde ha det.

Generalen var inte träffbar via telefon. Ivrigt samlade översten de viktigaste uppgifterna på papper och faxade allt till Moskva. Spänt väntade han på svar, men telefonen ringde först flera timmar senare. Medan Malev lyfte på luren sneglade han mot löjtnanten. Det var inte svårt att gissa vem som ringde.

Överste Malev! General Vasiljev Gaurilov började. — Har ni nämnt om ingenjören för några andra. Efter ett nekande svar fortsatte generalen: — Ingenjören måste gripas på grund av hans försummelse att inte ha lämnat de viktiga uppgifterna redan tidigare. Och om honom får man absolut inte berätta vidare för någon annan än mig.

Malev ville protestera, men visste att det var lönlöst. Generalen sänkte sin röst:

Översten! Era uppgifter är viktiga, och med hjälp av dem har vi kommit på officerarens identitet. Han ska gripas. Förhoppningsvis kan vi förhöra honom redan om några timmar.

Generalen, kan ni nämna officerarens namn?

Generalen nonchalerade Malevs fråga.

Jag har inte berättat allt än, fortsatte han. — Ni är säkert intresserad av att höra, att vi är på spåren efter de helikoptrar som vistades på berget. Man skulle kunna säga att det bränns. Generalens röst lät lättad.

Vad kan vi göra? undrade Malev. Äntligen något positivt, tänkte han belåtet.

Tills vidare precis det samma som hitintills, men utöver det ska ni göra några förberedelser. Översten, två av övningsstyrkans helikoptrar med besättning är ställda till ert förfogande. De vet inte vad det är fråga om, och de behöver inget veta. Det räcker att de hjälper till. I planen finns plats för åtta passagerare. Ni ska samla en lämplig trupp som kan hantera bomberna, och hålla er redo.

Åter lades telefonen på utan förvarning. Man kunde inte beskylla generalen för onödig artighet, tänkte Malev surmulet. Han såg på löjtnanten som hade tjuvlyssnat.

Vi blir tvungna att avbryta utredningen, konstaterade han torrt. Löjtnanten hade redan hört det mesta, men Malev upprepade det viktigaste för honom. Misstänksamt skakade Gorki på sitt huvud.

Hur i helvete tror sig generalen kunna hålla det här hemligt för omvärlden?

Vet faktisk inte. Men kärnbomberna är inte hans enda huvudbry. Fast det är inte vårt problem, utan att få ihop en lämplig grupp. Jag vet inte riktigt vad han väntar av oss, men det är säkrast att förbereda sig. Jag kan inte meddela, att vi inte klarar av hans order. Det skulle betyda exekutionsplutonen.

Så illa är det nog inte.

Tänker inte riskera..., betygade Malev medan han lyfte telefonluren. Fem minuter senare anlände polisbefälet svettig och flåsande.

Vi behöver åter er kunskap, erkände Malev när mannen hade satt sig.

Med polisbefälets hjälp valde översten ut de till uppdraget bäst lämpade personerna.

Det var tre av åtta, påpekade Malev till löjtnanten när polisbefälet hade gått för att ordna de invaldas insamling till kasernen. — Fem platser kvar.

Tre, översten. Vi ska med också, eller hur?

Du stannar här. Butov behöver ett handtag med utredningen. Trots att vi är på spår efter bomberna finns här saker som måste kontrolleras.

Översten! Löjtnantens röst darrade av harm. — Jag vill komma med. Min plikt är att vara med. Om bomberna finns någon annanstans vad gör jag här mer? Då är det meningslöst att fortsätta med förhören.

Medhjälparna till stölden måste hittas, men för all del. När generalen redogör för vad han vill av oss bestämmer jag om du ska med. Mer kan jag inte lova. Försök få tag i sergeanten. Jag vill tala med honom.


Malev höll på att avsluta sin frukost, när han hämtades till telefon. Generalens röst lät spänd.

Är era mannar redo? Generalen gick rakt på sak utan några hälsningar först. Efter ett jakande svar fortsatte han: — Helikoptrarna är där om en halvtimme. Se till att de kan landa. Ni åker direkt därefter.

Malev kippade efter andan av överraskning. Han hade redan anat, att de skulle bli tvingade att ge sig av utan långa förberedelser, men generalens order överträffade allt.

Hur fortsätter man här?

Just nu är anläggningen en sekundär angelägenhet, men jag försäkrar att alla skyldiga ska grävas fram. Men vi ska ta hand om bomberna först. Har översten förstått?

Malev hade känt generalen länge, redan innan han blev underställd honom, men det här var första gången generalen var medvetet ohövlig.

Vart flyger vi? frågade han utan att ens vänta på ett rakt svar.

Piloterna har order.

Beskedet lämnades kallt och bestämt.

Malev svor när telefonen åter lades på mot hans öra. Inte ens resans mål fick han veta. Medlemmarna i gruppen tittade nyfiket när översten återvände till kantinen.

Vi åker om en halv timme, befallde Malev torrt. — Sergeanten, se till att det finns plats för helikoptrar. Ni andra, hämta er utrustning! Samling vid helikoptrarna så snart de landar.

Han såg på löjtnanten som väntade spänt.

Aleksej. Du har visst dina grejor redan klara. Samla ihop våra utredningsresultat och lämna över allt till Erna Bold för förvaring tills vi återkommer.

Löjtnanten hoppade upp.

Jag får komma med?

Malev ryckte på axlarna medgivande.

Vi har gjort vårt här för tillfället. Nu ska vi hämta bomberna.

Vad händer med trupperna i dalen och de i staden?

De får sina order.

Helikoptrarna blev försenade. Malev frågade inte efter anledningen, och majoren som var chef för planen gav ingen förklaring. Han förbannade bara de extra passagerarna, när även löjtnant Gorki och sergeanten med några av sina män steg på. Men i helikoptrarna fanns det plats för alla och Malev brydde sig inte om majorens protester.

Några timmar senare landade de på en militärflygplats på östsidan av Uralberget. När planet var stadigt på marken vinkade majoren till Malev att stiga av för man väntade på honom. I sitt undermedvetna hade översten redan anat något sådant. Svart Zim hade ersatts av en terrängbil.

Generalen nickade en hälsning när översten steg in på baksätet.

Jag är glad att vi träffas, sade generalen. Spänningen som hade varit hörbar under telefonsamtalet var borta, och Malev flinade inombords. Vad skulle hända om han någon gång skulle neka att lyda?

Generalen är långt från Moskva?

Bilen knycktes i rörelse. Generalen såg på översten utan att svara på hans indirekta fråga.

Vi ska ha lunch. För att diskutera samtidigt.

Malev var inte hungrig, men han visste att ett nej inte skulle accepteras. Efter några minuters färd stannade bilen framför en bunkerliknade byggnad som vaktades av beväpnade män. Generalen ledde översten till slutet av en lång korridor och öppnade en av dess tunga dörrar. Han nickade åt Malev att stiga in.

Man har dukat färdigt så vi är tvingade till självbetjäning. Jag ordnade det så för att kunna samtala i lugn och ro. Vi har en del saker att reda ut. Generalen pekade på bordet som stod mitt i det fönsterlösa rummet.

Malev svarade inte. Han kände sig osäker. De hade blivit pressade till flygresan utan någon förberedelsetid, men nu verkade generalen vara på gott humör, och han hade ingen brådska längre heller. Irriterad tog Malev av sig fältuniformsjackan och satte sig på platsen han blev hänvisad till.

Förmodligen undrar ni..., började generalen medan han lyfte på locket till en kastrull. Han sneglade på översten som satt mittemot. — Borschtsoppa. Jag lät laga det.

Översten nickade gillande. Borschtsoppa var en av hans älsklingsrätter.

På forskningsanstalten..., mumlade Malev medan han tittade på generalen som rörde om soppan med en slev. — Vi har inte kommit långt. De som misstänktes vara inblandade är döda. De blev mördade.

Inte alla, förmodar jag, sade generalen när han räckte en ifylld tallrik över bordet. Han fortsatte: — Löjtnant Wolfs död var beklaglig. Ett hårt slag för hans familj, men staten ska ta hand om dem. Jag var på begravningen.

Malev hade lust att svära högt. Han anade Wolfs frus förtvivlan när hon stod vid graven. Hur kunde generalen trösta?

Jag vill veta varför just jag? frågade han skarpt. — Ni har män som är bättre lämpade.

Generalen log medan han fyllde i en annan tallrik.

Ni tjänstgör på avdelningen för kärnkraftens säkerhet. Malev nöjde sig med att nicka. Generalen fortsatte. — Är då inte er ställning lämplig för att utreda en sådan här sak? Det är ju fråga om ett sätt att utnyttja kärnkraften.

Generalens cyniska konstaterande gjorde Malev ilsken, men han lyckades tygla sig.

Jag skulle inte säga så. Vår uppgift är att kontrollera kärnkraftens användning för fredliga ändamål. Nu gäller det massförstörelsevapen.

Överste Malev! Var inte naiv, väste generalen ilsket. Han försökte le, men hans ögon blixtrade. — Var i helvete går gränsen mellan civil och militär forskning? undrade han och fortsatte omgående: — Ni och de flesta av era underställda har en officersgrad. Vilka slutsatser kan ni dra av det?

Malev svor tyst men svarade inte.

Ni arbetar under mig, och jag representerar militären.

Malev blev inte överraskad. Han hade redan under en längre tid haft sina aningar, ty trots att avdelningen officiellt låg under civilstyre så rådde runt den precis likadant hemlighetsmakeri som under sovjettiden.

Avdelningen tjänar armén, medgav Malev. Ilskan var allt svårare att tygla. — Men vem kontrollerar mig och varför?

För en stund slutade generalen att äta.

Ni ska inte dra några förhastade slutsatser, sade han till sist utan att se på översten, — men många saker löper smidigare om jag får uppgifterna utan mellanhänder.

Men varför kontrolleras jag? Litar ni inte på mig? fräste Malev. Han väntade inte på något svar. — Vi är inte skolade för sådan här uppgift och vår utredning har inte gett någon annan utdelning än att flera människor har blivit dödade.

Underskatta er inte. Ni är förbaskat duktig, och er utredning har gett resultat. Generalen log. — Med de fakta som ni har samlat ihop har vi nu kommit bomberna på spåren.

På spåren! Vet ni inte var de är? Vad i helvete gör vi i så fall här?

Malevs känsla av att han var en pjäs i ett spel förstärktes ytterligare. Men han var inte spelets konung utan en vanlig soldat vars uppgift var att lyda och offra sig.

Generalen gjorde en gest.

Ta det lugnt!

Jag fattar inte. Ni tvingar mig och mina män att fara fram och tillbaka utan mening. På så sätt får vi ingenting gjort.

Generalen nickade. Han tog sin andra portion soppa.

Jag ska berätta sådant som gör er på bättre humor, meddelade han lugnt. — Javisst var kärnvapnens försvinnande en chock. Lyckligtvis var jag på plats när man tog emot anmälan om stölden och kunde hindra att beskedet spreds vidare. Många saker binds ihop med varandra. Jag menar exempelvis stölden av kärnvapen och trupperna som har vistats i dalen. Det är sådant som bekymrar mig och man håller på att utreda sambanden. Generalen flyttade sin stol närmare bordet innan han fortsatte: — Jag känner översten väl men kan inte exakt känna till era egentliga skäl. Möjligen är ni idealist som vill arbeta utan sina överordnades inblandning. Tidigare fick ni göra så, men nu handlar det om alldeles för stora värden för att låta allt fortsätta på det gamla viset.

Ni har aldrig tidigare haft anledning att blanda er i. Jag har alltid gjort precis så som ni har väntat er att jag ska göra, inte sant? Ilskan kom åter över Malev när han insåg skälet till ställningen han fått. Han hade varit marionett redan från början. — Generalen! Efter att det här har blivit löst kommer jag att lämna in min avskedsansökan.

Generalen tog ingen notis av överstens ord. Lugnt tömde han sin tallrik, knuffade den åt sidan och torkade av sin mun på en servett medan han undrande såg på översten.

Ni kan tro på mig. Jag litade på er och det var rätt, sade han och torkade mungiporna än en gång men nu med ärmen på sin vapenrock. — Ni rörde om i grytan ordentligt.

Hur då? Vad menar ni?

Generalens ögon blixtrade när han böjde sig framåt.

Hör nu noga på. Jag var tvungen att anmäla stölden till säkerhetspolisen men såg till att de inte kom i väg. Ni fick ett rejält försprång. Generalens ögon hårdnade när han fortsatte: — Jag blev överraskad av er utflykt. Säg mig, vad var det som fick er att ge er av till berget utan att meddela mig först?

Malev ryckte på axlarna.

Fick en intuition. På något sätt verkade det viktigt och jag tänkte inte att jag skulle behöva ha en order. Men om jag visste att det skulle resultera i löjtnant Wolfs död hade jag inte åkt, försäkrade han.

Intuition, för helvete, spottade generalen ilsket. — Det var nära att bli ödesdigert för oss alla. Lyckligtvis kan allt vändas till vår fördel.

På vilket sätt, och varför får inte säkerhetstjänsten ta över utredningen.

Rent ut sagt litar jag inte på en enda organisation. Inte ens på enstaka människor.

Inte på mig heller, tänkte Malev för sig själv.

Säkerhetstjänsten visste att kärnvapen hade stulits? Var det därför som helikoptern störtade?

Generalens min mörknade.

Vad i helvete antyder ni? Eller vet ni sådant som ni inte har berättat för mig? Om det är så...

Innan generalen hann sluta sin mening ruskade Malev på huvudet.

Jag hemlighåller ingenting. Men förstår inte min egen ställning, och ni har ännu inte talat om det riktiga skälet till varför ni valde oss.

Hoppas verkligen att ni berättar allt, konstaterade generalen skarpt. Han lugnade sig snabbt. — Hör på nu. Om jag hade använt någon annan så skulle man ha meddelat om utredningen till banditerna direkt, och de hade dragit sig undan från berget i god ordning. Generalen lyckades pressa fram ett leende. — Ert korståg kom helt överraskande och tvingade dem att flytta bomberna samma natt som ni tillbringade i grottan. De agerade under press och det gav oss en möjlighet.

Det här mötet är på grund av det?

Ja, vi vet var de har bomberna.

Och vi ska hämta dem, är det så?

Både och. Det är inte så enkelt. Generalen gläntade på grytlocket. — Köttstuvning, förklarade han och tittade på Malev i smyg. — Men ni äter ju ingenting.

Jag åt innan helikoptern kom, svarade Malev ohågat och rörde med en sked i sin redan svalnade soppa. Det fönsterlösa rummet kändes kvävande. — Generalen, kan ni förklara mer konkret? Varför är det inte enkelt? Är ni rädd att bomberna sprängs?

Malev fick inget omedelbart svar. Generalen fyllde sin tallrik med stuvning, bröt en bit svart bröd som han lade på tallrikskanten och uträknat långsamt lyfte flaskan som stod på bordshörnan närmare sig. Utan att titta på sin gäst fyllde han två grogglas med vodka.

Här. Det här får er att slappna av, anförde generalen när han räckte upp det till kanten fyllda glaset till översten som först tänkte neka att ta emot men tog ändå. Generalen lutade sig bakåt och snurrade sitt eget glas mellan sina fingrar.

