Livet är gåtfullt. Ingen kan med säkerhet säga vad som kommet att hända om en stund, i morgon, om en vecka eller om några år. Även de bästa framtidsplaner kan bli ändrade eller krossas i en katastrof, lik den som drabbade hundratusentals människor den andra juldagen 2004. Naturen är obarmhärtig liksom som ödet kan vara. Krig har påverkat mitt, lik miljoner andras liv påtagligt. Utan krig hade mitt liv säkerligen fått en helt annan inriktning. Skulle det ha varit bättre eller sämre för mig, det kan jag bara spekulera om. Men hur som helst, jag vill inte vara utan en enda av de erfarenhet som jag har fått uppleva, inte ens några av de dumheter som jag har gjort mig skyldig till under årens lopp.
Med den här sidan ska jag kort försöka upplysa andra om mitt barndom och nuet. Kanske kan sidan ge en viss fingervisning varför jag är den som jag är .


Ett par bilder från mitt barndom
Bilden till vänster är tagen på vårvintern 1944. Om platsen vet jag inte mer än att den möjligen är från mitt dåvarande hemkommun, Kanneljärvi. Om året är jag däremot helt säker om, för senare, på  sommaren det året kollapsade de finska linjerna på Karelska näset. Men då hade jag redan åkt med tåg via Haparanda till Sverige. Det hade blivit drygt två veckor i en trång järnvägsvagn med enkla träbritsar. 		lahto3
 Den här bilden är mer än två år yngre än den första. Den är tagen i Trosa, Trosa ån i bakrunden. På bilden är jag redo för återresan till Finland. Runt halsen en lapp, som lik mig hade även tusentals andra krigsbarn. Den resan var åter en resa mot det okända, för i stället för Karelska näset var resans mål  Västra-Finland. Dit hade mina föräldrar och syskon blivit evakuerade undan den anstormande ryska krigsmakten.
Det blev en ny och rejäl kulturshock.
Men jag har, och där skiljer mina erfarenheter från många av mina olycksbröders, bara bra och ljusa minnen från tiden som krigsbarn i Sverige.		 paluu2
 Av själva resan kommer jag inte ihåg någonting, fast i minnet finns händelser långt före den. De flesta från vintern 1943-44 och sommaren innan, eller ändå längre bort i tiden. Likaså kommer jag ihåg den första vistelseorten i Sverige. Vem vet, kanske är det självbevarelsedriften som hindrar mig från att minnas sådant, som jag inte kunde riktigt begripa då. 
Ja visst tog det tid att anpassa sig, men lyckligvis var människorna som tog hand om mig varmhjärtiga och förståndiga människor. Jag är mycket tacksam för den omtanken och värmen som de gav mig. Men samtidigt måste jag tacka mina föräldrar, som tog det svåra beslutet att skicka mig undan kriget till en främmande land. Förmodligen räddade det mitt liv.


omakuva2
kalastaja2Bilden till höger är tagen i Stockholms skärgård i början av 1990 talet.
Jag fick då ingen fisk, men det gjorde inte så mycket för dagen var varm och skön. Jag trivs i naturen. Kanske är det arv från mina förfäder, fast jag vet väldigt lite om de. Som regel har jag mina bästa stunder så långt som möjligt från andra människor. Helst så långt borta att ingenting stör lunget som omger mig. Men jag är ingen enstöring, för två eller tre veckor i enskildhet är lagom. Därefter längtar jag tillbaks till staden och människorna.

Bilden till vänster är nästan pinfärsk.
Den är tagen strax efter att min bok "Mörk natt djupt hav" såg dagens ljus hösten 2004. Redan under hösten 2003 hade den publiserats på finska med namnet "Synkkä yö julma meri". Compania Comder förlag var utgivare i bägge fallen.

Min tanke är att få till en serie om tre böcker. Den första är redan ute och den andra väntar på utgivning. Först på finska, möjligen senvåren 2005 eller tidigt på hösten. Just nu håller jag på att skriva den tredje delen, men den blir nog färdig först 2006. Den andra delen är färdig även på svenska, men utgivningsdatumet är inte fastställt.
I tankarna har jag fler "stories", men jag tar tiden så som den kommer utan någon tvång att prestera mer än att jag tycker är roligt. Men att skriva är roligt, och jag kommer att fortsätta med det så länge jag bara kan.

Vad har hänt mig undet tiden från barndom till nuet? Det mesta av det har jag ägnat åt reklam, marknadsföring och arbete inom den grafiska indrustin. Några korta stunder har jag syslat även med annat, men alltid återgått till de förstnämda. Fast javisst har det varit även annat än arbete. Sådant som har varit till glädje eller sorg förstås. Alla de tillsammans med mitt arbete har kanske underlättat min väg till det stora intresset. Att skriva.

Koo Reiman alias Kaino Ranén
kaino@comder.com

Mörk natt djupt hav börjar som följetong.
Första kapitlet är tillgänlig för att läsa från den 2/10-2006. Ungefär var fjortonde dag byts den ut till ett nytt kapitel.