Den risken finns, erkände han. — Översten. Ni sade att vi skulle hämta dem. Helvete, det skulle jag gärna göra men det finns ett problem. Generalen ställde sitt glas på bordet och böjde sig framåt. — Så som jag sade fick banditerna bråttom. De har två helikoptrar tillgängliga. Vi vet var de har landat och i den ena är de förbannade bomberna. Det som gör saken besvärlig är att de har förbindelser på verkligt hög nivå. Så hög att jag inte kan kontrollera informationskanalerna som de använder, berättade generalen. Han fortsatte med en hes röst: — Vi fick veta deras landningsplats, men samtidigt fick vi ett ultimatum i vilket man varnar för att använda våld. Om banditerna ställs med ryggen mot väggen spränger de bomberna. De har redan en fruktansvärd förstörelseeffekt, men värst är att det samtidigt skulle förstöras ett av landets största atomkraftverk. I explosionen mister miljoner människor sina liv.

Med en allvarlig min tömde generalen sitt vodkaglas med en enda klunk. Utan att yttra ett ord gjorde Malev likadant.

Så är läget för närvarande. Generalen lutade sig bakåt och nervöst knäppte upp sin rock. — De kan inte sticka därifrån och vi får inte tag i bomberna.

De skulle dö i explosionen. Malev hade svårt att tro att någon skulle göra så, men han visste att människor hade även tidigare offrat sig själva för någon saks skull och att det kunde hända nu också.

Fanatikerna kan göra vad som helst, sade generalen med en dyster min. — Fast nu är det inte några fanatiker utan pengar och makt som gäller. Och man har modifierat bomberna. Jag misstänker att helikopterbesättningen inte ens vet det, men nu är bomberna utrustade med fjärrutlösning. De kan sprängas från fan vet hur långt håll.

Misstroget tittade Malev på generalen. Hans kropp kändes nästan förlamad. En iskall vind blåste genom rummet.

Antagligen är hotet att spränga bara en förbannad bluff, fortsatte generalen, — men vi har inte råd att kontrollera.

Vet ni vem som ligger bakom stölden?

Även om jag visste kan jag inte nämna någon, men jag vet inte.

Officeraren som vi tidigare talade om, vilken roll har han?

Känner inte till exakt. Vet bara att han hjälpte oss spana efter helikoptrarna.

Ni måste ha någon sorts aning? Malev försökte tvinga fram ett svar. Namnen betydde i och för sig ingenting men han ville veta.

Åter nonchalerade generalen Malevs fråga och började tala om annat.

Bomberna representerar en stor summa pengar och tekniken att tillverka dem ännu mer. Det gäller miljoner dollar. Generalens blick vandrade någonstans bakom Malevs rygg. — Vi har en kris i vårt land som påverkar den här kontinentens, eller rättare sagt hela världens säkerhet. Ingen vet riktigt vart vi är på väg, men de beslut som fattas nu kommer att bestämma vår riktning flera årtionden framåt. Vi vill demokratisera Ryssland men jag är inte helt säker på om vi är tillräckligt starka att ta itu med alla problemen.

Vem syftar ni på med ordet vi?

Än en gång nonchalerade generalen Malevs fråga. Han fortsatte:

Mot oss är vissa grupperingarnas makthunger.

Betyder det revolution?

Det blev inget svar på överstens fråga. Generalen bytte samtalsämne igen.

Utan tankning kan helikoptern inte lyfta och det får de bara om jag ger order om det. Situationen är låst. Därför kan vi äta i lugn och ro. Efter lunchen ska ni få möta ett par personer.

Vilka är de?

Servicepersonal.

Har det presenterats några krav?

Inte direkt. Tankning har de bett om men ingenting annat. Utöver önskan att man inte får närma sig deras plan.

Är det långt...?

Flera timmars flygning.

Min grupp måste spisas, krävde Malev.

Man tar hand om de.

Generalen tog en ny tallrik, fyllde den med stuvning och räckte den åt Malev.

Hoppas att överstens matlust har vaknat under vårt samtal. Ni måste smaka. Bättre än det här får ni inte ens på de bästa restaurangerna.

Ska generalen med? undrade Malev medan han smakade på stuvningen. Den var god. — Om någonting går fel och bomberna sprängs...

Generalens ansikte mörknade.

Om vi misslyckas är min karriär över i alla fall. I stället för att genomlida avskedandets förödmjukelse försvinner jag hellre spårlöst. En hjältedöd. Stupad i tjänsten. När generalen lyfte sitt glas ryckte han missmodigt på axlarna. Vodkaglasen hade fyllts i utan att översten hade lagt märke till det.

För vår hälsa, översten! önskade generalen.

De höll på att avsluta lunchen när summern bredvid dörren ringde.

Det är nog servicemännen. Även er grupp är på väg hit.


Malevs grupp anlände direkt efter servicemännen.

De uppgifter som mekanikerna hade var intressanta. På grund av en läcka på den ena helikopterns hydraulsystem, hade piloten samtidigt som han bad om landningstillstånd, bett om hjälp att reparera felet. Mekanikerna som skickades till planet blev överraskade av sättet de behandlades, för beväpnade män vaktade dem hela tiden. Mekanikerna hade lagt märke till de trälådor som satt fastbundna mitt i planet och som man inte ens fick vidröra. Men ännu mer än de mystiska lådorna väcktes deras nyfikenhet av helikopterns besättning och soldaterna som inte hade några vapenslagsmärken. Det verkade som om märkena hade rivits av med våld. När mekanikerna lämnade planet såg de också att dess symboler hade blivit övermålade. Det fanns ingenting som avslöjade från vilket arméförband soldaterna var trots att de med säkerhet var militärer och helikoptern en arméhelikopter.

Den andra landade samtidigt? frågade Malev.

Jaa, den andra, nickade mekanikern, — det var en sådan modifierad Mi-24. Har aldrig sett en sådan tidigare. Här har vi bara äldre redskap. Ur någon sorts överskottslager, sådant som förmodligen inte ens kan hållas i luften längre.

Var symbolerna även på det planet övermålade?

Mekaniken fingrade på sitt öra med sin hand som var mörk av smörjmedel och motorolja.

Jag var mer intresserad av planet och kollade inte. Såg du? Han riktade frågan till sin mer tystlåtna kompanjon.

Ingenting i den. Övermålade de också. Jag är säker på det, svarade kompanjonen medan han tittade oroligt på översten och generalen. Aldrig någonsin hade han varit lika nära så höga officerare.

Så var det. Täckta de också, bekräftade den mer pratsamma mekanikern.

Fick ni titta runt i det planet?

Ja, besättningen i det planet var vänlig. Vi fick ta en titt i cockpiten utan att någon vaktade hela tiden. Eller pekade med automatvapen.

Generalen slängde ett menande öga på översten som en bekräftelse på hans tidigare utsago. Varför i helvete hade det här mötet ordnats? undrade översten.

Stannade helikoptrarna länge på fältet?

Inte fan länge. Lite över en timme kanske. Och felet i det ena planet var ingenting att tala om. Vem som helst utrustad med en rörtång kunde ha lagat det. Efter att ha tankat lyfte de och försvann åt det där hållet. Vågade inte fråga vart de var på väg. Mekanikern pekade med armen. Malev visste inte om han pekade mot norr eller söder.

De skilde sig åt senare. Vi vet även var den andra landade, tillade generalen. — Den är på en rätt så isolerad flygplats på en liten garnison. Helikopterns besättning är fängslad och man vaktar dem noga.

Herr general, får jag fråga? undrade den mer talförda mekanikern försiktigt. — Vad innehöll lådorna? Han ångrade direkt sin nyfikenhet. Inte behövde en enkel mekaniker veta allt.

Jag borde inte berätta men jag ska göra det för att annars hittar ni kanske på vilka förklaringar som helst, log generalen. Mekanikern lugnade ner sig. Kanske hade han inte frågat något dumt. Generalen fortsatte: — Vi misstänker att lådorna innehåller stulna vapen. Vi vill vara säkra på det och därför är det viktigt att vi får tag i helikoptern.

Malev log tyst. Stulna vapen. Generalen ljög inte men inte heller hade han sagt sanningen. Alla visste om vapenhandeln som många officerare ägnade sig åt. Det fanns köpare och många hade lyckats roffa åt sig en förmögenhet med stölderna.

Oo, stönade mekanikern. — Det var just det som vi tänkte för de verkade så hemlighetsfulla. Fast jag fattar inte varför man lät dem tanka.

Generalen svarade inte på mekanikerns påminnelse om tankning. Efter några ytterligare frågor fick männen lämna rummet. När dörren hade stängts tittade Malev frågande på de ingenjörer som ingick i hans grupp. Han behövde inte fråga någonting.

Bomberna kan rätt och väl finnas i lådorna. Och enligt beskrivningen verkade de vara så pass stora att de kan rymma tillräckligt med sprängmedel för att få till stånd en kedjereaktion. Även fjärrutlösaren kan finnas i. Inte behöver de någon synlig antenn, förklarade ena av ingenjörerna. — Vet ni var lådorna är nu? undrade han vidare.

Generalen nickade.

Ja, vi vet. Han gluttade på Malev. — Kanske är det bäst att berätta situationen för herrarna, eller hur?

Det avgör generalen, inte jag, svarade Malev irriterat. — Av alla de varningar som jag har fått höra kan man förmås tro att bomberna exploderar... av den minsta rörelsen. Visst är de inte så helvetes känsliga?

Nej, förstås inte, började gruppens fysiker men avbröt sig osäker om han fick berätta mer. Efter en godkännande nick från generalen fortsatte han: — Jag ska försöka förklara i allmänna ordalag vad det är fråga om. Tändningsmekanismen är inom metallkapseln och den gillras med en sorts digital räknedosa som kopplas till bomben genom kontakter som finns i den. Själva kärnladdningen är säker, för kedjereaktionen kan startas bara med den inbyggda utlösaren. Men just utlösaren är den mest problematiska delen. Det var många av oss som protesterade mot att den byggdes in i metallhöljet, men det krävdes för en säkerhetsivers skull och man tog inte hänsyn till våra varningar. De som bestämde ville att ingen kan öppna bomben utan att först eliminera utlösaren, och det kan göras bara med räknedosan. Om någon försöker... så exploderar bomben, förklarade fysikern.

Ingen sade någonting tills Malev bröt tystnaden.

Vad är i så fall så farligt med bomben? Försök inte för helvete påstå att banditerna har fått tag i en sådan räknedosa? Ingenting har i alla fall sagts till mig.

Fysikern nickade.

De är i säkerhet på anläggningen men som jag nämnde, är den inbyggda utlösaren en potentiell fara. För att utlösa den räcker det att... Fan, man borde aldrig ha konstruerat dem så..., flämtade han utan att kunna på grund av sin ilska och rädsla riktig tygla rösten som höjdes till falsett: — Den förbannade utlösaren exploderar om bomben utsätts för hög värme för en tid. Metallhöljet skyddar... men... om det täcks med sprängämnen... och... och, stammade fysikern utan att kunna säga resten av meningen, men alla som lyssnade uppfattade det ändå.

De åkte vidare när den tidiga kvällen hade mörknat. Malev reste med generalen i dennes splitternya Mi-28 attackhelikopter. Malev mindes ryktena om det nya planet, men enligt uppgifterna var den fortfarande bara på prototypstadiet. Till överstens förvåning hade generalen redan en sådan till sitt förfogande. Planet som inte fanns än flög fast utan sin beväpning, men utrustat med den allra nyaste kommunikationsutrustningen.

Flygresan blev lång och tröttande med mellanlandningar och tankningar. Först sent på natten flög de över ett starkt belyst byggnadskomplex.

Där är kärnkraftverket. Generalens röst ekade i hörlurarna. — Helikoptern står på fältet några hundra meter längre bort och det är omöjligt att gå dit utan att bli upptäckt. Om de spränger ens en av bomberna förstörs samtidigt kärnkraftverket och tonvis högaktivt kärnbränsle sprids i luften. Själva explosionen skulle betyda död för en halv miljon människor och kärnavfall för flera gånger om. Det skulle bli en internationell katastrof, för radioaktivt nedfall respekterar inga gränser. Översten, tänk på Tjernobyl. Det var redan illa, men det här skulle vara hundratals gånger värre.

Malev svarade inte utan stirrade på den i strålkastarljuset badande kärnanläggningen under dem, och stadens bostadsområden som spridde sig några kilometer längre bort.

Staden måste evakueras, mumlade han lågt.

Går inte! Generalens svar lät slutgiltigt. — Vi skulle avslöja allt för omvärlden så att en evakuering kommer inte på fråga.

Malev suckade. Halv miljon människoliv betydde ingenting när det gällde en nations ära.

Generalen. Om jag är vid liv när det här är upplöst, så vill jag att ni accepterar min avskedsansökan omgående.

Helvete, överste Malev! Har ni inget annat att tänka på än er avskedsansökan. Jag hörde det redan första gången. Ni bara upprepar er, röt generalen. Han lät ursinnig.

Ville vara säker på att ni minns.

Generalen svarade inte. Helikoptern gick neråt och fram kom några militärflygplan och lite åt sidan ställda rader av attackhelikoptrar. När generalen utdelade nya order kändes det som att han hade redan glömt irritationen som Malev orsakade med att påminna om sin avskedsansökan.

Ni ska samla ihop er grupp. Vi övernattar i garnisonen, förkunnade han. — Lokala trupper tankar och tar hand om planet. De även vaktar det så att vi får vila över natten i lugn och ro.

Jag vill se bovarnas helikopter så fort som möjligt, krävde Malev när han höll på att öppna säkerhetsbältet.

De sticker inte utan min tillåtelse. Den har inte tankats och tankas inte förrän bomberna är hos oss. Ni hinner kontrollera den i morgon, svarade generalen torrt.

Jag vet. Men jag vill se den nu i alla fall, krävde Malev åter. Han hoppades på att på det sättet kunna lugna sitt sinne som var fyllt med onda aningar.

Överste Malev!, vrålade generalen men fortsatte sedan lugnare: — Om det är nödvändigt, men i så fall gör vi det tillsammans.


Klockan närmade sig midnatt, och överste Malev stod vid ett fält och genom en starkt förstorande kikare betraktade helikoptern som stod ett femtiotal meter längre bort belyst med en strålkastare. Sergeanten och resten av överstens grupp fanns några meter åt sidan av honom. Helikoptern och fältet verkade övergivna. Området var omringat av tungt beväpnade soldater.

Har de ställt några krav eller begärt matleveranser? frågade Malev en soldat som stod i närheten.

Inte annat än tankning, svarade soldaten kort. — Har inte i alla fall hört om något annat.

Sergeanten som hade hållit sig avsides kom närmare och ställde sig bredvid Malev.

Om jag får med mig ett tjugotal män och den rätta utrustningen, kan jag övermanna planet innan någon i det ens skulle fatta vad som är i gärning, viskade han.

Möjligen, men risken är för stor. Bomberna har fjärrutlösare, och säkerligen har de någon här i närheten som kan trycka på knappen. Malev vände sig mot generalen som väntade otåligt. — Vi kan gå, sade han lugnt.


Vakttrupperna, vet de vad som finns i helikoptern? fråg­a­de Malev generalen när de hade hunnit tillbaks till inkvarteringen.

Där finns stulna vapen och sprängämnen. Något annat behöver de inte veta.

Om någon av vakterna uppfattar ordern fel och börjar skjuta?

Det skulle vara hans sista misstag. Förstås skulle även vi och en miljon andra stryka med samtidigt. Värsta misstaget gjordes när man började tillverka kärnvapen över huvudtaget, sade generalen trött.

Malev svarade inte, fast han skulle ha kunnat underteckna generalens sista mening när som helst. Men det skulle inte ha avhjälpt den rådande situationen på något sätt.

Det finns bara en sak att göra, fortsatte generalen. — Om vi inte får bomberna, så så snart helikoptern är tillräckligt långt från anläggningen, skjuter vi ned den.

Det betyder ändå tiotusentals döda, och hur skulle ni förklara allt för västländerna?

Generalen log.

Några tiotusental är mycket mindre än en miljon, och vad som gäller västländer så har vi även tidigare hemlighållit det ena och det andra för dem, förklarade han. — Vi har gjort ett i förväg oanmält kärnvapenprov. Så klart, under några veckor skulle vi få ta emot en massa protester, men de skulle inte leda längre.

Jag kan inte tro banditerna är så förbannat naiva, att de inte gissar att när tillfället ges utplånas de. Säkert har de någon utväg, funderade Malev. Misstankar plågade honom allt värre.

Har översten något bättre förslag? Om ni har så säg för helvete vad vi ska göra?

Malev suckade.

Generalen. Jag har inget, erkände han lågt.






XIII




Några tusental kilometer nordväst från platsen där överste Malev befann sig, stod en annan ensam helikopter på ett isolerat, vindpinat flygfält. Vintern höll på att komma ovanligt tidigt, men den vetskapen tröstade inte de soldater som huttrade av kylan när de vaktade planet och dess besättning, som frivilligt hade lämnat helikoptern och förflyttats till en närliggande barack.

Snön piskades runt av den vinande vinden som svepte längs fältet och soldaterna som var totalt less på sin uppgift. De hade fått en idiotisk order, knorrade de. Javisst var helikoptern en av de nyaste, men inte så ny att det fanns någon större anledning försöka hemlighålla det. I bunkrar längst ut på fältet fanns nästan likadana. Och ingen hade förklarat vad som gjorde planet så värdefullt att vakterna var tvungna att riskera förfrysa sig när de såg till att ingen närmade sig helikoptern. Det förblev för dem en hemlighet.

För dem som vaktade baracken hade inte heller förklarats, om det var helikopterns besättning som var i fara, eller var det besättningen som stod för det. Helvetes herrar! De borde själva frysa i snömodden, tänkte vakterna bittert.

Mikael Borovan, en smidig 20-åring från nära Vitrysslands gräns höll svärande på med rallarbrasa mot kylan. Fingrarna liknade isklumpar i de tunna militärhandskarna, och Kalashnikovs metall nästan brände i handen. Han kunde inte förstå meningen med sin uppgift, trots att han tyckte att själva kasernområdet var viktigt att vakta. Där finns det ju mycket sådant som intresserade de närliggande byarnas långfingrade. Då och då hade någon av dem försökt bryta sig in genom taggtrådsstaketet för att stjäla sådant, som man lätt kunde byta mot pengar. Vanligen blev försöken bryskt förhindrade, för området vaktades noga med fasta vaktposter och några dubbelvakter som regelbundet gick runt på området.

Mikael förbannade officerarna som hade kommenderat manskapet ut i ovädret utan att först försörja dem med riktiga kläder mot den bitande kylan. De fasta vaktposterna bjöd skydd mot vinden, och de vakter som gick runt hade ändamålsenlig klädsel, men för dem hade inte getts någonting. Och varför för fan vakta en helikopter och dess besättning inom ett redan vaktat område? frågade han sig själv utan att finna svar.

En hård vindpust trängde genom den redan fuktiga manteln, och Mikael huttrade. Ett tjugotal meter från honom syntes en annan vakts mörka gestalt nästan gömd i barackskuggan. Den vakten ingick i en annan vaktgrupp från en annan barack. Mikael kände inte mannen annat än till utseendet, men helvete, dennes lott var bättre. Sidan av baracken gav skydd och även utöver det, i samband med vaktbytet hade Mikael lagt märke till att den gruppen var bättre utrustad. Fan med deras sergeant, som inte brydde sig om sina män, svor han. För sergeanten räckte att han själv hade det bra, med en vodkaflaska förstås som alla visste. Och vem i helvetes idé var det att förlänga de normala tvåtimmarspassen till tre timmar? I det här vädret var två timmar redan för lång tid, tre timmar ren galenskap.

Mikael försökte värma sig med sin bitterhet, men det avlägsnade inte smärtan i hans köldbitna fingrar. Han frös även om fötterna och än en gång förbannade han alla de orättvisor som tvingade honom att frysa ihjäl för en uppgift som saknade mening.

Vinden piskade fältet och lyfte upp en snöyra som trängde sig in i kläderna. Mikael drog sin mantel hårdare omkring sig, och svor högt när han kände hur kylan och trampandet på plats gjorde honom pissnödig. Några minuter kämpade han mot behovet, men blåsans tryck ökade snabbt. I sin förtvivlan snyftade han. Inte för helvete, det var vansinne att öppna gylfen och göra sig tillgänglig för blåsten. Bättre att pissa på sig. Fast för fan, blöta byxor skulle bara betyda ännu snabbare förfrysning. Trots sin ed för fosterlandet ville Mikael inte offra sig, inte på det sättet i alla fall.

Mikael stirrade omkring sig. Ingen annan syntes än vaktkollegan som stod i skydd av barackväggen, och även denne verkade vifta med armarna för att hålla blodcirkulationen i gång. Trots skyddet av byggnaden och sina bättre kläder frös den fan precis på samma sätt som han, tänkte Mikael, när han åter kollade runt området. Närmaste fasta vaktposten skymtade bara svagt genom snöyran, och ljuset av lamporna som belyste barackerna nådde inte långt i det vita mörkret. Det övriga fältet var bara svagt belyst, delvis inte alls. Manskapsbaracken låg ett femtiotal meter längre bort, men därifrån skulle ingen se om han för en stund avlägsnade sig från vaktplatsen. Och faktiskt, där fanns ju inte så många för hela garnisonen hade några timmar tidigare åkt på en fältövning. Helvetes stackare! Trots sin egen eländighet kände Mikael empati. I sådant här skitväder. Bara ett tiotal män hade lämnats för att vakta kasernen, och det var alldeles för få. Var det därför man hade förlängt vaktpassen?

För säkerhets skull tittade Mikael än en gång omkring sig, innan han började försiktigt gå mot kasernområdets värme- och elcentral som stod ett trettiotal meter ifrån honom. Han visste att en av byggnadens dörrar var olåst. Den hade inte ens ett riktigt lås utan över dörrhalvorna satt en planka som höll dem stängda. Man förvarade inget av större värde där. Bara bränsle och verktyg, men där var det varmt, mycket varmare än utomhus i alla fall. I någon av rummets hörnor kunde han tömma blåsan utan att hans utstickande del skulle frysa. Helvete, som genomfrusen skulle den ju falla av, svor Mikael. Vintern innan hade han sett det hända med en kamrats förfrusna fingrar.

Vid dörren till förrådsrummet suckade Mikael av lättnad. Ingen hade ropat; vakten! vart i helvete är ni på väg? efter honom. Med ett lätt slag med gevärskolven lossnade plankan som höll fast dörrarna, och dörrhalvorna gled upp. Än en gång tittade Mikael noga omkring sig innan han smög in. När han drog igen dörrarna efter sig, tyckte han sig se ljusblixtar från den närmaste fasta vaktposten. Förmodligen någon som tände en cigarrett, tänkte han, fast ljuset verkade för starkt för att vara från tändstickor. Möjligen bröt snön som spreds genom luften ljuset, eller någon av vakterna hade en gaständare. Förstås var det förbjudet att röka under vakthållning, men så var det även att lämna sin vaktpost.

Mikael famlade framåt i det mörka förrådet utan att våga tända ljuset, fast han visste att strömbrytaren fanns bredvid dörrkarmen. Trots all försiktighet stötte Mikaels fot mot en kanister som föll, och han stelnade till. Utifrån hördes inte något annat ljud än vindens vinande, och suckande av lättnad knäppte Mikael med stelfrusna fingrar upp knapparna i gylfen. De iskalla fingrarna kändes obehagliga mot den varma lemmen, och att pissa gjorde ont. Helvete, svor Mikael bittert, hans viktigaste hade redan förfrusit. Sviterna av det skulle plåga honom veckor framåt, och man skulle inte få någon hjälp mot åkomman från garnisonens läkare.

När Mikael famlade tillbaks till dörren stötte han åter mot kanistern som med ett brak kastades omkull. Förbannande sin egen oförsiktighet stannade han mitt i steget. Utöver vindens brus hördes inte nu heller någonting utifrån. Till vaktbytet var det säkerligen gott om tid, tänkte han och lutade med sitt genomblöta, av mössan täckta huvud mot dörren.

Plötsligt stelnade Mikael helt skräckslagen till. Alldeles nära utanför dörrarna hördes något som viskande givna order. Med ett bultande hjärta lyssnade han. Hade sergeanten trots allt bestämt sig för att göra en inspektionsrunda? Hörseln spänd till det yttersta stod Mikael några minuter stilla, men rösterna tycktes ha försvunnit. Kanske var det bara vindens sus, som hans spända sinne tolkade som människoröster? tänkte han.

Mikael väntade ytterligare en stund innan han knuffade upp dörrarna och kikade ut. Ingenting misstänksamt syntes. Det vindpinade asfaltfältet var sig likt, och inte ens på snön fanns några märken som skulle ha avslöjat att människor hade passerat. Försiktigt smög Mikael ut. Hans frusna fingrar hade blivit uppvärmda, men de hade ingen riktig känsel kvar utom konstiga, smärtsamma stickningar. Först efter flera försök lyckades han få plankan som höll fast dörrhalvorna på plats. Vinden rev och knäppte i hans kläder liksom tidigare.

Försiktigt och spejande runt sig stegade Mikael mot vaktplatsen hela tiden rädd för att den andra vakten hade upptäckt hans frånvaro. Kanske höll denna redan på att göra en anmälan? Fast hur? Mikael var nära att skratta när han mindes sergeantens order: Larma, om något ovanligt höll på att hända. Den dumbommen hade bara inte förklarat hur man skulle larma. Skulle man skrika sig hes utan att någon ändå hörde något, eller springa till vaktstugan bara för att bli ställd i krigsrätt för att ha lämnat sin vaktpost. De fasta vaktposterna hade telefonförbindelse, men de hade ingenting.

Den andra vakten syntes inte till, och Mikael kände skräcken igen. Hade mannen flytt från sin vakt eller för att göra en anmälan mot sin kompanjon. För fan, i så fall fanns inget annat alternativ än att stenhårt påstå, att han har varit på sin plats hela tiden. Han har inte avlägsnat sig för en stund utan det var snöandet och lössnön som gömt honom från den andres blickar.

Men ingen kom med frågor eller anklagelser, och efter att ha lugnat ner sig kikade Mikael åter mot sin vaktkompis. Han knådade sina ögon för att se bättre.

Vid sidan av baracken syntes någonting. Om det var vakten, hade han satt sig ned med ryggen mot väggen? Krupit ihop för att få skydd mot vinden fast det var det sämsta man kunde göra i det rådande vädret. Bara genom att hålla sig i rörelse behölls blodcirkulationen igång. I den där ställningen skulle han frysa ihjäl innan vaktbytet. Mikael kämpade mot sin osäkerhet men fattade till slut ett beslut. Inte kunde man lämna sin vaktkompanjon vind för våg. Denne var ju en likadan stackare som han själv.

Mikael slängde automatkarbinen upp på sin rygg och började långsamt gå mot vakten som fortfarande lutade sig mot kasernväggen. Från närmare håll såg Mikael att han hade rätt. Vakten hukade sig som en boll i snön huvudet vänt på snedden som för att söka skydd mot kylan. Men ställningen verkade på något sätt onaturlig och Mikael klev med långa steg den sista sträckan för att nå fram så fort som möjligt.

Vakna för helvete. I det där... Mikael knuffade på vakten för att väcka honom. Hans mening avbröts mitt i när vaktens huvud kastades åt andra sidan som på en trasdocka. Halvöppna ögon stirrade på Mikael, stela och utan att se. Kroppen som lutade mot väggen började sakta glida tills den föll ned på snön.

Skräckslagen hoppade Mikael ett par steg bakåt. Vakten var död, det fanns inget tvivel om det, men inte genom förfrysning. Försiktigt steg Mikael åter närmare och vände den dödens huvud. Hur kan någon bryta sin nacke genom att bara stå på sin vaktpost? Det var inte möjligt. Några sekunder stirrade Mikael på den döda. Någonting fruktansvärt var på gång och han måste larma, men för Guds skull hur?

Ett svagt metalliskt klickande fick Mikael att svänga sig om, och han såg gestalterna som stod knappt tio meter ifrån honom. Snöyran täckte till viss del synen, men han anade att männen inte var från garnisonen. Dessutom pekade deras automatvapen hotfullt rakt mot honom.

Mikael skrek av rädsla när han vände sig om. Han kastade sig iväg med språng men hann bara ta några steg när ett bedövande slag träffade hans rygg och kastade honom handlöst mot marken. Genom vinden hördes inget skott men Mikael visste, att han hade blivit träffad av en gevärskula. Därefter blev allt mörkt.


När mannen som sköt gick förbi sitt offer sparkade han honom i förbigående. Den skjutne låg stilla. Mannen gjorde ett tecken åt sina kompanjoner och de började röra på sig. De var beväpnade med automatvapnen och klädda i kamouflagekappa med huva som fick dem att smälta in i det snötäckta fältet. När de hann till baracken befallde han som ledde gruppen en vakt till bägge sidorna av dörren innan han tog fram en nyckelknippa. Efter ett par försök hittade han den rätta. Dörren knarrade när den öppnades.

Helikopterns besättning som var inlåst i rummet blev överraskad när den beväpnade gruppen trängde sig in, men de lugnades när piloten hälsade på gruppledaren med namn och officersgrad.

Kapten Dimitri Rjazantsev, konstaterade piloten och klappade gruppledaren på axeln. — Vi var redan trötta på det här råtthålet.

Den som blev titulerad kapten skakade av sig snön. Han nickade.

Ni kommer härifrån... om stormen inte hindrar er.

Inte den här inte, försäkrade helikopterpiloten. — Javisst kommer det att skaka rejält, men vi är vana vid sådant. Han kikade undrande på de andra männen som hade kommit in. — Jag hörde att det inte fanns så många kvar på garnisonen, men...

Det är fixat.

Det är inte roligt... att sina egna. Är bevisen lämnade...?

Kaptenen ryckte på axlarna.

Inte allt, men det ska klaras upp, sade han kallt. — Har ni...?

Allt är i sin ordning.

Kapten Rjazantsev sade inget mer. En för en kontrollerade han besättningsmedlemmarna. Piloten och två andra skilde sig väsentligt från de fyra som hade infanteriuniform på sig och stod längre bort från de andra. De skilde sig även till utseendet från de andra, för de var mer mörkhyade och hade mörka ögon.

Vem av er är löjtnant Juškin, frågade kaptenen skarpt.

Jag, en av de mörkhyade svarade. Han tog ett par steg närmare kaptenen, men stannade när pipan på ett automatgevär höjdes mot hans mage.

Det fria Ryssland..., utstötte kaptenen bryskt.

... nu och för evigt, den som hade presenterat sig som Juškin kompletterade. Gevären flyttades att peka på de tre andra männen, som hade känt Juškin med ett helt annat namn. Den mörkaste av dem, han som kallades Josel mindes imamen som han hade mördat, och han visste att han snart skulle få träffa denne igen, han var helt säker på det. Josel var inte rädd för att dö, men att bli förrådd av någon som man utöver sitt liv hade även gett nycklarna till rikedom, fyllde honom med vrede. Så där var anledningen till att helikoptern och köparen för bomberna hade hittats så snabbt och lätt, tänkte han. Allt var ordnat i förväg.

Vad i helvete...? fräste Josel. Omedvetet fattade han tag i skaftet till kniven som var gömd i lönnfickan. Han förstod att han inte skulle hinna hämnas, men att bli dödad utan motstånd som en hund passade inte honom.

Joo, Mustafa, sade kaptenen hånande. — En ändring av planerna.

Josel fick fram sin kniv när första skottet brann av och träffade honom. Han kastades nästan runt, men trots det lyckades han hiva sin tunga kommandokniv mot förrädare Juškin innan nästa skott rev hål i hans lungor. Kaptenen sköt några gånger till och Josel föll mellan sängarna. Överraskade av händelsen glodde de två kvarvarande männen på gevärspiporna som riktades på dem. Skottsalvorna kastade dem ned på den döda Josel.

Gick det mycket illa? frågade kapten Rjazantsev en av männen som hade samlats runt Juškin. Piloten skakade på huvudet.

Behöver bindas, inte värre.

Skulle de inte ha varit utan vapen?

Löjtnant Juškin stegade upp med händerna tryckta mot såret. Blod sipprade mellan hans fingrar.

Den fan var nära att lyckas, svor han. — Lyckligtvis gick det inte värre.

Kaptenen tog ett steg närmade och tittade noga på den sårade.

Vi får binda det tillfälligt. Det är några timmars resa till läkaren, men inte dör man av det där.

Det är bäst även för er, fräste Juškin. Han grinade illa av smärta när hans rock togs av. Några minuter senare klädde han på sig igen svärande på förbandet som var draget runt hans midja.

Kapten Rjazantsev pekade på de döda.

De måste förflyttas till manskapsbaracken och ställas så som de skulle ha fallit i en attack, befallde han. — Lämna några vapen vid dem. Därefter samling vid helikoptern.

När männen som tog hand om de döda hade gått hängde kaptenen sitt vapen på ryggen.

Dags att kontrollera om ni får i gång planet.

Det startar, försäkrade piloten. — Det blev låst när vi lämnade det.

Vid helikoptern sneglade piloten misstroget på den övertäckta jeepen, som stod parkerad vid planet.

Alla får inte plats i helikoptern, förklarade kaptenen. — Löjtnanten, chauffören och de två ska med mig. Han pekade på männen. — Ni andra in i helikoptern.

Det behövs ingen extra besättning. Vi klarar oss med dem som var med tidigare, protesterade piloten.

Det finns order om det. De måste få plats.

Men jag vet inte vart vi ska flyga.

Utan ett ord tog kaptenen fram en pappersrulle ur sin rockficka.

Rutten är märkt på den här, sade han medan han slätade ut kartan mot helikoptern. — Med rött. Ni följer strecket...

Piloten betraktade kartan en stund och skakade på huvudet.

Soppan räcker inte. I sådant här väder vet man aldrig hur långt man kommer...

På kartan är det märkt var ni ska tanka. Se bara till att hitta dit. Annans går allt åt helvete...

Piloten skakade åter på huvudet.

I det här vädret..., upprepade han. — Och vi kan inte göra oss osynliga... Helvete, där framme hängs vi.

Kapten Rjazantsev viftade argt med sin hand.

Efter sista tankningen gör det inget om ni upptäcks. Och framme finns män som tar hand om er.

Så som om grabbarna här, är det så? muttrade piloten, men han tjatade inte mer utan fingrade på helikopterns dörrlås. Efter några ryck släppte snön som hade frusit fast på dörrpackningarna. Piloten steg in med andrapiloten efter sig. Helikopterns motorer var på väg att vakna till liv när männen som hade förflyttat liken anlände.

In i planet, befallde kapten Rjazantsev. Utan protester steg männen in i planets otrivsamma lastutrymme. Kaptenen tog en snabb titt in och nickade nöjt. Han böjde sig och hastade åt sidan när rotorbladen sakta började snurra runt. Han steg in på baksätet i jeepen.

De har en skitresa framför sig, konstaterade Juškin som satt bredvid chauffören. Motorljudet ökade, helikoptern lättade från marken och inom några sekunder försvann den in i mörkret.

Det har vi också, bomberna under arslet... snäste kapten Rjazantsev. Han gav chauffören tecken att åka. — Ni lyckades väl flytta...?

Ja. De var där som man hade sagt...

Kan man se, att de blev utbytta?

Vem fan då. Inte fingrar man på dem bara för nöjes skull.

Jeepen körde förbi bommen som var tänkt som hinder för infart till kasernområdet, men som nu var lyft åt sidan. En i en tung päls klädd vakt låg på mage på asfalten. Snön runt honom var rödfläckad. En annan vakt hängde livlös på trappan som ledde till vaktburen. När bilen morrade förbi de döda blickade löjtnant Juškin hastigt på dem utan att säga ett ord. Såret i hans sida värkte. Han hade gjort sitt. Nu var det andras uppgift att föra affären i land. Men det var säkrat att köparen skulle få stå där med tomma händer. En halvtimme senare hade snön täckt bilspåren.


Sakta återvände Mikael till medvetandet. I början mindes han inte vad som hade hänt. Plågorna kändes inte omgående, men allteftersom hans sinne klarnade kom även smärtan och rädslan. Förtvivlat försökte han stiga upp, men lemmarna vägrade lyda. Kvidande försökte han gång efter gång men förgäves tills allt mörknade igen.

Från någonstans i mörkret hördes ett flaxande ljud som väckte Mikael. Flap, flap, flap, det overkliga ljudet sköljde som vågor över Mikael som var halvt vid medvetande, och han fattade inte vad som orsakade ljudet. Ljudet kom med vinden, och till slut kände hans av smärta dövade hjärna igen flaxandet. Helvetes helikopter, tänkte Mikael förskrämt. Någon hade startat helikoptern. Smärtan som höll på att riva hans rygg i bitar fick honom att skrika som ett sårat djur, men ingen lyssnade och ingen kom till hjälp. Bara mullrandet av helikoptermotorn fyllde luften. Mikael snyftade. Oväsen skulle larma de andra vakterna, och de skulle komma till hans hjälp, tänkte han suddigt.

Helikopterljudet ökade, närmade sig, var över honom och började snabbt avlägsna sig. För att se bättre försökte Mikael vrida på huvudet, men smärtan tvingade honom att låta bli. Även den minsta rörelsen gjorde ont. Vad i helvete har hänt, och var befinner sig alla de andra vakterna? Mullret från helikoptern hördes säkert ända bort till vaktstugan, Mikael var säker på det men ändå kom ingen. Han hade inga svar på sina egna frågor.

Trots att en nästan olidlig smärta genomborrade hans kropp, tvingade självbevarelsedriften Mikael att försöka göra något. Med en koncentrerad kraftansträngning drog han ihop sina armar, och manteln som hade frusit fast på asfalten lossnade. Fan kölden, den hade limmat fast honom, men nu var händerna fria och lydde hans vilja.

Stönande av smärta och rädsla tryckte Mikael sina handflator mot marken och försökte lyfta upp sig. Överkroppen höjdes några centimeter, men fötterna rörde sig inte. Hur mycket han än försökte var resultatet alltid detsamma. Förtvivlad förstod Mikael att kulan som träffade honom hade förlamat underkroppen. Med ihopbitna tänder tvingade han sig på rygg. Fötterna följde efter som på en trasdocka. Åter skrek han ut sin förtvivlan. Varför hjälpte ingen honom? frågade han sig själv. Helikoptern hade försvunnit för länge sedan in i mörkret, men ingen hade kommit till hans hjälp.

När han vände sig runt hamnade någonting hårt under hans sida. Efter en stunds famlande fick Mikael tag på sitt vapen, som hade fallit bredvid honom när han föll. Utan att bry sig om smärtan som varje rörelse åstadkom osäkrade Mikael sitt gevär och drog i avtryckaren. Kolven hackade mot bröstet när geväret spottade ut kulor mot den tröstlöst gråa himlen. Magasinet tömdes, och det uppvärmda geväret lossnade från hans kraftlösa händer. Om ingen ens hörde skotten betydde det bara en enda sak. Man hade lämnat honom att dö på det här förbannade, av vinden pinade fältet.

Mikael bad, han bad efter ljudet av vaktkompisarnas springande fötter när de hastade sig till undsättning, men ingenting hände. I stället för fotsteg hördes bara vindens vinande när den ruskade på den närliggande barackens väggar och tak.

Förtvivlan ger krafter. Mikael förstod att han måste komma i skydd. Skottet hade inte dödat honom, men förlamat hans ben. Med ömma fingrar försökte Mikael känna efter såret. Ryggen kunde han inte nå, men underdelen av bröstet kändes fuktig. Men han visste inte med säkerhet om det var blod eller bara smältvatten. Inte ens på stället där han hade fallit syntes någonting. Kölden kanske hade stoppat det värsta blödandet, eller kläderna hade sugit i sig det mesta?

Mikael tänkte. Någonting oförklarligt, någonting förfärligt hade hänt. Han var tvungen att ta sig i skydd med egen kraft. Förmodligen skulle stretandet förvärra hans sår, men att stanna kvar skulle betyda döden och han var inte redo för det än.

Baracken som han hade vaktat låg närmast, men Mikael var inte säker om han skulle orka öppna dess dörr. Och den kanske var låst inifrån. Vad hade hänt med helikopterbesättningen? De kunde inte längre vara kvar i baracken, blixtrade det i hans minne. De kunde inte vara kvar för i annat fall skulle de ha hört helikoptern och skotten och kommit till hjälp. Eller var det de som hade försvunnit med helikoptern?

Mikael mindes förrådet där han hade varit tidigare. Det låg lite längre bort, men det hade ingen avsats och dörren gick lätt att öppna och där inne fanns värmen som kunde rädda honom.

Med knastrande tänder vände Mikael sig på magen och knuffade geväret längs den förfrusna asfalten. Med sina händer hivade han sig framåt. Värsta smärtan i ryggen var borta, den hade liksom domnat av. Kanske kylan, eller var han på väg att tappa kontrollen över sig själv? Början till slutet möjligen.

Mikael visste inte hur länge han hankade sig framåt. Tiden hade inte länge någon funktion för honom när smärtan och rädslan fyllde tankarna. Krypandet gick allt långsammare. Hans bara händer trasades sönder mot den kalla och grova asfalten, men han märkte det inte. Han kände inget annat än ett betungande tvång att komma i skydd och klara livhanken.

När förrådsväggen stoppade Mikael var han redan på väg att förlora medvetandet. Och han hade inte krupit rätt på målet, för dörren syntes några meter till vänster om honom. Mikael snyftade. Dörren var så långt borta, nästan som en evighet. Med sina sista krafter vände sig Mikael om och drog sig till dörren och rullade på rygg. Första försöket att få loss kilen med gevärspipan misslyckades. Kilen satt fast, och hans kraftlösa händer tappade taget om geväret. Jämrande famlade Mikael på nytt efter vapnet och lyfte det uppåt tills pipan stötte mot kilens underkant. En snabb, tröstlös knuff kastade kilen ur sin länk och dörrarna öppnades några centimeter. Med en rasande kraft stoppade han sina såriga och blodiga fingrar i springan och drog upp ena dörrhalvan och kröp in. Vinden slog igen dörren efter Mikael. Han tryckte gevärspipan under dörrkanten för att hålla den på plats. Efter att ha säkrat dörrarna rullade han sig längre in i rummet. Av allt elände tappade han medvetandet än en gång.

Mikael vaknade av att någon kved, och det tog tid innan han insåg att det var han själv. Platsen kändes främmande. Överallt syntes bara mörker som ett tomt svart gapande intet. Hans misshandlade och sårade kropp verkade vara borta. Även tankarna kändes tomma. Var det så här att dö?

En smal ljusstråle lyste genom mörkret. Kylan kändes bitande och Mikael uppfattade att han fortfarande låg på golvet i det smutsiga förrådet dit han med sina sista krafter hade dragit sig in. Och att han fortfarande var vid liv. Utifrån hördes ingenting. Stormen verkade ha bedarrat. Sakta vände han på huvudet. Vindpustarna hade öppnat dörren på glänt och ljuset föll rakt på hans ansikte. Mikael räckte på sig och öppnade dörrhalvan några centimeter till. Dagen hade grytt. Det betydde att han hade varit medvetslös hela natten och ingen hade kommit till hjälp än. Vad hade hänt med de andra vakterna? Mikael mindes den andre. Honom hade man dödat genom att bryta nacken, han själv fick en kula i ryggen.

Jämrande fattade Mikael tag i sitt gevär. Dörren slogs upp på halvglänt, och den kalla luften föll över honom som en hink isvatten. Det var fortfarande molnigt, men snöstormen hade tappat sin kraft. Genom den halvöppna dörren flög det in några snöflingor som stannade på golvet som små vita punkter. Asfalten framför förrådet var is- och snötäckt. Han hade inte en aning om vad klockan var. Natten var i alla fall över.

Gnyende av smärta betraktade Mikael förrådet i det svaga ljuset. Det var halvtomt, så som han hade på kvällen tänkt att det skulle vara. Bara längst bort mot väggen fanns en rad på varandra staplade fat, och framför dem ett tjugotal tjugolitersdunkar av plåt. Han visste vad faten och dunkarna innehöll, för bara två dagar tidigare hade han med några kompisar lyft in dem i förrådet. De innehöll dieselolja och lätt motorpetroleum, det till och med stod på deras sidor. Mikael grimaserade. Döden kändes ofrånkomlig för hans egen del, men världen borde få veta vad som hänt och nu visste han hur han kunde larma invånarna i byn som låg några kilometer från garnisonen.

Försiktigt lossade Mikael det tomma magasinet från sitt gevär. Med känsellösa fingrar fumlade han fram några patroner ur sin patronväska som fortfarande satt fast på bältet. Med sina stela fingrar hade han svårt att stoppa patronerna i magasinet, men efter många misslyckanden lyckades han. Det var nästan omöjligt att fästa magasinet på geväret men till sist gick det som även att ladda vapnet. Mikael ställde gevärskolven in i sin armhåla, sänkte pipan så att den pekade på fat- och dunkhögen och kramade på avtryckaren.

Ljudet av skotten ekade i det halvtomma förrådet och täckte klickandet när kulorna punkterade sidorna på faten. En frän lukt av bränsle fyllde rummet och Mikael stönade fram en förtvivlad svordom. Bränslet forsade fram genom kulhålen men hade inte fattat eld som han hade hoppats på.

Med en rasande iver rev han loss magasinet och kontrollerade noga varje patron som han stoppade i den. Han lyckades fästa magasinet på geväret på första försöket, men vapnet halkade ur hans kraftlösa händer. Med möda lyckades Mikael få sin hand under geväret och krama avtryckaren. Spårljusammunitionen perforerade plåten och den här gången tändes bränslet. Han tappade vapnet och rullade sig närmare dörren. Trots sin egen döds ofrånkomlighet tvingade självbevarelsedriften honom att dels krypa dels rulla sig ett tjugotals meter från branden. Han hörde inte när faten exploderade av hettan och en flera tiotals meter hög eldpelare kastades genom taket på förrådet, för då hade han igen fallit in i medvetslöshetens mörka barmhärtighet.







XIV




Helikoptern som stod hundra meter längre bort och var belyst med en stark strålkastare visade sina detaljer genom en effektiv kikare. När en stark vind blåste över fältet gungade dess dubbelrotorer.

Hur i helvete kan såna där tunna mojänger hålla den där massan i luften? tänkte Malev. Han sänkte kikaren för att låta sina ögon vila en stund. Den isande kalla vinden trängde genom hans mantel och han huttrade. Vintern var på gång riktigt.

Det yviga snöandet som hade börjat på natten skymde sikten. Snön fastnade på kikarens linser och tvingade Malev då och då torka av dem. Snön fastnade även på kläderna som blev genomblöta. Malev gav ett tecken till jeepchauffören som väntade lite längre bort. Bilen startades och kördes närmare. Med löjtnant Gorki i släptåget steg Malev in på baksätet. Bilen sattes åter i rörelse utan några ytterligare order. Här hade man ingenting att göra och generalen väntade.

I den närliggande kärnkraftanläggningen och i staden levde människorna utan att ha den minsta aning om faran som hotade de. Människorna arbetade, åt, sov, älskade, grälade och förrådde varandra under en Damokles svärd som kunde med ett fruktansvärt hugg förgöra dem alla. Utan den minsta barmhärtighet skulle den kunna förstöra allt, män, kvinnor, barn, husdjur och allt annat levande och lämna kvar brända lik och rykande ruiner.

Malev svor för sig själv. Åter skulle de uppleva en dag lik den förra, som de hade tillbringat med att vakta helikoptern utan att komma på någon lösning på hur man skulle ta hand om bomberna. Besättningen svarade inte ens på förhandlingsförslagen. De bara var. Översten fattade inte vad de väntade på.

Hur länge kan vi låta situationen fortsätta så här, undrade Malev när han satte sig på en av de högryggade stolarna i rummet som var reserverat för dem.

Ingen brådska, log generalen. — Helikopterbesättningens matförråd räcker inte hur längre som helst. De är tvungna att ta första steget, och då är vi redo.

Jag gillar inte sådant här väntande. Tänk om allt bara är en bluff. Helikoptern är ett lockbete samtidigt som bomberna tas ur landet på ett annat sätt, morrade Malev vidare. Allt oftare hade han tänkt på en sådan möjlighet. Varför annars gjorde besättningen inget riktigt försök att komma undan?

De har ingen möjlighet att flytta lådorna. De är och stannar i planet.

Lådorna javisst, men om de inte innehåller någonting...

Irriterat drog generalen ihop sina ögonbryn.

Var fan i så fall? I den andra helikoptern...? Dess besättning lämnade planet frivilligt.

Kontrollerades den tillräckligt noga?

Generalen rynkade åter på sina ögonbryn, den här gången argt.

Självklart! I den hittades ingenting.

Jag vill i alla fall kontrollera... envisades Malev. Han tänkte inte irritera generalen, men en oförklarlig osäkerhet plågade honom allt mer.

Vi kanske kan säga åt dem; överste Malev vill kontrollera att ni handskas rätt med bomberna. Var så god och släpp in honom i planet, väste generalen surt. — Vilket svar tror ni att vi får?

Svaret beror på hur det frågas...

Generalen skakade på huvudet.

Lådorna innehåller det som har meddelats oss. Vi har en bekräftelse på det.

Överraskat sneglade Malev på generalen som log ansträngt.

Så är det. Översten som greps tidigare förhördes igår igen. Han hann inte berätta så mycket men det som kom fram var desto viktigare.

Malev ryckte till ofrivilligt. En sak till som man hade hemlighållit för honom.

Hann inte berätta mycket, repeterade han generalens mening.

Ja, just så. Han dog mitt i förhöret.

Dog, och jag som trodde att vi inte använde sådana metoder längre..

Han fick en hjärtinfarkt.

Generalens svar övertygade inte.

Och vad berättade han före sin infarkt?

Jag har inte fått någon slutgiltig rapport än.

Malev visste att generalen ljög, men det var lönlöst att tvista om saken.

Men han berättade att bomberna finns i lådorna? Är det så?

Ja, så är det, nickade generalen. — Han nämnde även att de måste få bomberna utanför landets gränser.

Generalen tog fram en tjock havannacigarr, och medan han stirrande på de andra tände han den.

Det är fråga om pengar som jag gissade redan tidigare. Visst nämnde jag det, översten. Generalen hostade när cigarröken drogs in i hans lungor. — Det är stora summor det handlar om. Stölden finansierades utifrån med en förskottsbetalning. Resten får de när bomberna bevisligen har tagits över gränsen.

Vem är köparen? frågade Malev. Han såg generalen i ögonen för att av dem kunna avläsa om han ljög, men generalens blick avslöjade ingenting.

Oberoende av priset har de köpare.

Malev visste att han inte skulle få något närmare besked.

Trots det vill jag kontrollera, upprepade han sitt krav.

Generalen svarade inte. Han blåste ett par felfria rökringar i luften. Sergeanten bröt den korta tystnaden.

Generalen. De vill få bomberna intakt härifrån, eller hur? Hotelsen att spränga är en ren vals, så att kanske även vi kan bluffa.

Malev sade ingenting. Han väntade på fortsättningen.

Joo, jag tänkte, fortsatte sergeanten mer osäkert. Han var besvärad av de nyfikna blickarna som riktades mot honom. — Att få pengarna är viktigast för dem och förstås att komma undan med livet i behåll. Vi skulle kunna hota...

På vilket sätt? frågade Malev kort.

Vi kräver att få se bomberna. Annars skjuter vi planet i bitar.

Det där lyckas inte..., började generalen, men tystnade av överstens tecken.

Fortsätt!

Joo. Vi skulle kunna säga att bomberna har hittats i det andra planet.

Fungerar inte, sergeanten. De har en kontinuerlig kontakt med yttervärlden. De är inte några ensamvargar utan har en väldig kraft bakom sig. Generalen viftade underskattande med armen.

Det kan lyckas, sade Malev skarpt, irriterad av cigarrlukten. — DE kanske vet allt, men det behöver inte vi veta. Om vi pressar dem tillräckligt hårt, så lyckas vi.

Men vad spelar det för roll om ni ser lådorna? undrade generalen. — Litar ni inte på vad mekanikerna berättade? Tror ni att de ljög?

Det är inte det. Jag har bara en sådan förbannad känsla, svarade Malev ärligt. Att se lådorna hade blivit en tvångstanke lik den som fick honom att leta efter jaktstugorna. Han tittade på generalen som steg upp nervöst och stegade runt i rummet. — I själva verket är jag inte intresserad av lådorna utan vill se bomberna, kompletterade han.

Jag fattar inte till vilken nytta. Risken är alldeles för stor, muttrade generalen.

Inte behöver det vara någon risk. Vi ger ingen betänketid för dem utan kör dit men pukor och trumpeter och ställer vårt krav, förklarade sergeanten. Han sneglade på översten liksom för att få hans stöd för förslaget.

För helvete! Generalen vände sig hastigt om och satte sig. — Jag kan inte acceptera ert förslag.

Bomberna är kapital för dem. Inga bomber, inga pengar. De kommer inte förverkliga hotet att spränga, om vi inte går för långt. Om vi är tillräckligt beslutsamma visar de bomberna.

Misstänksamt skakade generalen på huvudet.

Översten, ni glömmer att det gäller miljontals liv. Om något går fel...

Om det senare kommer fram att bomberna inte fanns i helikoptern, i så fall har vi agerat oansvarigt om vi inte ens försökte ta reda på det.

Men de finns, fräste generalen irriterat.

Kanske, kanske inte.

Generalen steg upp än en gång och började nervöst vandra runt i rummet, vit i ansikten och pannan i djupa rynkor. Efter några varv stannade han plötsligt framför Malev och röt:

Okay, översten. Ni får göra så som ni känner är bäst. Men för Guds skull, ni måste vara försiktig.

Generalen. Även mitt liv står på spel.


Den planen som Malev i en halvtimme med sergeantens hjälp pusslade ihop blev enkel. Den var farlig men så enkel att den hade all möjlighet att genomföras. Man behövde bara vara hänsynslös. Morgonen höll på att gry när Malev återkom till helikoptern på en jeeps framsäte. När de hade hunnit i skydd av barackerna gav han chauffören tecken att stanna så länge att de pansarfordon som följde dem hann ta sina ställningar. I all hast installerade extra strålkastare slogs på och avslöjade klarare än tidigare helikoptern som stod mitt på fältet. Efter en stunds väntan, Malev var tvungen att låta sina ögon anpassa sig till det starka ljuset, gav han chauffören tecken att köra. Några minuter senare stannade bilen nära planet. Dess dörr gläntades några centimeter. Översten gissade att många automatvapen var riktade mot dem. På en lång stund hände ingenting tills dörren till helikoptern öppnades mer och en grov röst ropade:

Vad i helvete vill ni?

Malev sneglade hastigt på ingenjörerna, som satt på baksätet, innan han kupade sina händer framför munnen.

Ni har fem minuter på er att lämna era vapen, skrek han. — Om ni inte ger er inom den givna tiden öppnar våra trupper eld.

Ropet ekade mellan byggnaderna. Det dröjde en stund innan någon från helikoptern hojtade ett svar.

Helvete, att ni öppnar! Eller minns ni inte vad vi har?

Malev svalde. Närmaste minuterna skulle avgöra allt.

Ni försöker lura oss. Vi vet att ni bluffar.

En ny tystnad. Han var rädd att elden från automatvapen när som helst kunde slå ner dem på marken. Malev väntade en stund och när ingen svarade upprepade han sitt krav.

Fem minuter. Inte en sekund mer. Vi vet att ni bluffar. Ge er!

Han gav ett tecken åt chauffören som startade bilen och började backa. Helikopterdörren öppnades helt, och mannen som lutade på dörrposten gjorde en gest.

Ni ser väl vad vi har? ropade han.

Malev hade satt sig ned när bilen sattes i rörelse, men när den stannade igen stod han upp och stödde sig med ena handen mot vindrutan. Han kunde inte hindra rösten från att darra.

Vi fick beskedet att ni inte har någonting. Ni måste lämna över era vapen. I annat fall öppnar vi eld.

För i fan, klart att vi har. Skjut bara och vi alla flyger åt helvete. Mannens röst lät hesare men tappade en del av sin självsäkerhet.

Ni måste lämna era vapen inom fem minuter, repeterade Malev sitt krav. Han satte sig och chauffören växlade in ettan och gjorde en sväng närmare helikoptern. De såg hur mannen som stod i dörröppningen drogs undan och en annan man steg fram. Jeepen var precis framför dörren när mannen gav ett tecken att stanna. Malev nickade åt chauffören och denne bromsade.

Vad menar ni, översten? Om ni öppnar eld sprängs halva världen åt helvete, sade mannen. Bakom honom syntes trälådorna i strålkastarnas sken.

En halv timme sedan fick vi besked om att bomberna är hittade i den andra helikoptern. Malev kämpade för att hålla sin röst stadig. — Ni måste ge er omgående.

Vet inte av vem ni har fått en sådan uppgift, anmärkte mannen, — men jag försäkrar er att i de där lådorna finns tillräckligt kraft att stryka bort hela det här området från kartan. Den där kärnkraftanläggningen, staden och mycket annat. Ni håller på att göra ett rejält misstag, överste Malev.

Jag har order att gripa eller förgöra er, hotade Malev. Mannen kände till hans namn och grad. Försöket höll på att rinna ut i intet. Mannen log.

Översten, har ni inte tänkt på att någon vill bli av med er? Kanske har ni blivit för obekväm för någon. Och förresten, ni har ställt er i en ganska svår sits, för ni är precis framför några automatvapen.

Malev rykte på axlarna i ett försök att verka oberörd.

Jag vet vilken risk vi tog, svarade han lugnt, — men ni måste tro på mig. Om vi blir skjutna dödas även ni omedelbart. Vi skulle ha kunnat göra saken kort med er utan några varningar, men jag ville ge er en möjlighet att behålla livet. Men det här samtalet verkar lönlöst. Han gav på nytt ett tecken till chauffören som gasade på och släppte lite på kopplingen. Jeepen rycktes i rörelse.

Vad får er att tro på oss? Mannen höjde sin röst. Jeepens chaufför tryckte åter på kopplingen och bromsade.

Det är enkelt, förkunnade Malev hest. — Ni låter oss kontrollera lådorna.

Mannen log brett.

Varför sade ni inte direkt att ni vill se bomberna. Välkommen ombord, överste Malev, men gör inga konstigheter.

Jag kommer inte ensam utan vill ha de här männen med mig. De ska granska att ni förvarar bomberna rätt. Om de nu är i planet.

Mannen tittade hastigt in i helikoptern och sade torrt:

Bara en till, översten, bara en till. Här är det trångt och svårt att hålla ett öga på flera.

Malev såg frågande på ingenjörerna. Den yngre av dem steg upp.

Översten. Jag kommer.

De hjälptes in i planet. En av soldaterna böjde sig över närmaste lådan och började öppna dess lås. Locket slogs upp och Malev drog ett djupt andetag när han såg det blänkande metallföremålet som var inbäddat med förpackningar vars innehåll han kände till. I en av lådans hörnor, nästan övertäckt med sprängämnen syntes fjärrutlösarens mottagardel förpackad i ett svart plastfodral med ett blinkande rött ljus. Utan att varna för vad han tänkte göra gick ingenjören ned på knäna och ställde sina händer runt metallkulan. Skräckslagen tryckte den närmaste soldaten sin automatkarbins pipa mot ingenjörens rygg. Ingenjören vände sig om och såg på mannen som stod vid dörrposten.

Jag vill kontrollera att det inte händer någonting över­raskande. De här småttingarna är väldigt känsliga och kan med fel behandling bli helt opålitliga. Till slut kan de explodera av det minsta, och inte ens ni vill nog att så sker, eller hur? förklarade han sakta utan att stiga upp.

Männen som hade hjälpt dem in i planet gav ett tecken och soldaten sänkte vapnet.

Försök bara inte med några konster. Om någon är tillräckligt galen att smeka på dem, så får han göra det.

Med halvslutna ögon berörde ingenjören bomben. Malev fattade ingenting av hans föreställning. Till slut reste sig ingenjören och såg med en allvarlig min på översten.

Verkar vara OK. Inte ens temperaturen har höjts, sade han och pekade på den andra lådan. — Det är bäst att jag kontrollerar även den andra.

För helvete. Räcker det inte att man har sett en, flåsade en av soldaterna lågt. Ingenjören log.

Som jag sade tidigare är de här rätt så känsliga. Trots att den ena var utom fara betyder det inte att den andra är det. Öppna luckan! befallde han. Mannen som förmodligen var ledaren bet sig i läppen osäkert.

Okay då. Kontrollera den, men gör det fort.

Ingenjören gick åter på knä, stoppade händerna i lådan och mumlande för sig själv smekte metallkulan. Malev kunde inte tyda vad han mumlade, och för en kort stund gissade han att ingenjören bara skojade. Men med tanke på vilka föremål det gällde verkade det föga troligt. Kanske försökte han sig på psykologisk utpressning.

Även den här verkar vara i gott skick, så att det finns ingen omedelbar fara, förklarade ingenjören när han hade rest sig. — Om ni bara ser till att de inte ställs under hög värme kommer allt att gå bra.

Så klart. Vi håller dem väl. Ledaren flinade och sneglade på Malev. — Nå, översten, är ni övertygad nu?

Malev försökte svälja ned klumpen som han hade i halsen. Han nickade långsamt.

Jag fattar bara inte. Vi höll på att göra ett fruktansvärt misstag, erkände han och fortsatte argt: — Nu vill jag få tag i den som lämnade de falska uppgifterna.

Gör det ni. Leendet på mannen som fortfarande stod i dörröppningen blev bredare. — Säkerligen är han någon väldigt god vän till er, översten, fastställde han hånfullt.


Så nu vet vi även det, konstaterade Malev när de åkte från helikoptern. Han kunde inte riktigt fatta vad som hade tvingat honom in i ett hasardspel som bara bevisade att generalen hade rätt. Irriterat såg översten på ingenjören som var med i planet.

Vad menade ni med ert tal om bombernas opålitlighet. Inte är de så explosionskänsliga väl?

Ingenjören försökte le när han såg på översten.

Det fanns tillräckligt med sprängämne för att sätta igång kärnreaktionen. Och översten såg väl fjärrutlösaren så att, javisst skulle man få dem att smälla rejält, men vad gäller själva bomberna... de verkade lite konstiga... på något sätt annorlunda... Han bröt för en stund liksom för att tänka på hur han skulle fortsätta. Malev väntade. — Översten. Ni vet väl inte att jag har en synskadad dotter. För hennes skull lärde jag mig blindalfabetet, mest för att kunna hjälpa henne med skolan. Efter intensiv övning blir fingertopparna så känsliga att man kan skilja även de minsta knölar och gropar, förklarade ingenjören lugnt när jeepen svängde till sergeanten och hans mannar som hade väntat i skydd av byggnaderna. Malev gav chauffören ett tecken att stanna och vände sig mot baksätet.

Vad har er blinda dotter att göra med bomberna?

Se översten. Jag var med att sätta ihop bomberna, fortsatte ingenjören utan att bry sig om överstens ilska. — Av någon konstig anledning gav jag bomberna namn och mejslade in namnen på metallhöljet. Jag gjorde bara små tecken som var svåra att se, men för den som har känsliga fingrar är de helt läsbara. För de tecken, eller rättare sagt för att de saknades, kan jag säga att bomberna som vi kontrollerade är attrapper.

Med ett ryck stelnade Malev till och tittade på ingenjören med vidöppna ögon.

Menar du att...?

Bomberna hade inte mina tecken. De är inte äkta, ingendera. Jag är absolut säker på det.

Malev frågade inte mer. Han befallde andra att vänta och gav officeraren som förde befälet över vaktstyrkan en gest att komma närmare.

Ni ska se till att helikoptern inte flyttas. Om det behövs får ni skjuta sönder rotorn, och om någon försöker smita ska ni stoppa honom med det sättet som ni tycker är bäst. Ingen får fly, och ingen får närma sig planet för det innehåller sprängmedel. Utan en separat order gör ni ingenting mer. Är det uppfattat, löjtnanten?

Malev väntade inte på svar. I stället knuffade han sergeanten in på jeepens baksäte och steg själv på framsätet bredvid chauffören.

Vi måste träffa generalen. Helvete, man har dragit oss vid näsan ordentligt, verkligen ordentligt, stönade han moloket.

Generalen väntade redan, men att övertyga honom om ingenjörens upptäckt var ännu svårare än att få tillstånd för inspektionen. Att Malevs aningar hade visat sig vara befogade verkade göra generalen bara ännu försiktigare. Less på sina fruktlösa övertalningsförsök hotade Malev till sist med att omgående hoppa av sin uppgift. Det fick effekt.

Då så översten, gav generalen efter med rösten darrande av ilska. — Om bomberna finns i den andra helikoptern, varför i helvete lämnade besättningen planet frivilligt? Eller varför har man inte hittat någonting där?

Malev hade inget riktigt svar.

När alla är övertygade om att bomberna finns här, tros de vara i god säkerhet i det andra planet, försökte han gissa. — Och hur noga kontrollerade man? Förmodligen bara i all hast om ens det. Efter allt som hänt verkar det mest troligt. Och det har funnits tid att gömma bomberna väl. Dessutom kanske de som letade inte ens visste vad de skulle leta efter.

Fan översten. Ni kan ha rätt, erkände generalen. Han gned ovisst på sin haka. — Säkrast att man kontrollerar om planet. Jag meddelar garnisonen...

Nej, generalen, avvärjde Malev. — Det är bättre att vi finns då på plats. Så längre banditerna tror att vi vaktar bomberna här, har vi ingen brådska. Det ger oss en möjlighet att ta bomberna utan våld. Vi åker härifrån efter en lämplig lögn och flyger direkt dit. Jag misstänker att de männen har på något sätt garanterat sin säkerhet. Något vilseledande är yttermera på gång, men nu har vi tillfälle att överraska dem. Generalen, det här är vår möjlighet.

Jag ger order om att förstärka vaktstyrkan.

Nej. Det är omöjligt att säga hur många som vet vad vi är ute efter, men generalen, ert system läcker. Besättningarna har kontakt med varandra. På bägge ställen vet man exakt vad vi håller på med.

Generalen nickade moloket.

Ni behöver inte påminna mig om det.

Men vi kan använda det till vår egen fördel.

Hur?

Vi vänder på hela saken. Ni ska meddela garnisonen att vi är nu absolut säkra på att bomberna är här. Eller tala bara om sprängämnen och stulna vapen. Helikopterbesättningen där känner till vår lilla operation och de är så in i helvetes självsäkra.

Men om vi sticker dit meddelas det...

Malev bröt generalen med en snabb gest.

Gör det helt öppet. Meddela att vi tar en flygtur runt omkring här. Nu när man tror att vi blivit helt övertygade om bomberna misstänker ingen att vi sticker härifrån någon längre tid. Om jag fattade rätt är den andra helikoptern långt härifrån?

Hmm. Det kan lyckas. Men till garnisonen är det så långt att vi måste tanka emellan, mumlade generalen eftertänksamt. — Eller om... det finns några depåer för mellanlandning. På dem kan vi tanka utan att någon skvallrar om oss. På det sättet når vi ända fram. Om någon undrar ska vi säga att vi är på väg tillbaks hit. Vi gör undanmanövrar och flyger så lågt att radarn inte kan se oss. På det sättet kan vi lyckas.

Generalen, vi måste ge oss av genast, krävde Malev. Han gav tecken åt sin grupp. — Vi åker om en halv timme.

När andra utom Malev hade gått, lyfte generalen på telefonluren och slog numret. Signalerna hördes tydligt men ingen svarade. Generalen tittade på översten.

Helvetes idioter, förbannade han. — Där borde det finnas vakthavande men nu tycks ingen vara på plats. Ilsket försökte generalen att ringa åter, men med samma resultat. Irriterat kastade han luren ifrån sig.

Telefonförbindelserna dit har aldrig fungerat tillfredställande, men signalen går ju fram, konstaterade generalen missnöjt. Han vände sig mot Malev. — Helikoptern är i ett mycket glestbefolkat område. Om något går fel har vi ingen annan möjlighet än att trots kärnbomberna förstöra planet. Jag hoppas att ni tycker likadant.

Ordern var rena självmordet, tyckte Malev.

Så behöver vi inte göra. Vi överraskar dem och ingenjörerna demolerar fjärrutlösaren, sade han lugnt.

Jag hoppas det, men om vi inte lyckas vet översten vad som ska göras.

Javisst. Jag har alltid önskat ta livet av mig på detta sätt, medgav Malev, men tanken kändes inte riktigt lockande.

Generalen blev nervös när ytterligare försök att nå garnisonen misslyckades.

Det här är konstigt. Senast i går hade jag kontakt med dem och förbindelsen fungerade. Översten, vad gör vi? Väntar vi tills det blir klargjort varför de inte svarar, eller åker vi direkt? Från luften kan vi försöka nå dem igen.

Vi måste ge oss av omgående, svarade Malev upphetsat. Han anade att de redan var för sent ute.

Generalen nickade.

I så fall genast när er grupp är beredd.


Under de första flygminuterna försökte generalen kontakta garnisonen men utan resultat, och Malevs aningar blev allt starkare. Någonting var mycket fel.

En stark vind piskade blötsnö mot helikoptern, men Mi-28 flög stadigt. Planet var snabbt men inte vänligt mot sina passagerare. Framförallt när de flesta sitsarna var snabbt ihopsamlade och bara tillfälligt fästa i planets vapenspår. Lyckligtvis fanns det säkerhetsbälten och kommunikationsutrustning.

Motors monotona brummande fick Malev att halvsomna, och han reagerade inte genast på ljudet i hörlurarna, men generalens ord fick honom att vakna snabbt.

Vi landar om femton minuter, meddelade generalen med en hård och kall röst. Han sade inget mer. Malev lossade hörlurarna och tittade omkring sig. Löjtnanten och de andra gruppmedlemmarna höll också på att vakna. Även de hade hört generalen.

De landade på ett litet av tät skog omgärdat flygfält. Rotorerna piskade fortfarande luft när översten steg ur planet. Blötsnön var på väg att bytas ut mot regelrätt regnande, men ingenting tydde på att stormen var på väg att bedarra. Ett tungt molntäcke dolde himlen. Från skuggan av de baracker som låg knappt hundra meter längre bort avlägsnade sig en jeep och närmade sig snabbt. Generalen stapplade bredvid översten för att vänta på bilen.

Vad för helvetes plats är det här, undrade Malev. Fältet motsvarade inte beskrivningen som han hade fått tidigare. — Vi landade inte enbart för tankning, eller hur?

Generalen tittade på översten med en allvarlig min.

Ni har rätt. Vi har bränsle kvar, men för en stund sedan fick jag ett meddelande som vi måste diskutera. Men först tankning. Bäst att göra det när vi ändå är här.

Jeepen rullade närmare och en i en tung päls klädd soldat hoppade ur den. Generalen gav några korta order och soldaten steg in i jeepen som omgående vände och försvann tillbaks till barackerna.

Vi får bränsle, förklarade generalen. Han vände sig mot Malev. — Och nu, översten. Jag har dåliga nyheter, verkligen dåliga nyheter.

Malev svarade inte. Han visste att hans aningar hade gått i uppfyllelse.

Helikoptern är borta. Försvunnen, stönade generalen bryskt.

Hur? Man vaktade ju den.

Man vaktade den liksom dess besättning som har hittats död. Av vakterna är bara en vid liv, och man är inte säker på om han överlever.

Vad har...?

Den som kontaktade mig visste inte så mycket själv, för den sista levande vakten har inte kunnat ge någon fullständig redogörelse. I alla fall har man utöver den sårade vakten hittat över tio lik. Helikoptern är försvunnen.

Men det var ju någon sorts garnison. Där måste det finnas andra än bara vakter.

Som sagt vet jag inte mycket, men av garnisonen lär inte finnas mer än liken och den halvdöda. Översten, vad ska vi göra nu?

Vet man åt vilket håll helikoptern avgick?

Nej, inte än. Jag larmade alla radarstationerna men inte ens det har gett resultat.

De flyger så lågt att radarn inte ser dem. Malev svor. — Helvete, de undviker alla anläggningar och radarstationer. Den besättningen vet hur man håller sig gömd. Han väntade på någon kommentar från generalen men denne teg. Malev fortsatte: — Även den helikoptern måste tanka. Kanske har de något säkert ställe förberett redan i förväg, men ni ska varna alla garnisoner som ligger innanför planets flygradie. Möjligen ber de hjälp av någon. Nästan uppgivet skakade han på huvudet. — Hur duktiga de än är kan de ändå inte försvinna totalt.

Överste Malev, situationen är värre än ni anar, sade generalen nervöst. — Vi är inte längre de enda som söker efter bomberna. Den som hittar dem behåller allt, och därför måste vi hinna först.

Malev drog efter andan när han hörde de nya avslöjandena. Generalen verkade hemlighålla saker och ting på ett sätt som han aldrig tidigare hade gjort.

Vilka andra? nöjde han sig med att fråga.

Vi måste hinna först, upprepade generalen. Han var sjunken i sina egna tankar och hörde inte ens överstens ord. — Om helikoptrarna inte ändrade sitt flygschema skulle vi inte ha någonting att leta efter. Plötsligt vände han sig mot Malev. — Berättade ni för någon annan om översten?

Häpen och utan att först riktigt förstå vad generalen menade skakade Malev på huvudet.

För vilka andra? undrade han. Generalens sätt att dölja saker irriterade honom. Höll generalen på att brytas ihop av spänning och brist på sömn?

Det har inte en helvetes betydelse för översten, väste generalen argt.

Deras samtal bröts när en traktor med släp närmade sig. Soldaterna som följde med gjorde sig klara för att med en handpump fylla helikopterns bränsletank från faten som stod på släpet.

I så fall har vi ingen annan möjlighet än att vänta, bestämde översten. Generalens uppträdande kändes oroväckande för honom. I generalens beteende fanns någonting skrämmande, någonting hopplöst och oförklarligt. Sådant som väckte frågor men översten visste att han inte skulle få några svar, inte direkt i alla fall. I stället koncentrerade han sig på att titta på de soldater som skulle tanka planet.

En av soldaterna klättrade med en tjock slang i famnen längs sidan av helikoptern och öppnade locket till bränsletanken. Hans känga halkade på det isbelagda fotstödet och foten kilades fast i stegens metallgaller. Den skrikande soldaten blev för en stund hängande med huvudet nedåt, tills det hördes ett ljud som talade om att benet bröts och mannen föll ned på marken. Hans högerfot hade en onaturlig vinkel. När Malev hastade till olycksplatsen hörde han hur generalen svor.

För satan, det här till på köpet, morrade generalen harmset när översten böjde sig för att hjälpa den olycklige. Efter en stund var den skadade lyft på jeepen som vände till barackerna. De kvarvarande soldaterna verkade helt handlingsförlamade.

Sätt i gång för helvete! röt generalen ilsket. — Nog kan väl någon annan sätta slangen på plats. Viftande med sina armar stegade han nervöst fram och tillbaka.

Svärande hoppade en soldat ned från traktorflaket och plockade upp slangen. Han lyckades stoppa dess ände in i helikopterns bränslepåfyllningsöppning och hålla fast den där. Soldaterna som hade stannat på flaket började pumpa med rytmiska rörelser. De gjorde det med en sådan vana som om de aldrig ens hade hört talas om något annat sätt att tanka.

Efter att ha stönat något oförklarligt till de pumpande soldaterna steg generalen tillbaks in i helikoptern. Han verkade trött och sjunken i sina tankar. En stund senare klev även Malevs trupp, som hade kommit ut för att sträcka på bena, ombord. Översten stannade kvar för att kontrollera tankningen. Han väntade tills allt var klart och soldaterna hämtats med traktor och började därefter vandra runt planet med händerna bakom ryggen. Malev frös, men han brydde sig inte om det för generalens hemligheter plågade honom allt mer. Någonting var förbannat fel, förbannat konstigt, tänkte han utan att riktigt komma på vad som bekymrade honom.

Översten! Dags att åka. Generalens rop väckte Malev ur sina tankar. Knappt hann han in i planet när motorerna startades.

Vi fick ett meddelande att man har nära Sankt Petersburg sett en oidentifierad helikopter. Den har inte svarat på anrop, men den är av samma typ som planet som vi söker. Generalens röst lät stadig igen när han konstaterade: — De frågade om de fick tvinga ner den. Kan ni gissa vad jag svarade?

Helikoptern skakade när den lättade från marken. Motorernas morrande mångdubblades och farten ökade.

Jag behöver inte gissa någonting, för snart kommer jag att se, fastställde Malev. — Om staden är kvar, vet jag vad generalen svarade.

Om den inte är det?

Jag vet det även i det fallet.

Malev hörde inte generalens svar och denne upprepade inte sina ord. Besked om resans mål var avslappnande men resan skulle bli lång.

De diskuterade ingenting sinsemellan under flygningen. Alla ville vara för sig själv. Närmare Finska Viken stormade det igen, och tunga regnskurar piskade helikoptern. När de flög över S:t Petersburgs förstäder bröt generalen tystnaden.

De har landat norr om staden, meddelade han, — nära Ladoga. Man söker efter dem. Trupperna har order att inte närma sig helikoptern eller att försöka gripa besättningen. Banditerna kan inte längre smita sin väg, för alla vägar vaktas noga.

Landar vi nära dem? undrade Malev. Han tyckte sig höra en segerviss ton i generalens röst. Efter två veckor verkade spaningarna lida mot sitt slut.

På ett fält utanför staden. Vi kommer inte längre. Bränslet räcker knappt dit.

I så fall måste även deras soppa vara slut, funderade Malev. — De måste flytta bomberna över till ett annat fordon, eller finns det ytterligare helikoptrar i luften?

Nej. Luftvärnet har order att skjuta ned alla som försöker lyfta. Därför ska vi åka sista biten i bilar.

De har landat på en i förväg överenskommen plats och tiden har räckt till att flytta bomberna. Eller kanske har de tankning på platsen?

Inget släpps genom vägspärrarna. Och om de hade tankning skulle de redan försökt fly.

Malev svarade inte. Han var misstänksam. Allt verkade lite för enkelt. Stölden hade planerats in i minsta detalj, och en massa människor var inblandade i den. Den hade krävt hundratusentals dollar att genomföra, och nu bjöd banditerna sig att fångas genom att landa på en plats varifrån de inte hade den minsta möjlighet att komma undan. I det hela var det någonting som inte stämde. Medan översten funderade över anledningen på banditernas uppförande landade helikoptern. Malev hann knappt komma ur planet när tre jeepar stannade bredvid den. En ung officerare hoppade ner från den närmsta, steg raskt närmare och gjorde honnör.

Jag vill träffa general Vasiljev Gaurilov, sade han undrande hur överste Malev skulle tilltalas för denne hade inga gradbetäckningar på sin mantel.

Jag underrättar, förklarade översten, men hann inte göra någonting förrän generalen, som hade även han stigit av, vinkade officeraren närmare sig. Efter ett snabbt samtal gick officeraren tillbaks till bilarna, skrek någon order och männen från den första jeepen förflyttade sig till de två andra.

Översten, den där jeepen är reserverad för oss, ropade generalen. — Bäst att ni bemannar den genast.

Efter att Malevs grupp stigit på jeepen stannade han själv kvar på marken för att vänta in generalen.

Så där ja. Nu vet vi vad banditerna tänkte göra, log generalen. — De försöker komma till finska gränsen. På landningsplatsen hade de en lastbil. För en stund sedan körde den genom en vägspärr men är nu stoppad. Man väntar på oss.

Generalen. De beter sig väldigt konstigt, konstaterade Malev. — Hur tänkte de åka över gränsen, den är ju vaktad på bägge sidorna. Hittills har de med alla medel försökt undvika oss, men nu har de som nästan med flit stoppat huvudet i en varglya. Med tanke på deras tidigare agerande verkar detta besynnerligt.

Generalen log.

Ni är onödigt misstänksam. Det här var deras sista förtvivlade försök att undkomma. De är fast nu.

Jag är inte säker på det, och lika osäker är jag på våra chanser att få tag i bomberna. Vi befinner oss precis i samma situation som med den förra helikoptern.

Översten, var inte så satans pessimistisk. Bilen är stoppad långt från gränsen och i omedelbar närhet finns inga kärnkraftverk. Nu har vi helt andra förutsättningar att agera bestämt.

Det kan äventyra livet för människorna i Sankt Petersburg och gränstrakterna.

Ni snackar skit. Banditerna ger sig när de ser att det inte finns några möjligheter att komma undan.

Jag önskar verkligen att generalen har rätt.

Ett hundratal kilometer från S:t Petersburg stoppades de av tungt beväpnade soldater. Framför sig såg Malev en smal grusväg som var avstängd med tunga militärfordon. Cirka trettio meter bakom den närmaste vägspärren syntes en ensam, grönmålad lastbil. Femtiotals meter bakom den var vägen blockerad. Lastbilen satt fast. Malev steg av jeepen och väntade på specialtruppernas kapten som närmade sig.

Ansvarar ni för operationen? undrade översten.

Nej, major Taranov har befälet.

Malev stelnade till.

Major Taranov, major Ilja Taranov, frågade han hest.

Han ja. Känner ni honom?

Malev svarade inte. Om han kände major Taranov? Nej, inte personligen, men han visste vilkens sorts man det var fråga om. Majoren förde befälet över en liten handplockad grupp, och han hade fått hedersomnämnanden under Afghanistankriget. Han hade varit med även på andra ställen. I nästan alla konflikter som skakade den sönderfallande stormakten nämndes major Taranov. Han var en hänsynslös mördare som hade skolat sina underordnade till samma kast. Men det att majoren var här verkade mystiskt, för han ingick i trupper som general Gaurilov inte hade någon inflytande över. På vems order var Taranov på plats?

Även generalen steg av bilen och Malev hastade närmare.

Visste ni att major Ilja Taranov har befälet.

Generalen stelnade till. Han tittade på översten med stora ögon.

Nej för fan, viskade generalen lågt. — Jag fattar inte vem har beordrat honom... om... inte... Han sökte sina ord medan han klev framför kaptenen. — Jag vill tala med major Taranov omgående.

Kaptenen ryckte på axlarna.

Omöjligt för tillfället.

Varför?

Jag får inte berätta det.

Som en falk högg generalen tag i kaptenens mantel och tryckte honom mot lastbilen. Han höll fast den stretande mannen med vänstra handen medan han med höger vek undan sin mantelkrage så att gradbeteckningen blev synlig.

Ni har två alternativ, väste generalen till den likbleka officeraren. — Ni svarar på frågor utan förbehåll eller ni mister er officersgrad och blir skickad till en plats som ni aldrig har ens hört talas om.

Skräckslaget sneglade kaptenen omkring sig för att få hjälp av sina män, men ingen av de var i närheten.

Var är Taranov?

Jag ska anmäla..., gnällde kaptenen när han försökte skaka sig loss. Generalens grepp hårdnade.

Gör det, men om vi inte får veta vad Taranov har i gärning, får du aldrig tillfälle till det.

Generalen släppte taget och kaptenen stapplade bakåt. Malev knuffade generalen åt sidan.

Förbereder han en attack mot bilen?

Jag vet inte, började kaptenen, men när han såg generalen som hotfullt närmade sig fortsatte han: — Majoren sade bara att se till att ingen kan smita genom skogen.

Jesus, suckade generalen, — det här betyder slutet för oss alla.

Malev nickade.

Om vi inte lyckas stoppa majoren. Har ni kontakt med honom? frågade han officeraren.

De tog inga telefoner med sig. De skulle bara vara i vägen, sade majoren.

Vi måste på något sätt få kontakt. Ordonnans...?

Finns inte tid för det. Han anfaller vilken sekund som helst. Malev såg på kaptenen som väntade oroligt. — Har ni en megafon?

Jaa, sån har vi men Taranov förbjöd att använda det.

Jag vill ha megafonen genast, röt Malev.

Kaptenen sade inte emot utan ropade en order till en soldat som hade kommit fram mellan fordonen. Soldaten vände sig om och försvann mellan lastbilar för att snabbt komma tillbaks med en megafon med sig. Han räckte den åt översten som började kliva fram mellan bilarna när generalen hindrade honom.

Ge den åt mig! Jag känner Taranov och han känner mig. Generalen rev megafonen till sig och stegade några meter framför vägspärren.

Major Taranov, röt han. — Det här är general Vasiljev Gaurilov. Ni måste omgående återvända till staben.

Megafonens metallklingande läte ekade i skogen och tystnade.

Det här är general Vasiljev Gaurilov, skrek generalen åter. — Major Ilja Taranov. Det här är en definitiv order. Ni måste återvända till staben.

Malev såg rörelse i skogen på bägge sidor av lastbilen som höll på att starta. Bilen knycktes i rörelse. Generalen höjde megafonen åter till sina läppar när det från skogen kastades en metallcylinder framför den sakta framåt rullande lastbilen. Ett orangefärgat moln bolmade upp.

Gas, stönade Malev förskräckt. Han visste att allt var slut. De var försenade med några sekunder och ingenting kunde göras längre. Med andan i halsen såg han de med gasmask utrustade gestalterna som hoppade fram ur skogen och rusade till bilen, rev upp bildörren och drog ut männen som satt i hytten. Därefter steg en av anfallarna några meter framåt, tog av sig gasmasken och kupade händerna framför munnen.

General Vasiljev Gaurilov. Det här är major Taranov. Situationen är över. Vi har gripit alla...

Major Taranov avslutade aldrig sin mening. För sin fasa såg Malev hur lastbilen höjdes från marken och gulröda flammor slogs upp genom dess kapell. Flammorna kastades allt högre och högre medan bilen och männen omkring den revs i bitar. Omtöcknad hann Malev se tryckvågen och därefter blev allt svart.

Löjtnant Gorki hastade till översten som hade kastats under en lastbil medan andra hjälpte generalen som låg på marken några meter längre bort. Malev fick snabbt tillbaks sitt medvetande, knuffade löjtnanten åt sidan och steg upp på fötterna. Flera sekunder tittade han på stället där det en stund tidigare hade stått en lastbil, men där fanns nu bara en gapande krater kantad med brinnande metall- och andra föremål. Skogen på båda sidorna av vägen brann häftigt. Han tittade på generalen som hade börjat vakna till liv.

Hur mår han? Malev nickade mot generalen.

En bruten arm. Om andra skador vet vi inte än, men jag tror inte att han blev skadad mer än så, förklarade löjtnant Gorki lättad. Även han hade sett explosionen. — Ni hade tur, översten. Längre bak har män blivit skadade av kringflygande metallbitar, men ni och generalen slapp dem. Man skulle kunna kalla det för ett mirakel.

Det var inte det största miraklet utan det att vi fortfarande är vid liv, svarade Malev. Han stapplade till generalen.

Översten. Major Taranov ger visst oss inte längre några bekymmer, eller hur? undrade generalen. Han grinade illa när sjukvårdare som hade hunnit på plats rörde hans arm. Med smärtande ögon försökte han le. Malev tittade åter på kratern.

Major Taranov och många andra med honom är borta. Det var ett idiotiskt försök, dömt att misslyckas redan från början. Ni borde ha varnat honom.

Jag visste inte att han var här. Blev lika överraskad som ni. Generalen stönade av smärta när hjälpsamma händer hjälpte honom på fötter. Han tittade skarpt på översten. — Vårt uppdrag är visst över? Har man hittat dem?

Nej, kontrade Malev kort. — Och ingenting är över än.

Ingenjörerna från Malevs grupp stod oskadda nära honom. Malev vinkade dem och löjtnant Gorki lite åt sidan. Han behövde inte fråga någonting.

Översten, ingenjören som hade en blind dotter började, — vi har snackat lite. Explosionen var mer än tillräcklig för bomberna.

Varför sprängdes de då inte?

Den enda vettiga förklaringen är att det i bilen fanns inget annat än vanlig sprängdeg.

Malev svor kraftigt.

Helvetes helvete! Är ni helt säkra på det?

Absolut säkra, nickade bägge ingenjörerna samtidigt. — Det är hundraprocentigt säkert.

Malev svor åter.

För fan! Vi har blivit dragna vid näsan än en gång.

Generalen kom närmare med armen fastbunden på en tillfällig spjäla.

Översten! Se till att man kontrollerar platsen noga, men ni får inte avslöja vad bomberna innehåller.

Malev skakade på huvudet.

Man håller på att göra det, fast det är helt onödigt.

Onödigt! Vad menar ni?

Utan att veta gjorde major Taranov oss en tjänst. I annat fall skulle vi vakta här hur länge som helst när man samtidigt för bomberna över gränsen någon annanstans.

Därför exploderade de inte... De var inte med? Varför tror ni det?

För att vi fortfarande lever, utbrast Malev. Han pekade på hållet från vilket lastbilen hade kommit: — Jag vill ha en karta över området där helikoptern landade.

Förmodligen har trupperna här en sådan. Generalen vinkade en av soldaterna till sig och gav ordern. Soldaten sprang från platsen. Malev tittade på generalens svettiga ansikte.

Ni måste till sjukhus, bestämde han.

Inte till sjukhus, protesterade generalen. — Inte förrän vi har fått tag i bomberna. Med stöd av sergeanten följde han översten som hade börjat gå mot jeeparna. De hann inte långt när kaptenen hastade efter med ett kartfodral i handen.

Jag hörde att ni vill ha den här, hojtade han och räckte kartan åt Malev. — Kan jag hjälpa till på något vis?

Ni är den äldsta officeraren här nu?

Ja, översten. Svaret gavs omedelbart.

Bra. Ni får se till att det städas här. Och att obehöriga hålls på avstånd tills allt är i sin ordning.

Ja, översten. Från garnisonen kommer ambulanser för att hämta alla sårade. Av dem finns inte mycket kvar. Kaptenen pekade mot explosionsplatsen. — Vi förlorade tolv män utöver majoren.

Det är beklagligt, men Taranov gjorde ett misstag genom att anfalla utan order.

Han visste ingenting om sprängmedlet.

Det är möjligt, men det gav honom inte rätt att agera, fräste Malev. Han fortsatte bryskt: — Ni har ett uppdrag. Sätt i gång med det!

När officeren hade gått vek Malev upp kartan på jeepens motorhuvud och vinkade sin grupp närmare.

Om bomberna fanns i helikoptern och lastbilen var avsedd att vilseleda oss? Var är bomberna nu i så fall?

Ingen svarade direkt. Sergeanten var den första som ville tala.

Helikoptern landade någonstans här nära stranden, eller hur? frågade han och satte sitt finger på kartan.

Generalen som lutade mot jeepen nickade.

Några hundra meter ifrån, enligt det meddelandet som jag fick. Hur då?

Joo. Jag tänker bara hur jag själv skulle göra med de resurser som de har till sitt förfogande.

Vad menar ni?

Den här vilseledningsoperationen var helt OK. Utan Taranov hade de lyckats. Medan vi vaktade lastbilen tar de bomberna lugnt genom den här skogen, med en båt över viken och på stranden till en bil. Ett sådant helt vanligt, risigt fordon som inte väcker nyfikenhet. På det sättet kan de lätt runda staden och undvika alla väghinder.

Medan sergeanten talade visade han på kartan en möjlig väg.

Och vart där?

Det kan jag inte säga. Möjligen direkt över gränsen till Estland eller den säkrare vägen. Först söderut och över gränsen någonstans där. Där är det ingen konst att undvika alla gränsposteringar. Vid behov skulle de be hjälp av smugglare, de vet hur man gör. Pengar verkar det finnas gott om.

Första ambulansen anlände och två sjukvårdare närmade sig för att ta generalen till sjukhus, men han viftade argt undan dem.

Vad anser översten?

Betänksamt gned Malev sin haka. Rutten som sergeanten hade skissat ut verkade tänkbar.

I vilket fall som helst använder de inte helikopter, gissade han. — Men vilket sätt de än har valt, har de ett rejält försprång och det betyder ett helvetes område att leta igenom.

Vi har ingen möjlighet att stänga av alla vägar. De har kommit undan än en gång, stönade generalen. Han var på gränsen till att förlora medvetandet men försökte med all kraft att dölja det. — Om vi skickar några helikoptrar att undersöka stadens omgivning?

Överste Malev skakade på huvudet.

Vi vet inte vad vi skall leta efter, och alla bilar kan inte kontrolleras. Och att låta militärtrupper bygga vägspärrar går inte heller. Det skulle medföra alldeles för mycket oväsen.

Någonting måste vi göra.

Men vad? Malev såg på generalen som kämpade mot smärtan. — Ni behöver läkarvård och vi andra åker tillbaka till flygfältet, föreslog han. — Jag vill vara klar att lyfta så snart vi får den minsta vink om banditerna.

Jag vill med. Generalens röst lät kraftlös. Malev skakade på huvudet.

Någon måste organisera letandet, och generalen kan göra det bättre från en sjukhussäng. Som halvdöd gör ni ingen nytta.

Visst har ni rätt. Men vi måste hålla kontakt med varandra.

Så klart om vi bara får utrustning. Kan generalen ge order så att man söker genom området på båda sidorna av viken. Och fråga runt om någon har sett något ovanligt. Även helikoptern måste kontrolleras noga än en gång. Och återkalla flygförbudet. Vi kan vänta i luften på besked.

Malev vinkade löjtnant Gorki till sig.

Löjtnanten. Ni hjälper generalen till sjukhus och stannar där för att sköta kommunikationerna.

Översten, jag vill vara med er, protesterade löjtnanten.

Du gör mer nytta hos generalen. Löjtnanten, det är en order!

Löjtnant Gorki tvekade. Han ville protestera trots vetskapen om att överstens order var riktig. Generalen behövde någon som skötte de praktiska sakerna, för hans brutna arm hindrade honom själv. Gorki gjorde honnör och återvände till bilen där generalen stödd av soldater redan väntade.

När löjtnanten hade gått vek Malev ihop kartan och tittade på sergeanten.

Vi återvänder till helikoptern. Jag vill upp i luften så fort som möjligt.

Ja, ja, översten!

Enligt generalens order var helikoptern tankad och väntade med motorerna igång när Malev med sergeanten i släptåg hann till fältet. Översten steg in i den främre cockpiten som hade blivit ledig efter generalen.

Jag hörde att generalen blev skadad. Vad hände? frågade piloten när Malev hade fått flyghjälmen på sig.

Sådant som ingen ens kunde tänka sig. Lyckligtvis skadades generalen inte allvarligt. Bara armen är bruten.

I hans ålder tar det månader att läka, konstaterade piloten. Han gasade och lät helikoptern stiga några meter. — Generalen meddelade att översten ska berätta vart vi flyger.

Malev tog fram kartan som han hade fått av kaptenen och lade den på sina knän.

Vi börjar med att göra en runda runt staden ända till vägarna som leder söderut. Sedan följer vi någon av dem utåt och bestämmer senare hur vi fortsätter.

Vad söker vi?

Jag vet inte. För fan, jag vet verkligen inte.

Piloten drog på gasen och helikoptern steg snabbt till hundra meter, vände sig och satte kurs mot sydöst. De flög över S:t Petersburgs gråa, jättelika förstäder som med höghus efter höghus bildade kilometerlånga byggnadskomplex, på vilkas omålade ytor syntes olika rektanglar. Under byggnadsfasen hade ingen brytt sig om att sortera de olikfärgade elementen som nu syntes brokiga och skrikande inkonsekventa.

På stadsgränsen flög de över småhusområden där de nästan förfallna stugorna kämpade för sin existens. Leriga, nästan oframkomliga stigar korsade området. Malev suckade. Någonting var fruktansvärt fel när samhällets forskningsanstalter tävlade jämsides med vilken annan forskningsanstalt som helst i världen, men det kunde inte ordna landets invånare ens hjälpliga levnadsförhållanden. Kunskapen om att även hundratals miljoner andra runt omkring i världen kämpade med samma problem tröstade honom inte.

Efter småhusområdet glesnade bebyggelsen och omvandlades till landsbygd. De följde en av vägarna som ledde söderut utan att se någonting ovanligt. Bara få bilar, främst lastbilar som sakta i glesa köer rörde sig i båda riktningarna. Hundra kilometer från staden gav Malev order att flyga mer åt väster. Några minuter senare mötte de vägen som ledde till Moskva och började följa den tillbaks till S:t Petersburg. Malev förbannade sig själv. Vad i helvetes vits var det med letandet, när man inte ens visste vad man skulle söka efter?

De höll på att åter flyga över förstäder när löjtnant Gorki tog kontakt. Han verkade upprörd.

Översten! Sergeantens... stämmer. I hörlurarna knastrade det när Gorki fortsatte: — Det här sänds via någon länk, så att... Knastrandet bröt då och då meddelandet medan han talade vidare: — Helikoptern är minerad... kan inte... hittades båt, som ingen... invånarna känner till. På stranden... bilspår. Sådan... fjorton hjul, gömd mellan träden.

Lastbil, skrek Malev. — Under den senaste halvtimmen har vi sett hundratals lastbilar. Vi har ingen möjlighet att kontrollera alla. Till det skulle behövas hjälp från armén och milisen, och det går inte.

Alla behöver...nte kontrolleras. Gorkis röst försvann men återkom snabbt utan ytterligare störningar: — Ni ska leta efter en lastbil med utländska registerskyltar. Bilen kan vara en Volvo. Några män såg den på vägen till stranden, men de kollade den inte så noga så märket kan vara något annat. Den var i alla fall från väst.

Jösses löjtnanten, det där kan vara nå’t. Malev kände hur hans iver ökade. De var åter på spår. Lastbilar med västerländska skyltar var det inte så många i rörelse nära S:t Petersburg. Dem skulle de kunna kontrollera men ensam var det en för tung uppgift. — Löjtnanten, vi behöver förstärkning. Be generalen att han ordnar alla tänkbara helikoptrar upp till luft. De får följa varenda lite större väg som leder från staden och stoppa alla västerländska lastbilar. Något annat får de inte göra utan att vi är på plats. Har ni uppfattat det?

Jaa, översten, men...

Inga djävla men! Du ska lyda ordern.

Det finns någon Merkow här...

Överste Anatoli Merkow. Vad är det med honom?

Generalen ska opereras och det verkar som den där Merkow...

Malev började härskna till.

Så vad då? fräste han.

Skällde ut generalen totalt. Talade någonting om att ha hemlighållit... löjtnanten verkade osäker. — Kan inte tala i telefon... Generalen är i narkos och fattar ingenting. Jag är rädd för att vi blir knuffade åt sidan.

Inte tillåter generalen det.

Kanske inte, men han är i operationssalen och kan inte göra någonting under några timmar. Allt är stökigt. Man kan inte få helikoptrarna i luften innan man vet vem som beslutar och har ansvaret.

För satan! röt Malev. — Ta Merkow till telefonen.

Går inte. Här är det fullt med höjdare. Jag vet inte vad som håller på att hända, men för tillfället tar de inte emot någon.

Satans satan, svor översten. Han visste sina egna befogenheters begränsning. — Ni får skicka upp helikoptrarna så snart som möjligt. Under tiden kontrollerar vi vägarna så mycket som vi bara hinner. Och löjtnanten, håll oss underrättade.

Malev bröt förbindelsen. Om bomberna var flyttade till en lastbil med västerländska betäckningar, vilken rutt skulle den välja? Åka mot inlandet för att korsa gränsen på ett mindre bevakat område, eller försöka ta sig ut ur landet så fort som möjligt? Malev kopplade intertelefonen till fraktutrymmet.

Sergeanten. Bomberna kan vara i en västregistrerad lastbil, ropade han. — Åt vilket håll tror du de ska ta sig?

Det var tyst en stund. När sergeanten svarade verkade han vara helt säker på sin sak.

Översten. Om bluffen med lastbilen hade lyckats, så skulle de gå över gränsen nånstans längre bort, men nu har de inte tillräckligt med försprång och därför kommer de att lämna landet fortast möjligt.

Tack sergeanten. ”Via Baltica!” Jag vill till den vägen så fort som möjligt, skrek Malev åt piloten.

Vinden hade ökat i styrka och tunga moln förespådde regn när de nådde vägen som leder till Estland. Bara några få lastbilar var på väg till S:t Petersburg eller ifrån staden. Ingen av dem hade fjorton hjul. Ett tjugotal kilometer från gränsen fäste piloten Malevs uppmärksamhet längre fram där det syntes en tung lastbil.

Det kan vara den. Översten bet hårt ihop sina tänder. — Flyg över skogen så hinner vi framför dem.

Helikoptern skakade när den plötsligt tvingades byta riktning. De korsade en lång böj i vägen varefter piloten lät planet sjunka ned till ett par meters höjd. En minut senare dök lastbilen fram mellan träden. Malev kände hur det drog ihop i magen.

Jösses, den har utländska skyltar, svenska förmodligen, hörde översten piloten viska. Han svarade inte. Lastbilen stannade mitt på vägen cirka trettio meter ifrån dem.

Vad ska vi göra?

Vi väntar, bestämde Malev kort. Han kopplade på radiotelefonen och Gorki svarade omgående.

Löjtnanten. Vi är knapp två mil från gränsen till Estland. På ”Via Baltica”. Vi kanske har hittat bilen och försöker få den att stanna kvar, men behöver hjälp, röt Malev med rösten hes av spänning.

Vi fick veta att Merkow får befogenheterna. Jag ska meddela honom att ni behöver hjälp, men vågar inte lova när...

En vindpust träffade planet och tryckte den närmare marken.

Översten, vi måste landa eller gå högre upp, ropade piloten oroligt.

Försök hålla planet så lågt som möjligt. Vi är förbannat nära gränsen och vill inte att bilen smiter.

Helikoptern steg några meter och lastbilen började sakta rulla framåt liksom i väntan på att vägen skulle bli fri. Bakom den kom plötsligt en annan bil fram ur skogen. Den var mindre, mörkgrön och med militärbetäckningar som på en manskapstransportvagn. Den stannade precis bakom den framförvarande lastbilen.

Översten. Vi fick visst hjälp, ropade piloten.

Eller problem, snäste Malev. Från den sistkomna bilen hoppade några män ut och sprang in i skogen. — Jag gillar inte det här.

En stark vindpust skakade åter helikoptern. För att undvika att stöta på trädtoppar lät piloten planet stiga. Vägen blev fri, men lastbilen stannade åter. Den väntade som om chauffören inte riktigt visste vad han skulle göra.

Håll oss på den här höjden, men landa framför bilen om den försöker köra iväg. Malev tittade på bilen som hade stannat bakom den större. Kapellet öppnades bakom hytten. Översten drog djupt efter andan när han såg hur änden av ett tjockt rör stacks ut ur hålet.

Åt sidan, helvete åt sidan! skrek han med full kraft. Även piloten fattade faran och reagerade instinktivt. Han drog full gas och vände rotorbladen för snabb stigning för att komma undan men var för sen. Malev såg hur det flammade ur röret och sekunden efter träffade en raket helikoptern. Översten hann se explosionen innan tryckvågen kastade honom ut ur sitsen och en fruktansvärd smärta slog till honom som en slägga. Därefter blev allt mörkt.

Skräckslagen lade löjtnant Gorki telefonen på bordet. Hörlurarna hade förmedlat överste Malevs sista rop och ljudet av explosionen. Därefter blev det alldeles tyst.






XV




M/S ESTONIA, mumlade John Grey för sig själv. Han hade hört talas om båten, men hade aldrig åkt med den. John flög hellre. Resorna kändes kortare med flyg. Dessutom lämpade sig M/S Estonias rutt inte för hans ändamål. Han hade även hört om färjetrafiken mellan Tallinn och Helsingfors, men gissade att båtförbindelsen till Stockholm kunde ses mer som en bekräftelse på de baltiska ländernas frihet. När John räckte sin hand för att ta emot vodkaglaset kämpade han för att dölja sin nervositet. En riktig sup kändes nödvändig.

Det är ett passagerarfartyg.

Det är sant. Enligt uppgifter har den runt tusen passagerare, svarade Anatoli Merkow torrt.

Tusen personer som inte har en aning om faran som de har blivit utsatta för. Vodkaglaset darrade i Johns hand. — Vad händer om jag nekar, eller får ingen av de våra att hjälpa er?

Merkow svarade inte direkt utan vände på huvudet för att slippa se John i ögon.

Javisst har vi tänkt på det liksom på att männen kan misslyckas, erkände han helt tonlöst. — Mr Grey, bomberna får inte hamna i fel händer. Vi har en absolut order att hindra det.

Jag vill veta hur?

Överste Merkow stapplade sig upp ur stolen och haltade till sitt massiva skrivbord. Med betänksamma, långsamma rörelser tog han fram ett A4-ark från en pappershög. Han räckte pappret till John.

Ni ska läsa det här.

Ett par minuter senare ställde John arken framför Merkow på bordet.

Tänker ni genomföra ordern?

Översten ryckte på axlarna.

Det finns inget annat alternativ.

Det betyder en helvetes konflikt. Inte ens ni kan borda en passagerarfärja på internationellt vatten utan allvarliga konsekvenser.

Det betyder protester under några veckors tid, och det tål vi. Värst är vad som kan hända när våra trupper går ombord.

Banditerna spränger bomberna hellre än blir av med dem, är det så?

Det kan hända. Överste Merkow räckte sig bakåt och suckade. Förmodligen värkte hans skadade fot. — Så som jag sade tidigare. Bomberna har fjärrutlösare. Trots att vi skulle överraska banditerna räcker det kanske inte.

Den faran finns alltid oberoende hur många som är med.

Inte precis. Om man lyckas eliminera vakterna i all tysthet. Det behövs tur och tid att koppla ur fjärrutlösarna, och det kan bara göras av en trupp som redan finns på båten. Tyvärr vet vi inte hur många banditerna är. I lastbilen fanns tre, men jag misstänker att de är fler. Vi har bara två egna män på båten, och det räcker inte.

Två män till gör inte mycket nytta.

Det fördubblar chanserna.

John skakade på huvudet. Möjligheterna för att lyckas var nästan obefintliga, men ändå värre alternativ väntade om man nekade att hjälpa till.

Mr. Grey, påminde överste Merkow. — Om en halv timme lyfter planen som är reserverade till operationen. När man har gett startordern finns det ingen möjlighet att kalla dem tillbaks.